Rew.

Han skulle inte alls ha gått den vägen, skulle inte alls ha varit där egentligen. Det regnade, och han hade velat åka direkt hem den eftermiddagen; han skulle aldrig ha stått på det där torget i det där regnet och översköljts av den störtflod av minnen som en främlings hastigt förbiskymtande ansikte manat fram. Det där håret, ett leende, en enda sekund och tjugo år av hans liv raderades som en misslyckad formulering i ett viktigt brev. Hans klocka hade stannat. Nog var det ironiskt, tänkte han med ett bittert leende. Klockan hade stannat, han var tvungen att ta vägen förbi en urmakare, han räknade med att komma hem någon timme senare än vanligt – men han hade inte räknat med att förlora tjugo år.
Hennes regnvåta hår på takterrassen, där de trotsade alla väder för att få vara de enda människorna i världen, hennes läppar som viskade till honom allt hans dåraktiga unga hjärta ville höra, hennes ögon som brinnande eldar när han kysste hennes mjuka, varma hud... Han tog stöd mot en lyktstolpe, världen gick runt, hans knän ville vika sig. Han hade inte tänkt på henne på tjugo år. Han hade fördrivit alla dessa minnen, med våld tvingat bort dem ur sitt medvetande. Han hade aldrig sökt upp henne fastän han visste var hon fanns.
Hon hade gråtit, han mindes plötsligt det. Hon hade gråtit när hon berättade sanningen för honom. Han hade inte gråtit, han hade sprungit. Han hade sprungit så fort han kunde och långt, långt bort, sprungit tills han nästan glömt, och sedan fortsatt springa i tjugo år till. Nu hade han stannat. Han hade stannat, och nu började han gå.
Han gick till urmakaren. Han gick förbi urmakaren, och kastade sin trasiga klocka i en papperskorg på vägen till närmaste blomsteraffär.
Han klev på en buss med en bukett rosor i handen. Han visste precis vid vilken hållplats han skulle stiga av. Han visste precis vart han skulle, fastän han aldrig varit där. Ett tjugotal meter ner längs vägen, in genom grinden till vänster, direkt till vänster igen och så längst bort. Allra längst bort. Han visste precis var hon fanns fastän han aldrig varit där. Nu var han framme, nu stod han där han borde ha stått tjugo år tidigare. Det hade slutat regna, men han märkte det inte eftersom hans ögon fylldes av tårar. Tjugo år försena tårar som föll på tjugo år för gamla rosor, och han viskade ”förlåt” när han sjönk ner på knä och lät sina fingertoppar sakta smeka det förgyllda namnet på den tunga, granitgrå stenen, våt av regnet.

Skriven av: La_Vagabunda