Rädslan urholkar själen

I helgen besökte jag Folkets bio och såg den idag lika aktuella filmen med titeln: Rädsla urholkar själen.
Filmen med ett lika talande budskap idag 2018, fyrtiofyra år senare.
En västtysk dramafilm från1974 signerad Rainer Werner Fassbinder.
Emmi och Ali heter huvudrollsinnehavarna och är två extremt olika personligheter.
Ett sorts Romeo och Julia drama i modern tid.
Hon, en sliten städerska kort och tjock och han en hälften så gammal mekaniker från Marocko, lång och stilig, men en sak har de gemensamt - de tycker om varandra.
Filmen berättar om efterkrigstidens rasism och utanförskap i det västtyska samhället.
I dagens läge med rasism, utanförskap och psykisk ohälsa, inte bara i Sverige utan även globalt hjälps vi alla mer eller mindre åt att kratta banan för olika fundamentalistiska grupper.
Bara personligt mod s.k. civilkurage kan vända den utvecklingen, vilket jag hoppas snart ska ske.
Att våga ta det där steget man egentligen inte vågar förändrar inte bara livet för någon annan.
Även du själv förändras i samma stund du vågar lita till ditt eget omdöme trots brist på respons och entusiasm ifrån omgivningen. Att vara modig som lille Skutt(* tidningen Bamse) även då det skakar i hela kroppen och du vill fly i panik.
- Det du är rädd för fruktar du och det du fruktar hatar du är en känd gammal sanning.
Allt civilkurage bygger ju på att våga utmana sin rädsla. Utan medmänsklighet och empati inget civilkurage!.
Rädslan urholkar inte bara själen, den skapar och lägger grunden till hatideologier som nazism och olika former av fundamentalism, liksom begrepp som vi och dom.
Grova generaliseringar och utpekanden av - dom, vilka vi inte förstår,är rädda för och inte vågar närma oss av olika skäl.
Rädslan för det okända är nog det största och mest övervägande skälet till vårt handlande. Att våga uttala det man tycker och tänker även då den allmänna debatten går i motsatt riktning,leder bara samhällsdebatten framåt.
Utan kommunikation eller s.k. öppna frågor leder det i sin tur till stagnation.
Så skapar vi oss ett förfruset liv fyllt av rädsla för att göra fel,säga fel och vara fel.
De allra modigaste är ändå de som vågar både ta strid för sin egen framtid och i den även inkludera de s.k. andra, vilka de än är.
Försöka förstå,ibland inte själva handlingen utan de bakomliggande drivkrafterna.
Att lära inför framtiden, av varandra,vara nyfikna på varandra, debattera och intressera oss för allas vår framtid. Mänskligheten är som bekant ett globalt begrepp.
Att vara en globetrotter, är att överskrida påhittade gränser mellan oss och - dom andra.
En enda jord är vad vi har och det låter inte mycket i dessa tider av klimatångest och taktfast stöveltramp .
Begreppet - vi och dom gäller inte nu och har heller aldrig varit relevant varken i krigs eller fredstid. Låter resonemanget naivt?. Tänk efter ändå så tror jag du förstår.
Visst kan vi hålla med björnen Bamse (som förövrigt har något mänskligt över sig) då han säger :
- Den som är stark måste också vara snäll! Så snälla ni,utmana er rädsla i framtiden!
Bjud upp till dans istället för att nobba av bara farten.
Det tänker i alla fall jag göra,det får bära eller brista men det är det enda rätta enligt min mening.
Att våga visa civilkurage även i vår tid som ju är just nu.
Framtiden liksom historieskrivningen har alltid gynnats av dessa modiga som vågat, ibland med risk för sina egna liv.
Vi får väl se Bamse och lille Skutt som våra förebilder, eller vad säger ni?

Författare:

Publicerat

Dela: