Renässans

Mörkret hade återigen krupit fram och tagit den lilla staden i ett järngrepp. Luften som under dagen långsamt värmts upp av Helios spröda strålar, hade nu börjat svalna av betänkligt. Det var fortfarande kallt om nätterna, till och med frost ibland, trots att våren kommit och tussilagon blommade.

I ett TV-rum på stadens sjukhus satt sex människor i total tystnad och tittade på en gammal Clint Eastwood film. Dom sex människorna var indelade i tre olika par, och hade inget mer gemensamt än att alla var där för att dom väntade tillökning i familjen. Dom hade pratat lite sporadiskt med varandra när dom var ute och rökte tillsammans, men dom visste inte mer om varandra än det dom fått reda på genom artigt kallprat.

Luften i rummet var tjock, och om man bortser från TV: n som stod och brummade var det så pass tyst att de klart och tydligt kunde höra hjärtslagen från varandra. Det var tydligt att alla väntade på något med nervös spänning. Två utav paren kom från andra delar av kommunen och hade redan bott på familje- BB, vilket var den avdelning som dom befann sig på, i en vecka vardera.

Och för det sista paret, som kom från samma stad, var det första dagen, även om det var tredje gången på en vecka som dom varit tvungna att först åka in, bara för att en timme senare få åka hem igen. Anna, som den blivande mamman hette, hade redan gått över tiden i två veckor och var mäkta trött på att bära omkring på det tillskott i vikt som en graviditet innebär. Därför hade hon kommit fram till att det var lika bra att hon tog en spruta för att sätta igång det hela. Först hade personalen ställt sig tveksamma till idén, men efter lite övertalning så gick dom med på det. Mannen som var ansvarig för Annas delikata tillstånd hette Erik, och han verkade nöjd så länge som han slapp vara med och fatta några som helst beslut. Hans uppträdande var lugnt och städat, men om man tittade riktigt noga såg man något i hans blick som påminde om det som brukar synas hos ett skräckslaget djur som blivit inträngt i ett hörn.
-Vad tycker du? hade Anna frågat. Hon hade med tårar i ögonen lyssnat spänt när barnmorskan hade förklarat att det skulle vara bäst att vänta tills naturen själv bestämde att det var dags, och nu frågade hon sin man om råd.
-Vad tycker du själv? hade Erik svarat, och redan på ett tidigt stadium gjort klart att han för tillfället inte besatt någon som helst förmåga att fatta några avgörande beslut i frågan.

Både Erik och Anna satt nu och tittade på TV med överdriven entusiasm. Kanske försökte dom förtränga orsaken till att dom var där.
– Nu hände det nåt! sa Anna plötsligt.
Erik nickade lite förstrött utan att dra blicken från TV: n. Uppenbarligen trodde han att Anna refererade till en händelse som skedde i filmen.
– Det hände nåt! upprepade Anna, och den här gången kunde man ana ett inslag utav desperation i hennes röst. Tydligen så ramlade polletten ner den här gången, för Erik flög upp som om han just fått reda på att han satt i en hög med fekalier, och lyckades i processen också spilla ner hela sig med det kaffe som han suttit och smuttat på.
– Vad menar du? Lyckades han få fram, och blodådrorna på hans hals tycktes plötsligt vilja explodera. Ta det bara lugnt nu älskning, fortsatte han, medan han till synes utan mening och mål började röra på sig, än åt ena hållet, än åt andra.
– Det är du som behöver lugna ner dig, svarade Anna, i ett tonfall som annars mest brukar användas när man talar med ett barn. Kan du springa i väg och hämta en rullstol? fortsatte hon med en lugn och stadig röst. Hon skruvade lite på sig där hon satt, och kastade lätt generade blickar mot dom andra i rummet som om hon ville be dom om ursäkt för sin mans uppträdande.
– Vadå lugn? jag är väl lugn, hasplade Erik ur sig samtidigt som han snubblade på mattkanten. Och varför behöver du en rullstol?
– För att kunna ta mig till barnmorskans kontor naturligtvis, svarade Anna och tog sig för pannan, det var vattnet som just gick.

Detta var något som Erik verkade vara kapabel till att förstå, för han sprang raskt iväg nerför korridoren, bara för att strax återvända med det begärda fortskaffningsmedlet. Försiktigt hjälpte han sin fru ned i stolen, och började köra henne i riktning mot barnmorskans kontor. Väl framme så ställde han sig att frenetiskt banka på dörren, samtidigt som han upprepade dom ord som Anna först hade använt.
– Det är något som har hänt! Kom fort vi behöver hjälp. Barnmorskan som hade vaket denna sena söndagskväll reagerade som hennes utbildning hade lärt henne, och rusade förskräckt ut i korridoren, antagligen trodde hon att det var fråga om inget mindre än en akut medicinsk härdsmälta som inträffat med tanke på Eriks gälla rop på hjälp. Men efter att hon sett Anna sitta lugnt i rullstolen, och Eriks uppskruvade tillstånd, så lugnade hon ner sig och vände sin uppmärksamhet mot Anna, och frågade med en sammetslen röst:
– Vad är det som verkar vara på tok?
Anna som såg lite generad ut, svarade blygt:
- Jag tror att det var vattnet som just gick!
- Då ska vi genast undersöka saken, sade barnmorskan och fortsatte: Gå nu in på ditt rum och lägg dig ner, så kommer jag alldeles strax och undersöker dig.

Erik körde således in rullstolen i salen som Anna hade fått till sitt förfogande, och hjälpte upp henne i sängen. Anna drog ihop ansiktsmusklerna i en smärtsam grimas, och manade på Erik att ta det försiktigt.

– Varför gör dom ingenting? flämtade Erik förfärat, samtidigt som han vankade av och an i salen.
– Dom kommer, lugnade hans fru honom, dom vet vad dom gör.
– Vadå vet vad dom gör? replikerade hennes uppenbart stressade äkta make, dom kommer ju aldrig.
– Jag går och tittar efter var dom tog vägen. Och med det försvann Erik ut ur rummet, lämnandes sin fru ensam. Anna låg i sängen och höll sig för magen, samtidigt som hon andades tungt.

Efter fem minuter så kom Erik tillbaka, ensam, och utan att ha lyckats åstadkomma någonting.
– Det ordnar sig nog, sa han ursäktande, dom kommer nog snart. Anna sa ingenting, utan verkade ha sin tankar upptagna med något annat. Plötsligt så kom barnmorskan in genom dörren tillsammans med en sköterska.
– Då ska vi se hur det ligger till, sade hon lugnt. Hon gick fram till sängen och böjde sig fram för att undersöka hur långt det var gånget.
– Fem centimeter, sade hon, och började skriva ned några anteckningar i ett block.
– Det är fortfarande gott om tid, det här kommer att gå bra, fortsatte hon, och klappade Anna lite på ena skuldran.

Erik, som inte hade sagt ett ord på hela tiden, satt i en stol vid sidan av sängen. Han såg ut som någon som just fått en glimt av bilnycklarna dinglandes i tändningslåset precis när han slagit igen bildörren. Han iakttog i tysthet när dom kopplade på diverse olika instrument på hans hustru. Han hade tagit tag i hennes hand, och höll den nu i ett krampaktigt grepp. Anna låg på sängen och hennes andetag blev allt häftigare.
– Här kan du se när värkarna kommer, förklarade barnmorskan på ett onödigt trevligt sett för henne, samtidigt som hon visade olika kurvor på en bildskärm. Anna sa ingenting, utan bara tittade på henne och skakade på huvudet.
– Nu kommer det en, sade hon plötsligt, och hela hennes kropp spändes som en fjäder. Erik satt som förstenad och tittade på dom siffror och kurvor som dök upp på skärmen.
– Ge mig någonting, brölade Anna i uppenbar smärta. Jag måste få hjälp med det här, fortsatte hon.
– Det här ska vi nog ordna, sa barnmorskan klämkäckt, vi måste bara flytta er in till en förlossningssal. Följaktligen så kördes hela ekipaget, med apparater och sladdar in i en angränsande sal, där Anna fick hjälp att flytta över till en säng som var mer lämpad för det kommande evenemanget.

Erik kom lallandes efter med en uppsyn som påminde om den som man kan se hos en olydig skolpojke. I hans famn bar han alla kläder och tillhörigheter som dom hade haft med sig. Väl inne i salen tog han tag i en stol, och körde fram till sidan av sängen, där han intog sin position med Annas hand i ett stadigt grepp och blicken fäst på datorskärmen som stod och flimrade.

– Nu är det nog nåt på gång! sade han efter att ha sett några små förändringar på skärmen. Han vände sitt ansikte mot sin fru och sade åt henne att vara stark. Anna tittade på honom, med ögon som utstrålade ren och skär illvilja.
– Håll käften! skrek hon. Sedan vände hon sin uppmärksamhet mot barnmorskan och bölade: Jag behöver nånting nu!
Barnmorskan verkade inte nämnvärt förvånad över utbrottet, och tog med vana rörelser ner en mask som hängde över sängen och placerade över Annas ansikte. Sedan böjde hon sig ner och vred på en kran, och lustgas började strömma ut och fylla Annas lungor. För ett kort ögonblick så verkade det som om lustgasen hade den förväntade effekten, men helt oväntat slet Anna plötsligt av sig masken och skrek:
– Försöker ni kväva mig? Det var uppenbart att denna form av smärtlindring inte passade henne, och att hon var i svåra plågor.
– Nu kommer det en till, sade Erik från sin plats vid skärmen, bara för att sekunden senare, med nöd och näppe, lyckas dra sitt huvud tillbaka för att undvika en rejäl rallarsving från sin hustru. Han tittade på henne med en skrämd blick, och flyttade stolen aningens längre bort från sängen.

Under dom följande minuterna så upprepades proceduren ett flertal gånger. Erik satt och rapporterade när en värk var på gång, och Anna sa åt honom att hålla käften. Barnmorskan, som hade ringt efter en läkare, försökte lugna Anna, genom att berättade att hon snart skulle få en ryggmärgsbedövning som skulle ta bort alla smärtor. Detta lugnade henne inte något nämnvärt, utan hon skrek:
– Skynda på! Jag klarar inte av det här längre. Och som om någon hade hört hennes böner så kom det in en vitklädd äldre herre i rummet, och började ge order åt sköterskan att tvätta av ryggen.
– Det här kommer att gå fint, sade han lugnande till Anna, samtidigt som han gjorde i ordning en spruta. Erik var det inte någon som tog någon som helst notis om. Ett lugn sänkte sig över Annas ansikte, och plötsligt så verkade hon kunna andas lite lättare.

Plötsligt så började en personsökare pipa. Läkaren lade ifrån sig
sprutan och stack ned handen i fickan. Efter det att han tittat på vad stod gick han fram till telefonen och ringde ett samtal.
– Jag kommer med en gång, sade han och la sedan på luren. Sedan vände han sig mot Anna och sa:
– Jag är ledsen, men jag måste rusa och ta hand om ett akutfall, men oroa dig inte det här kommer att gå bra. Sedan så försvann han ut genom dörren, med en stil som påminde om den hos en vinthund. Anna bara stirrade efter honom, och utropade ett förtvivlat:
– Neeeej!
Erik försökte säga några lugnande ord, men misslyckades tydligen, då han bara fick ett morrande till svar.
– Det kommer, skrek Anna. Nu är det dags!
Erik tittade på med en förskräckt min medan barnmorskan stod böjd mellan hans frus ben.
– Tryck på, kom igen, bra. Barnmorskan peppade på Anna att fortsätta. Eriks bidrag till det hela var att han försiktigt satt och klappade Anna på handen, och mumlade något som han antagligen inte uppfattade ens själv. Annas grimaser blev häftigare, och det syntes att hon kämpade.
– Nu kommer det, sade barnmorskan. Och så lyfte hon upp ett litet lila knyte, som hon snabbt virade in i en handduk och lade på Annas mage. Det hördes inga skrik, utan en total tystnad lade sig över rummet. Den uppskruvade stämningen försvann som genom ett trollslag, och dom nyblivna föräldrarna tittade ömsom på varandra, ömsom på det lilla barnet som låg tyst på sin mammas mage och såg sig omkring med en nyfiken blick.

Och dom bara log.

Skriven av: Johan Gustafsson