Resan till Jerusalem

Sådan här värme hade Jerusalem inte sett på många år. Solen gassade och växterna hängde bruna och vissna vid sidan av vägen. David svor för sig själv. Hans fötter värkte, hans hals var uttorkad, och det var många kilometer kvar till Jerusalem. Vad jag inte skulle ge för lite vatten just nu, tänkte han för sig själv. Långt bort på vägen tyckte han sig se något vitt. David visste mycket väl vilka spratt hjärnan kan spela när den inte får vatten, så han tänkte inte mer på det. Men när han kom närmare började han förstå att detta inte var en hallucination. Det var en, mycket riktig, häst. En stor, vit, blank och ståtlig häst. David blev fundersam. Det vore skönt att få rida resten av vägen till farbror Job i Jerusalem. Men någonting med att sätta sig på hästen och rida iväg kändes fel. Tänk om den har en ägare, som bara tillfälligt lämnat hästen här? David ville inte ta risken, och fortsatte att gå.

Värmen hade bara blivit värre under timmen som gått. David ångrade djupt sitt beslut att inte ta hästen. Han stannade upp, och såg sig omkring. Här fanns inga växter, inget vatten. Ingenting förutom den smutsiga grusvägen han gick på. Hittar jag inte vatten snart kommer jag aldrig fram levande, tänkte han bittert för sig själv. Men trots hopplösheten i situationen fortsatte David att gå. Efter en stunds vandring skymtade han en vild kamel på sidan av vägen. David var redo att ta vad som helst för att få vila sina arma fötter, så han tvekade inte att närma sig den. Kamelen backade undan, och frustade förskräckt till. Trots detta gick David fram till kamelen, och klappade den försiktigt. Efter en stund lugnade den sig, och David steg upp på kamelen. Och David red vidare.

Någon timme senare mötte David en köpman, som kom ridandes på en åsna. Solen hade än inte bedarrat, och David var törstigare än någonsin. Han frågade köpmannen om vatten.
- Jag har vatten, men varför ska jag ge bort det, vad tjänar jag?
- Jag har en kamel du kan få. Men den är nog mer värd än en klunk vatten…
- Du kan få min åsna på köpet, sade köpmannen.
- Det låter bra, sade David.
David steg av kamelen, tog emot vattnet från köpmannen, steg upp på mannens åsna och red vidare. David kände sig bättre till mods. Med vattnet han fått var han säker på att han skulle klara färden till Jerusalem.

En man kom ridandes mot köpmannen. När ryttaren kom fram till honom, stannade han upp och tittade förbryllat på honom.
- Vad gör du gåendes här alldeles själv? Frågade ryttaren.
- Jag var på väg till Betania för att sälja min åsna, men jag träffade en man på vägen som var villig att byta sin kamel mot åsnan. Dum som jag var gick jag på det, och tog emot hans vilda kamel. Den löd mig inte alls, så jag tvingades lämna den. Vatten gav jag honom också. Jag tror inte jag har tillräckligt för att klara resan nu.
Ryttaren log, lade sin hand på köpmannens vattenskinn, och red vidare. Köpmannen var synnerligen förbryllad nu. Vad var det som just hänt? Han kände på sitt vattenskinn, och upptäckte till sin förvåning att det var fullt.

David var nästan framme vid Jerusalem nu, staden låg bara någon kilometer bort. Han var redan sen till farbrorn, men David orkade inte bekymra sig över det. Han var mest bara glad att äntligen ha kommit fram. När David passerade stadsporten möttes han av jubel och glädjerop. Palmblad kastades framför hans åsnas fötter. Trött som han var orkade han inte undra varför folket gladde sig över hans ankomst. Han red under jubelrop vidare mot sin farbrors verkstad inne i staden.

Ryttaren stannade några hundra meter bort från Jerusalem, stum av förvåning. Mannen framför honom hyllades av folket, han som har ridit på åsnan framför ett tag nu. Ryttaren fortsatte mot Jerusalem på sin åsna, där huvudgatan nu var täckt av palmblad och mantlar. Jesus red in i Jerusalem, och möttes av total tystnad.

Författare:

Publicerat

Dela: