Rädslan

Jag var ute och gick en promenad några kilometer ifrån min sommarstuga.
I vanliga fall så brukade jag ha mina kompisar med mig, men den kvällen var de ute och handlade, vilket inte någon gång varit mitt största intresse.
Jag hade tänkt att vara tillbaka i stugan några minuter innan mina kompisar kom tillbaka. De hade sagt att de skulle vara tillbaka inom ungefär en och en halv timme, så jag hade god tid på mig att vandra omkring i skogen.

När jag var ute i skogen stannade jag vid sjön och tittade upp emot himlen. Jag tycker om himlen, den har alltid fascinerat mig. Men jag har alltid betraktat den som något dött. Jag har aldrig trott på liv i rymden. Tanken om rymdvarelser hade faktiskt aldrig farit igenom mitt huvud innan den kvällen.
Jag stod stilla, tittade långt in i den djupa himlen, lika betagen av den som alltid.

Men, när jag böjde mitt huvud längre bakåt för att se mer av himlen möttes min blick av fyra, starka, blixtrande ljussken.
Jag blev så omtumlad av det starka ljusskenet att föll omkull.
Mitt hjärta slog hårt, och jag kände svetten rinna ned för min platta panna. Jag kände den komma krypande, lika lömsk som alltid...rädslan.
Rädslan fick mig att börja fantisera om saker jag alltid varit rädd för.

Jag vet inte hur länge jag blev liggande i gräset, men precis innan jag skulle resa mig upp så hörde jag plötsligt en dov duns bakom mig. Jag vände mig om och såg något som gjorde mig mer rädd än jag någonsin varit tidigare i mitt liv.
Bakom mig i gräset låg en lång vit varelse med ansiktet uppåt. Utseendet var skrämmande likt en människas men många saker skilde den från att vara människa. Huvudet var avlångt och varelsen hade sex långa, smala fingrar på varje hand. Ansiktet hade två stora, avlånga, svarta ögon och en liten, rak, stängd mun. Den var en bra bit över två meter lång och hade inget hår någonstans på kroppen.

Jag har verkligen aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag skakade, ryste och frös varje gång jag såg på den vita varelsen. Trots att min första inpuls jag hade haft när jag såg varelsen var att springa så hade något inom mig sagt åt mig att stanna kvar på platsen och gå fram till varelsen och se på den, känna på den och kanske till och med få kontakt med den.

När alla tankar slog mig så hade jag redan börjat röra mig närmare varelsen. När jag var framme vid den och tittade ned på den så fick jag en känsla av att den var död, eller i alla fall allvarligt skadad.
Jag kände en tyngande empati för den vita varelsen. Jag kände att jag ville hjälpa den, så jag böjde mig försiktigt och skulle se om det fanns några tecken på liv i den stora tingesten. Den låg fortfarande helt still.
Men när jag närmade mig varelsens huvud med min högra hand började varelsen ge ifrån sig ett högt, kvittrande ljud och reste sig från marken.
Nu kom den tillbaka...rädslan.
När varelsen hade ställt sig upp så tjöt den till och började vackla emot mig.

Jag minns tyvärr inget mer av den kvällen. Det ända jag minns är när jag vaknade till i stugan.
Mina kompisar stod hängda över mig när jag vaknade. De berättade att jag sent på kvällen innan hade kommit springande i stugan och skrikit att jag var förföljd.

Nu vet jag att de fyra ljusskenen kan ha varit en inbillning.
Men den vita varelsen kan ingen bortförklara...

Författare:

Publicerat

Dela: