Rapport från en spegel

Nyss utkommen från duschen stirrar jag in i spegeln och ser ett blekt ansikte. Vänder på mig och studerar min profil och suckar lite, bara lite. Visst är jag blek och ”lite” överviktig. Jag inser att jag, utseendemässigt, är en förfallen version av mitt forna jag. Ändå känns det rätt. Det är helt okej, jag är helt okej. Jag är bra. Vad bryr jag mig att klädstorleken vandrat från 38 till 44?

Har lite svårt att förstå att tiden gått så snabbt. Utan tvekan närmar sig 40-årsdagen med stormsteg. Men jag har inte fått något ålderskomplex, inte än i alla fall. Jag är faktiskt glad för åren som gått eftersom varje år har gett mig nya erfarenheter och insikter. Med åren har jag lärt mig vad jag är värd och vad jag kan. Jag har blivit stark.

Rufsar till mitt blöta hår med lite vax på min hand och så är frisyren klar. Ser att min dotter stoppar nallen i toaletten. Sliter mig från spegeln och rusar dit. Dottern skriker och grinar. Helst vill hon bada ”alle” i toan. Vad bryr hon sig om bakterier och sånt? Inte det minsta. Efter en smärre övertalningskonst och med den lilla sittande vid en bok återgår jag till spegeln.

Kanske jag ska förära mig själv med mascara idag? Om det bara inte var så jobbigt att tvätta bort … Efter en kort överläggning med mig själv beslutar jag att det inte blir någon mascara idag. Även om det skulle göra att jag såg fräschare ut.

Det var rätt längesedan jag kände mig fräsch. Fast det är klart, vad kan man rimligtvis begära efter två års ständigt störd nattsömn? Inte en bejb som stirrar tillbaka på en i spegeln i alla fall. Och vad bryr jag mig om hur jag ser ut? Just nu, inte mycket. Mitt största intresse för tillfället är att få soova, men det verkar vara nästan omöjligt. Tänk att få sova en hel natt, vilken lyx.

Tittar på min blekfeta, men ändock vackra, uppenbarelse och tänker med ironi tillbaka tjugo år. Då när jag var sjutton var jag aldrig nöjd med mitt utseende. Ofta bytte jag både kläder och frisyr ett par gånger innan jag vågade mig ut. Jag stod framför spegeln och var så ”jävla” fin, men fattade det inte själv. Jag var ung, osäker och utseendet betydde allt och bestämde om man smälte in i ”gruppen” eller inte. Jag speglade mig länge och väl och klappade mig konstant på magen och baken. Jag tror att klappandet var ett omedvetet försök att minska omfånget på nämnda kroppsdelar. Men naturligtvis hade det ingen mirakulös effekt, förutom i mitt psyke möjligtvis. Sedan var det ju helt onödigt att försöka minska på omfånget. Jag var ju bra som jag var.

När jag var sjutton var det otänkbart för mig att gå utanför dörren utan smink. Men nu går det alldeles utmärkt och det känns befriande. Jag trivs bra med mig själv. Jag längtar efter stunder då jag kan vara för mig själv. Tänk att få ligga i solen en hel dag, äta glass och läsa en bra bok. Eller tänk om jag skulle kunna ligga framför videon en hel dag och se den ena snyftaren efter den andra. Jag skulle också vilja sitta på ett café en halv dag med min bästa vän och bara prata strunt. Vad underbart det skulle vara.

Men nu har jag ju lilla Elin och hon är det bästa som har hänt mig, så jag klagar inte allt för mycket. Tiderna förändras och så småningom får jag nog mer egen tid. Elin har lärt mig att inte ta mig själv på för stort allvar och att inse vad som är viktigt i livet. Barn får en verkligen att mogna och att ta vara på sig själv och de sina.

Nej, nu måste jag slita mig från spegeln, har inte tid att stå här och dagdrömma. Det är dags att gå till öppna förskolan med lillan. Kan ändå inte låta bli att önska att jag hade kunnat skicka en hälsning till mitt 17-åriga jag. Så att hon hade fått veta hur hon skulle se ut i framtiden och vad lite vikt hennes 37-åriga jag skulle fästa vid sitt utseende. Då kanske mitt 17-åriga jag skulle kunna vara lite mer nöjd med sig själv och passa på och leva, medan hon ännu var fri.

Men det är ju inget jag kan ändra på nu. Hade jag inte varit den jag var när jag var sjutton kanske jag inte hade varit den jag är idag, så allt kanske sker till det bästa.

Innan jag vänder spegeln ryggen ser jag mig själv i ögonen och för första gången ger jag högt ord till insikten som vuxit sig allt starkare med åren: - Jag är bra!

Skriven av: Christina Olofsson