Publicerat
Kategori: Novell

Reinkarnation

Hon hade varit här förut. Känslan av igenkännande och minnen som inte riktigt ville komma upp till ytan fick henne att känna sig illa till mods och hon blinkade bort regnet ur ögonen för att se sig noggrannare omkring, medan en smärtsamt kall ilning löpte längst hennes ryggrad och fick henne att rysa.

Gatan hon befann sig på var en av ett oräkneligt antal av samma sort bland Stadens många kvarter. Husen som kantade den var i sprucken och smutsig grå betong, vars nyans drog tankarna mot förruttnelse och sjukdom. Nästan alla fönster gapade tomma och mörka mot henne när hon passerade dem. Bara i ett fåtal lyste ett blekt nästan blåaktigt sken ut mot gatan hon befann sig på. Ur ett av de upplysta fönstren var det blekblå skenet stroboskoplikt och härifrån strömmade en arytmisk demonisk musik ut genom det halvöppna fönstret. Ryckigt dansande skuggor i det blixtrande ljuset slingrade sig fram över den regnvåta trottoaren, ackompanjerade av de utomjordiska rytmerna och något som påminde om en didgeridoos mörka muttrande. I sin fascination av de underliga ljud- och ljusfenomenen märkte hon först inte den långa huvförsedda skepnaden som stod mittemot det halvöppna fönstret, men när den höjde på sitt sänkta huvud en aning och såg på henne så hajade hon till och stannade sedan abrupt till som om benen förvandlats till bly.

Det blixtrande bleka ljuset lyste upp varelsens utmärglade vita ansikte. Huden var nästan genomskinlig och ett fint nät av tunna ådror syntes därför tydligt. De livlösa fuktiga ögonen var helt svarta och betraktade henne på ett sätt som fick henne att känna sig naken och smutsig medan tunna blodlösa läpparna skiljde sig åt för att blotta en tandrad av glänsande stål i ett glädjelöst leende. Demonen såg på henne från topp till tå och slickade sig långsamt om munnen med en onaturligt lång tunga innan den talade med en tjock och ansträngd stämma. ”Du är här för att dö, Danica, inte sant?”. Sedan gav den ifrån sig ett kort torrt skratt och lutade sig mot väggen igen. Huvudet sjönk åter ner mot bröstet och varelsen tycktes ha glömt bort hennes existens helt och hållet. När demonens blick lämnat henne märkte hon att hon kunde röra sig igen, vilket hon gjorde i en betydligt snabbare takt än tidigare.

Gatan fortsatte. Först nu upptäckte hon hur illa det luktade. Det formligen stank. Hon kunde inte tänka sig att sopor kunde lukta så illa, men källan måste trots allt ha varit detta, för längst den här delen av gatan var båda trottoarer packade med överfulla soptunnor. Här och där såg hon omöjligt smutsiga människor som med avgrundsdjup hunger i blicken grävde med en sjuklig frenesi i avfallet. Under en oregelbundet blinkande trasig neonskylt vid en husknut satt en liten huttrande skara av dessa tätt tillsammans i det kalla regnet, med tomma blickar som följde henne när hon med rynkad näsa skyndade förbi. En av dem reste sig och följde hukande och småspringande efter henne ett stycke och tiggde och bad desperat om pengar eller något att äta. När hon ignorerade honom förbyttes hans vädjanden till hatiska tillmälen och han tog ett hårt tag om hennes axel med en smutsig mager hand. Eftersom hon redan var skärrad efter det förra mötet vände hon sig om och slog utan att tänka honom över den gällt skrikande tandlösa munnen med full kraft. Hans grepp lossnade och han föll kraftlös och blödande ner i en oljig vattenpöl, där han blev liggande. Äcklad skyndade hon vidare med den tandlöses hjärtskärande gnyenden ekande efter sig.

Avsmak och skräck blandade sig i lika delar och nu ville hon bara härifrån. Tack och lov verkade gatan vara på väg mot sitt slut. Sista biten var av någon anledning inte upplyst alls och hon fick gå i ett nästan kompakt mörker. Hon tyckte sig höra hånande viskningar när hon halvblind fortsatte framåt och en vind hade börjat blåsa upp längst den mörka gatan. Längre fram såg hon skenet från nästan gatas lyktor. Snart skulle hon vara framme. Vinden blåste allt hårdare och hon kurade ihop sig i jackan. Under den sista biten var vinden nästan uppe i stormstyrka och regnet piskade hennes ansikte, men plötsligt upphörde den som genom ett trollslag och regnet lugnade ner sig till sitt vanliga långsamma droppande. Den nya gatan sträckte ut sig framför henne.

Hon hade varit här förut. Känslan av igenkännande och minnen som inte riktigt ville komma upp till ytan fick henne att känna sig illa till mods och hon blinkade bort regnet ur ögonen för att se sig noggrannare omkring, medan en smärtsamt kall ilning löpte längst hennes ryggrad och fick henne att rysa.


/N 011129 15.41

Skriven av: Niklas Almgren

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren