Res dig syster! (del 3)

Lisa kastar sig på dörren...
Med tårarna strömmande rusar hon ut genom porten för få tag på nå´n vuxen som kan hjälpa hennes mamma. Hon springer, blind av tårar och återhållen skräck, rakt i famnen på en kvinna som tar henne i sin famn i ett försök att lugna. Lisa ser in i ett ansikte hon sett tidigare idag.
I klassrummet. Den nya flickans mamma. Lisa får bara fram ett ord och det upprepar hon hela tiden.
Mamma...
Evas mamma (den nya flickan heter Eva) måste fråga flera gånger för att få veta vad som hänt.
När hon har situationen någorlunda klar för sig, ber hon Eva ta kamraten med sig hem. Själv skyndar hon upp till lägenheten Lisa pekat på, för att mötas av samma syn...
Hon böjer sig ner över den medvetslösa kvinnan. Ropar på henne några gånger utan att få svar.
Hon har sjukhusvana. Ser det elaka såret i Annas bakhuvud måste sys. Hon rör vid det och en bit av huvudsvålen följer med håret upp.
Vad har hänt?
Det är en fråga hon ställer sig flera gånger.
Lever lilla glada Lisa med en så´n tung hemlighet?
Med den erfarenhet hon har av livet, förstår hon.
Allt...
Tårarna vill tränga fram när hon ser den hopkrupna kvinnan, i hennes egen ålder, ligga hjälplös framför henne på golvet.
Hon ringer efter en ambulans.
Tvättar av det värsta kring den livlösa kvinnan.
Meddelar flickorna och följer sen med till sjukhuset.
I ambulansen vaknar Anna en kort stund, för att uppfatta en okänd kvinnas ansikte och en okänd miljö, innan hon åter försvinner in i medvetslöshetens barmhärtighet.
Väl där, upplever hon åter Peters knutna näve mot sitt ansikte.
Hon vrider sig.
Gör avvärjande gester.
Ambulanspersonalen får hålla i henne för hon inte ska falla av båren.
De lugnande orden når Anna, som med ett barns tillit fattar den okända kvinnans hand och trycker den svagt.

I trappuppgång nummer ett, i en fryrarumslägenhet, på andra våningen, satt två tysta flickor bakom varsin kopp te. De kände varandra så lite och så hade plötsligt Lisas fasansfulla hemlighet, hennes vardag, blottats.
Så obarmhärtigt.
Så dramatiskt.
Lisas blick stannar vid en liten tavla som hänger på köksväggen bakom Eva.
"Gårdagen är förbi. Morgondagen har du inte sett. Idag hjälper Herren" stod det på den blomsterprydda och med sina vackra färger iögonfallande tavlan.
"Tror du på det där" frågade plötsligt Lisa.
"Tror på vad" sa Eva som satt försjunken i tankar.
Hon undrade hur mamma hade det på sjukhuset, med den nya kamratens mamma...
"På det som står på tavlan bakom dig" sa Lisa och pekade mot väggen.
Eva vände sig sakta om.
För tillfället hade hon faktiskt glömt vad som hängde på väggen bakom henne.
De var nyinflyttade.
Hon fick syn på den lilla tavlan som hon fått en gång i söndagsskolan.
"Ja, det gör jag faktiskt" sa hon.
"Gör inte du det?"
Lisa undvek svara, istället fylldes hennes ögon med stora tårar.
Hon gjorde inget försök dölja eller hejda dem.
Sakta en efter en, droppade de ner på på det runda köksbordet av körsbärsträ...
Tyst frågade hon;
"Vet du hur jag har det hemma hos mig?"
Hon väntade inte på svar utan fortsatte med sina frågor.
"Vet du hur mamma såg ut idag när jag kom hem från skolan?"
"Vet du hur hon ser ut när hon ligger halvnaken och utslagen i en säng på morgonen, tillsammans med den man som förpestat livet för oss de senaste tre åren?"
"Vet du hur hon ser ut, när hon gråtande ber mig förlåta att hon supit, istället för att följa med mig och köpa kläder som hon lovat?"
"Supit. Ja för det är det hon gör min mamma. Super!"
"Super som en gammal gubbe!"
"Super som morfar gjort så länge jag kan minnas."
"Super sig ful, gammal och äcklig!"

Den taniga växande flickkroppen skakar av gråt.
Eva ser, Lisa behöver hjälp.
Det hon lärt sig när hon var liten kommer automatiskt till henne i form av några ord från Bibeln.
"Gud är kärleken."
"Gud vill att alla människor ska bli frälsta."
"Bön förändrar förhållanden."
Vad skulle mamma gjort nu?
Efter en stund kommer det över hennes läppar, försiktigt, lite blygt:
"Jesus älskar dig. Han lever idag. Han kan hjälpa. Han älskar din mamma också. Han vill hon ska va glad och nykter. Han bryr sig verkligen om det!"
Osäkert fattar hon om Lisas ena hand med båda sina. Den smala flickhanden är våt av tårar.
Utan att känna varandra sedan mer än några timmar tillbaka känner de en stark gemenskap.
"Jag vet din mamma kan leva ett annat liv" sa Eva.
"Min mamma ändrade sitt sätt att leva när hon mötte Gud. Hon fick kraft leva som hon ville. Fick ett nytt liv. Det har hon berättat för mig. Det är många år sen, men hon har aldrig ångrat hon blev en kristen."
"Ibland säger hon jag ska tacka Gud jag har en mamma och att, tack vare Honom har kunnat ge mig ett hem!"
"Jag vet ju inte."
"Har aldrig sett min mamma annorlunda."
"Kan knappt tro hon varit annorlunda."
"Men hon säger det själv."

De sitter en lång stund alldeles tysta.
Känner något i atmosfären som kan kallas; framtida nyföddhet.
Hopp blandat med kärlek...

Författare:

Publicerat

Dela: