Rebellerna

Han klev in sakta i rummet. Den hade brunklädda väggar med en svag nyans av gul. Högar av papper låg på varje bord i rummet, och i andra änden av den, bakom ett skrivbord med ett berg av tidningar och brev, satt en gubbe, med mörkgröna, söndriga kläder och en smutsig basker på det gråa, spretiga håret. Han tittade ut genom ett fönster, som var täckt till hälften med ett mörkt skynke. Dom andra fönstren var helt täckta med mattor och lakan. En hade även brädor över, och man hörde hur vinden susade lite i mellan springorna.
John gick fram med sakta steg mot den gamla mannen, som satt orörlig på sin stol.
”Vet du vad jag tittar på?” Sade gubben och avbröt tystnaden.
”Nej, vad?” Svarade John och tittade ner på alla papperna på golvet.
”En duva” Sade gamlingen och lade fingertopparna mot fönstret
John var lite osäker vad innebörden av vad mannen sa var, så han svarade inte, han tog bara några steg närmare.
”Duvan är ett tecken på frihet, vet du inte det?” Gubben vände sig om lite stelt. Han hade vitt skägg över ansiktet och små ögon. Hans ansikte var runt, och sammanbitet, och det avslöjade att han måste ha varit en kraftig man i sin ungdoms dagar.
Nu såg John duvan. Den pickade lugnt utanför fönstret, precis på kanten av taket. Den var inte alls oroad av att det gick tre, svartklädda soldater där nere.
”Där står den, pickar på hel utan oro, behöver inte tänka på all skit som händer här på jorden. Eller hur?” Den gamle mannen vände sej tillbaks mot fönstret o log mot fågeln. ”Vad var det du ville, unge man?”
”Styrelsen har börjat insätta nya lagar. Stränga lagar som lyder under kod »disciplin och moral», men nu börjar det gå sakta mot stadens eget öde.” Sade John och bläddrade i en bok.
”Hah! Dom där vet ju inte ens vad som är rätt och fel. Dom tror människor ska vara inburade som fåglar i någon helsikes butik!” Sade gamlingen med en högstämd röst och böjde sej fram i stolen.
Nere på gatan blev en ung man nerslagen av två ordningsvakter När dom gick därifrån låg pojken orörlig på gatan.
”Vi skulle kunna ändra på saken, herrn. Vi behöver inte ha det så här längre.” Sade John och tog upp en tidning som han hade haft blicken på länge. På det såg man en bild på en man som stod på en scen med en duva i handen. Vissa meningar i texten under var inringade och överstrukna med en gul penna.
”Så du menar att du skulle vilja starta ett… upplopp?” Gamlingen hostade lite och tog upp sin kaffekopp. Den hade inget handtag, den hade säkert blivit avslagen av misstag, för det fanns bara två knoppar kvar på sidan av muggen.
”Vi kan inte ta förhastade beslut, men det vore… mer eller mindre det ja menade.”
”Staden är alltför öppen. Någon form av planering till en motståndsrörelse skulle läcka ut alldeles för snabbt. Särskilt om någon skulle ta till med mutor, folket är alldeles för desperata nu för tiden. Dom svälter, och nu när hösten närmar sig, är det som värst. Som sagt, om vi nu har våra planer och åsikter, skulle ja vara oerhört tacksam om du höll dom för dig själv. Vi vill inte att… någon ska komma på oss.” Sade mannen och vände sej om, lade koppen på bordet och ställde sig upp med rangliga ben.
”Jag är inte i min krafts dagar som du ser, men jag har alltid varit något som vissa gillar att kalla Patriot. Det ordet finns nog inte längre, det ända som finns nu är slåss för överlevnad. Istället för att människor ska kämpa mot fienden, har dom blivit helt galna…”
”Varför då?” John förstod inte redigt vad den gamle mannen menade.
”De slåss mot varandra”
Utanför fönstret sprang två män fram till gossen på vägen och drog ut allt han hade i fickan, och sedan sprang de iväg och kröp ner i en liten mynning i en vägg, och så var de försvunna.
”Människor är inte gjorda för att hantera sådana situationer. De är mer vana vid makt och trygghet, något som inte existerar här nere i slummen längre.”


OBS: Detta här är bara en 'test' till mitt senare project. Kommentera gärna.

Skriven av: W O Rosso