Rean -till ett skrämmande land

RESAN -TILL ETT SKRÄMMANDE LAND

Kate Boscroe och Rick Manyer åker till Rostam för att ha det lugnt och fridfullt när dom endast ser en soptipp. Dom träffar Ranchel som visar dom in i ett labb, där kan man se vad alla arbetarna gör genom att titta på en tv skärm som visar många olika saker.

Dom börjar leta efter sina vänner men när dom väl är hittade måste dom reagera snabbt. Mullrandet är högre och hela planeten skakar. Ska dom komma där ifrån…






Förord I FILIKONA

- Kate! Hallå, stanna! Rick Manyer satt i sin filicoe och tryckte lite extra på gasen för at hinna upp sin vän Kate Boscroe.
- Pappa har satt in en ny motor. Kate saktade in så han kom ifatt henne. Dom svängde sedan in på en landningsbana till höger och stannade.
- Ska vi gå in på Stjärnstadens kaférie? Frågade hon. När hon såg att han tvekade tillade hon: Dom har goda Fix Och Fax.
- Ok, men har du så mycket pengar så jag kan låna? Jag har bara tusen Fin och dom måste jag tanka min filicoe för.
- Ja, ja, du ska få låna lite. Jag lägger bara på det på det andra du är…
- Hur mycket är jag skyldig?
- Tjugo Fin. Svarade Kate och suckade. När ska du betala tillbaka?
- Om du följer med mig hem i dag så kan jag betala, jag kan nog låna lite av pappa.
- Låna? Lånar du pengar av dina föräldrar?
- Nej, jag bara säger så. Nåja, vill du följa med mig till Rostam nästa vecka?
- Ja, vad kul! Rostam…där har jag inte varit på fem år. När åker vi?
- I övermorgon.







Kapitel 1. RANCHEL OCH TORNET

Dom kommer från en stjärna kallad Filikona till en planet som länge varit i krig. Ett krig om friheten. Ett krig som ingen hört om…ett krig som inte var en hallusition har härjat i 3 långa år på denna planet…

- Ranchel till tornet…Ranchel till tornet… Sa en högkömpe i Rostam denna regniga dag på planeten Fixie. Kriget var slut och dom få överlevande i Rostam försökte bygga upp landningscentralen för filicoes när plötsligt två stycken dyker upp. Dom verkar leta efter en plats att landa på. Men där finns ju bara en, och den är väl gömd så inte fienden ska komma och förstöra vad dom redan åstadkommit av den bombaderade staden.
- Jag måste upp till tornet. Sa Ranchel till sin vän Miet. När hon kom upp pekade Racko Melung upp mot himmelen och sa:
- Dom vill landa.
- Vi är inte klara.
- Två stycken tonåringar.
- Vad ska vi göra?
- Dom vet inget om kriget.
- Ska vi berätta?
- Nej, bara om dom frågar.
- Det lär dom ju göra! Två nyfikna tonåringar kommer till en vacker planet som inte är särskilt vacker längre.
- Inte på ytan.
- Men fortfarande inuti. Suckade Mopad som kom ini rummet med en mapp till Ranchel.
- Här, uppgifter om barnen och några bilder på dom nya lägenheterna. Vi har inte börjat stråla upp dom än men Nuomie och Roullo vill göra det så fort molnen har försvunnit.
- Jag ska stråla bort dom. Sa Ranchel och tog fram en dosa och tryckte ner en knapp, riktade den mot molnen och dom försvann sakta neråt mot Mokierai som var den närmst liggande staden.

- Det finns ingen landnings bana. Sa Kate och tittade ner.
- Nej, men undra vad som har hänt här? Svarade Rick och kände kalla kårar som började krypa längs ryggraden…
- Vi behöver minst fem meter plan betong för att landa…jag skulle kunna stråla på lite där nere, men det håller bara tio sekunder och då måste båda ha landat…det går inte, det tar en halv timme mellan varje strålning innan jag kan stråla på mer. Hon sökte efter en liten bit plan betong, bara fem meter lång och en meter bred.
- Titta! Rick pekade ner mot ett högt torn. Det är några där nere!
- Tror du vi kan gå ner så lågt utan att landa? Frågade Kate och tittade oroligt ner mot den förstörda landningsbanan.
- Det ser förskräckligt ut…nej, det går nog inte. Sist jag var här, 4 eller 5 år sen’, var denna planet blomstrande och blommor och träd växte överallt.
- Titta! Det kommer någon i en filicoe. Sa plötsligt Kate.
- Vad häftig! En sån filicoe vill jag också ha.
- Det står Ranchel på sidan. Kate tittade på den med sin kikare. Rick beundrade den lilla och smidiga filicoen som kom susande mot dom.
- Välkomna till Rostam, jag heter Ranchel, kom ner.
- Hej, jag heter Kate Boscroe, det där är Rick Manyer, vi kan inte landa på det där underlaget.
- Hej Ranchel. Ricks ögon tindrade när han såg på henne. Han kände på sig att detta skulle leda till en lång, kanske evig, bekantskap.
- Hur ska vi landa? Undrade Kate. Hon tittade ner på det som en gång hade varit en blänkande landningsbana i betong, filicoerna hade kommit och åkt hela tiden. Hur kunde man få betong att blänka så? Ren som renaste kristall!
- Här borta kan ni landa.

När dom landat fick dom se något fantastiskt inne i tornet: där fanns ett datorstyrt labb. Och en stor bildskärm där dom kunde se alla arbetarna.
- Vad har hänt här? Frågade Rick och tittade på dom som slet med att bryta upp betongen och dom som tryckte på massa knappar samtidigt som dom tittade på en bildskärm. Dom höll på med dataprogram…ett för varje hem.
- Här ser ni Noumie och Roullo, dom arbetar med dom nya lägenheterna.
- Lägenheter? Det ända dom använder är ju datorer… Och en stråle.
- Dom bygger hallusitioner…allt ni någonsin har sett här har varit hallusitioner. Allt utom landningsbanan, att den blänkte som en ren diamant var bara en hallusition. En synvilla kan man säga, men …starkare. Vi använder Syroglefymstrålar.
- Är det inte dyrt att bygga upp en hel planet med Syroglefym? Undrade Kate som noga lyssnade på vad Ranchel hade att säga. Jag menar, jag har ingen aning om vad det är…men det både ser och låter dyrt.
- Jag vet, hela den här planeten är uppbyggd av en slags gas, vi har lyckats suga upp en del av den och blanda den med datoriserat syreknyff. Det är ljusa strålar som kan få vilken färg som helst, bara man trycker på den här knappen. Berättade Ranchel samtidigt som någonting började pipa.
- ”Ranchel, vädret är bra. Begär tillstånd för uppstrålning av lägenheter”.
- Uppstrålningen beviljas.
- ”Vi börjar om tio sekunder… fem fyra tre två ett…”
- Nu strålar dom upp dom nya lägenheterna. Titta på skärmen.
- Oj! Utbrast Kate. Men…Jag menar…Jag vet inte vad jag menar!

En halvtimme senare stod Kate, Rick, Ranchel, Mopad och Miet på översta våningen i en av dom tre färdiga lägenheterna.
- Dom blev verkligen häftiga. Suckade Kate och bet sig i underläppen och hon hade något drömskt i ögonen. Hennes långa, svarta hår var uppsatt i en hästsvans och hon hade på sin en skinnväst och ett rött linne och svarta byxor. Rick hade en grön t-shirt och mörkgröna byxor. Hans korta hår var färgat i ljusblott. Han tyckte själv att det var asasnyggt och häftigt men Kate avskydde det…
- Ranchel? Varför ser Rostam ut så här? Sist jag var här så växte det blommor överallt och, ja, allt var vackert. Men nu ser det ju ut som en soptipp.
- Ett frihetskrig har härjat i tre långa år nu. Starchick och vi här på Fixie har krigat om VÅRAN frihet.
- Starchick…Rick såg chockad ut. Det var ju den stjärnan som min morfar ledde tills han dog i ett krig för ett år sedan…

När solen gått nervisade Ranchel Kate och Rick till deras rum i den andra lägenheten. Rick somnade med en gång, men Kate hade en konstig känsla av att något fruktansvärt skulle hända. Hon la ner sitt tunga huvud på kudden och slöt ögonlocken. Hon hörde ett gurglande ljud och flög upp ur sängen. Hon springer fram till fönstret och ser någon gurglande vätska som kommer rinnande över landningsbanan… Plötsligt sugs allt ner i ett hål och hon hur landningsbanan blänker, och så nej, jo, hon drar på sig sina byxor och en t-shirt och springer ut på landningsbanan och ner i ett stort hål.









Kapitel 3 VULKANEN

- Kate. KATE! Nej, jag vet inte vart hon är. Sa Rick efter att ha ropat på Kate utan svar i en halv timme.
- Jag undrar vart hon är… Ranchel fick ett djupt veck i pannan.
- Ranchel, tänk om hon är i tunneln. Viskade Miet i hennes öra.
- Då har hon träffat Martina och Mare. Hon måste dö. Gas. Ranchel sa till Rick att han kunde gå upp och vila en stund.
- Okej. Sa Rick som genast anade att något inte stod rätt till. Men, vart tror ni Kate är?
- Jag vet inte riktigt. Men vi ska leta. Lovade Mopad och förde upp honom till rummet. Ranchel strålade bort dörren och fönsterna, nu fanns där ingen utväg. Han var ordentligt instängd.
- Nej! Snälla, släpp ut mig! Mopad, Miet, Ranchel? Snälla…
- Glöm det! Ranchel gick skrattande därifrån. Och det var inte något vanligt lyckoskratt, det var mer som en häxas skratt i en film.

Kate hade gått ner i tunneln och när hon kom till en stor sal så fick hon se två gestalter ligga ihopkrupna i ett hörn på golvet.
- Hallå? Vem är det?
- Kate! Det är Martina.
- Och Mare! Du glömmer alltid bort mig. Klagade Mare på sin kompis.
- Tyst med dig. Kate, vi är bundna. Knyt upp repen.
- Martina Kroscou och Mare Willson! Hur har ni två, som aldrig hamnar i knipa, lyckats hamna här? Jag har saknat er. (suck) Kate knöt upp repen och hjälpte dom upp på fötterna när en stor dörr öppnades. Där, mitt i öppningen, stod Ranchel. Hon såg arg ut och Kate blev för första gången riktigt rädd. Hon som trott att Ranchel var så snäll! Ranchel tittade henne djupt in i ögonen och sa:
- Ser ni detta? Det är en pistol. En kolawippistol. Min egen uppfinning. Man gör så här…Ranchel tryckte på en knapp och siktade på Martina som sakta, sakta, krympte ihop. Hon åldrades fort…

- Kate! Kate! Vakna. Klockan är åtta. Rick stod bredvid Kates säng och ruskade om henne.

- Äh? Åh, jag är vaken. Jag är vaken. (suck) Jag hade en sådan konstig dröm inatt. Jag drömde om Martina och Mare. Du förstår, jag är ganska säker på att om vi hittar dom, är inte Frissen så svår att hitta. Då har vi Martinas kraft, och den är ju bättre än din och min tillsammans. Men Martina är nära döden. Kate satt tyst i ett par minuter och sedan sa hon:
- Jag har precis räknat ut att vi måste hitta dom nu.
- Hur vet du att dom är på denhär planeten?
- Jag vet det. Vi måste hitta dom innan allt syroglefym är slut. När det är slut finns endast lite, lite datoriserat syreknyff kvar i kärnan. När det inte längre har syreknyffet som håller om det så tänds en tjock och het eld som rinner ut ur planeten genom en eller flera vulkaner. Sedan sprängs den.
- Vilken?
- Planeten. Kate sprang ner till tornet och skrek:
- Hallå! Lyssna nu allihopa! Planeten kommer att sprängas.
- Sch! Ta det lugnt. Alla har åkt. Det är bara vi tre kvar här.
- Okej. Rick, vi måste hitta Martina och Mare.
- Vart börjar vi leta? Undrade Rick.
- I en grotta. En grotta som inte är upptäckt. Känner du något?
- Nej…jo! Ta min hand. Kate tog Ricks hand och han blundade och koncentrerade sig, på denna okända plats… Nu blundade båda två och när dom öppnade ögonen befann dom sig i en stor, mörk grotta. Kate tog upp sin ficklampa och lyste runt på väggarna och golvet. Där fanns en gång som gick rakt fram, låg i taket, bred och full med stora stenar. Kate och Rick började beslutsamt klättra framåt. Plötsligt stannade Kate. Hon hade kommit fram till et stort hål i taket, och neråt! Uppåt fanns det ingenting förutom himmel. Tio till tjugo meter upp kunde hon se himlen och när hon tittade neråt såg hon lava…
- Rick? Jag tror vi sitter fast i en av dom aktiva vulkanerna.
- Det betyder att din så kallade teori stämmer.
- Vi måste skynda oss. Kate tittade ner och såg hur lavan började stiga.
- Kate? Vulkanen håller just nu på att få ett utbrott! Vi måste härifrån innan vi kokas levande!
- Precis som två små oskyldiga krabbor. Stick! Dom klättrade framåt så fort dom kunde och halkade på hala stenar… Det började mullra, värre än åskan. Mullrandet blev högre och högre, dom blev tvungen att ta fram datafixen och stråla fram ett par öronkluddar som dom kletade in i öronen.
- Rick, känner du det där? Frågade Kate som började få panik.
- Ja, marken skakar!
- Gör nåt! Vi måste härifrån. Den håller på att få ett utbrott och sen är det kört för oss.
- Ta min hand och blunda.
- Koncentrera dig! Rick och Kate blundade och när dom öppnade ögonen igen stod dom tre meter längre fram än förut.
- Försök igen.
- Nej, det går inte! Spring istället. Dom sprang så fort dom kunde på dom hala och ojämna stenarna. Nu hörde dom till och med mullrandet genom öronkluddarna och dom hörde forsande vatten, nej, det var lava! Dom ökade automatiskt farten lite till. Långt där framme såg dom en skog, himmel, träd, vatten…lava. Den sprutade upp ur vulkanen, dom höll blicken fäst på utgången och skrek när lavan rann ner som en gardin som fälldes igen. Rick tittade bakåt och såg hur lavan kom forsande mot dom…





Kapitel 4 VÄNNERNA RÄDDAR

- Kommer du Mare?
- Lugna dig lite va? Dina ben är mycket längre än mina. Mare Willson och Martina Kroscou sitter för fjärde veckan i rad fast i vulkanen Månicoralie. Dom hade tidigare försökt komma ut, men stora stenar hade rasat blockerat gången. Martina hade försökt flytta på stenarna men det gick inte. Nu, efter två dygns vila skulle hon dit igen och prova. Hon drar Mare i armen när han stannar för att vila.
- Titta! Där är det. Stanna här du, så ska jag gå lite längre fram. Hon stod och stirrade beslutsamt på stenarna som inte flyttade sig en millimeter. Plötsligt! Som genom ett trollslag, flög stenarna iväg och sprängdes.
- Bra Martina! Mare springer fram och ger henne en tacksam lyckokram när dom hör ett mullrande ljud som bara blir högre och högre, marken börjar skaka och dom springer.
- Mare! Skynda dig! Martina, som är fotbollsfantast och spelar själv tre till fyra dar i veckan, springer snabbt och smidigt medan Mare, som hatar allt vad idrott heter och spelar fotboll en dag i veckan för att få röra på sig, springer inte alls lika fort. Dom känner hur värmen stiger och hör någon som skriker…
- Kate! Mare, det är Kate Boscroe! Martina springer fram till klippavsatsen som hon hoppar ner på. Det är nämligen ett slags tak över klippavsatsen som håller undan lavan. Bakom Martina kommer Mare. När dom ser lavan koncentrerar Martina sig på att mota bort lavan och sakta men säkert drar sig lavan tillbaka och fortfarande med koncentrationen i ögonen vänder hon sig snabbt om och lavan som rinner nerför klippan motas bort och alla springer fram och hoppar ut. I luften lägger sina händer på Ricks axlar och så blundar dom. När dom öppnade ögonen igen stod dom på fast mark i Rostam Kate springer in i tunneln tillsammans med Martina som krossar varenda liten sten hon ser med bara en tanke i huvudet: hitta Frisskatten! Efter bara några sekunder hittar dom den och springer ut där alla andra väntar: Rick, Mare, Miet, Mopad och Ranchel. Med Frisskatten i famnen som blänkte av renaste friss la Kate andra handen på Ricks axel och så blundade dom. Bara Mare tittade, Han satte eld på lägenheterna med blicken och sen slöt han sina ögon.
















Sista kapitlet WELCOME HOME

När alla äntligen öppnade sina ögon stod dom i Filikona och såg på när hela Fixie exploderade. Alla åkte hem till Kate, vars mamma gjorde i ordning några Fix och Fax. Sedan satte hon sig ner för att lyssna på deras berättelse.
- Jo, började Kate, när vi kom fram till Rostam berättade Ranchel för oss att man använt ämnet syroglefym som man sugit upp ur planeten i ca. 1 000 år till lägenheter och filicoes och, ja, allt utom landningsbanorna. Men enligt mina beräkningar så måste syroglefymet ta slut efter 1 000 till 1 500 år, och eftersom kriget krävde extra mycket så borde det vara slut. Jag kände också på mig att något skulle hända, och det var precis vad det gjorde. Glefymet tog slut, och syret, som finns inne i kärnan är också slut. Detta betyder att kärnmassan börjar koka och precis som mjölk kokar den över och rinner ut i vulkanerna, inte bara ur Monicoralie utan alla på hela planeten, allt datoriserat kommer från rymden och tar aldrig slut eftersom det finns små saker ute i rymden som äter smuts som flyger runt tillverkar datorism så tar det inte slut eftersom damm kommer till av datorism, eran datorism Ranchel. Avslutade Kate och hoppades att hon inte glömt något viktigt eller berättat för osammanhängande.
- Just det, jag glömde en sak. När allt syre är slut, exploderar skalet, d v s planeten i detta fall.
- Häftigt! Sa Mare och flinade. Ranchel sa tack och förklarade att hon var tvungen till at åka till Sunnie och Miet och Mopad skulle till Sikones.

- Jaha, Kate. Ska vi åka och lämna in Frisskatten? Frågade Rick nästa dag.
- Ja. Svarade hon. Jag måste erkänna att jag är ledsen att jag utsatte er för…
- Tyst. Vi hade ändå aldrig hittat den utan Martinas hjälp. Och dessutom hade Martina och Mare inte levt nu.
- Men VI kunde ha dött om inte Martina hade varit i just den grottan.
- Vulkanen. Rättade Rick. Dom satte sig i sina Filicoes som egentligen inte var deras utan deras föräldrars. Deras hade ju blivit kvar på planeten.

















EFTERORD:

NÄR DOM KOMMIT TILL INLÄMNINGSTATIONEN FICK DOM TIO TUSEN FIN FÖR KATTEN (CA. TUSEN SEK) KATE KÖPTE EN NY FILICOE OCH RICK SATTE IN PÅ DATTANKEN. HANS PAPPA GAV HONOM EN FILICOE I PRESENT NÄR HAN FYLLDE ÅR TRE DAGAR SENARE OCH KATE GAV HONOM ETT LÖFTE OM ATT HAN INTE BEHÖVDE BETALA TILLBAKA SINA SKULDER, MEN DET GJORDE HAN I ALLA FALL SÅ HON GAV HONOM PENGARNA ISTÄLLET.
DOM FICK REDA PÅ ATT MIET OCH MOPAD FLYTTAT TILL OZONIEN OCH RANCHEL HADE UPPTÄCKT EN NY PLANET MED LIV LIKNANDE VÅRAT HON KALLADE DEN FÖR ”TELLUS” OCH NÄSTA VECKA SKULLE HON OCH NÅGRA TILL GÅ LÄNGRE NER OCH FÖRSÖKA LANDA…


Ordlista:

Dattank bank på datorn
Filicoe svävande bil för minderåriga
Fix och Fax ett slags kex
Högtalarkömpe en högtalare i datorn
Syroglefym en elektromagnetisk stråle
Hallusitioner sak man ser, men ej kan röra
Syreknyff stråle inuti planeten
Frisskatten en katt gjord av renaste friss (en dyr och ovanlig metall!)


Av: Monica Hansson

Skriven av: Monica Hansson