Riddare och Prinsessor

Riddare och prinsessor


– Fursten till stenen! Ropade han till henne samtidigt som han sprang ut över ängen.
Båda var nio år och hade nyss slutat trean.
– Det är fusk, du vet att du är mycket snabbare än vad jag är! skrek hon samtidigt hon sprang efter honom.
De båda hoppade över små gropar och stenar och hon sprang så fort hon kunde. Men han var redan framme.
– Jag vann! sa han, Jag ska vara riddare!
– Nej, det får du inte. Jag ska vara riddare.
– Det går inte, sa han stolt.
– Varför inte? Varför kan inte jag få vara riddare för?
– För att tjejer inte kan vara riddare. Det vet du väll.
– Det kan dom väll visst det! Lika mycket som att killar kan vara prinsessor, sa hon surt.
– En kille kan ju inte vara en prinsessa heller, sa han övertygande.
– Jo, om de vill.
– Men nu vill inte jag var prinsessa, så du får vara det.
– Okej då, sa hon trumpet, Men nästa gång är det min tur!
– Ja, ja. Den här stenen…

Vi gick över ängen. Det var sommar och solen sken över det vajande gräset.
Det var vi två, jag och Johnny. Vi hade varit vänner länge, för att våra familjer hade sommar stugor inte så långt ifrån varandra. Inte så långt ifrån stugorna fanns en äng där vi brukade leka när vi var små.
Jag kommer ihåg att senast som förra sommaren hade jag och Johnny badat ihop och han hade hjälpt mig med mina ständiga kärleks problem. Vi var de bästa vänner någonsin.

Men nu kändes det annorlunda, det kändes som om att han var mer än bara en vän för mig.
Jag antar att jag inte ville erkänna för mig själv. Men jag anade att jag började tyckta om honom.
Jag log för mig själv när jag tänkte på det, men samtidigt krossade det mitt hjärta. Jag kunde inte släppa tanken att det var han som gick där, bredvid mig. Jag hoppades att det här kunde vara för evigt.
Jag såg på honom och önskade att han kunde läsa mina tankar, det skulle vara så mycket enklare då, men samtidigt hoppades jag att han inte kunde det.
Om jag bara vågade berätta det för honom, men rädslan för att jag skulle bli sårad var för stor för att jag skulle göra det. Jag ville inte bli sårad igen, hela mitt liv hade jag ägnat åt att bli sårad av den ena killen efter den andra och jag tänkte inte låta det hända igen.
Var för skulle det bli så här? Varför skulle jag alltid förstöra allting?

Vi sa ingenting till varandra, när vi gick där, det var alldeles tyst. Det ända som hördes var löven i träden som rörde sig när den milda vinden blåste igenom dem.
Jag undrade vad han tänkte på?

– Vad tyst det är! sade Johnny.
Jag vände mig emot honom och mötte hans blick. Denna bråkdel av sekund som vi mötte varandras blickar kändes som en evighet. Det kändes som att hela världen stannade upp.
– Mm, svarade jag honom förvirrat, samtidigt som jag slog ned blicken.
Jag visste inte vad jag skulle säga, allting var så konstigt.

Vi hade kommit fram till slutet av ängen, där skogsbrynet började.
Det var där vi alltid brukade leka när vi var små.

Jag satt mig på den sten, som en gång varit Johnnys häst.
Detta för att få situationen mer avslappnad, men han satte sig bredvid mig. Vi satt där en stund, utan att säga någonting.
Efter en stund skrattade Johnny till.
– Kommer du ihåg när vi brukade leka här?
Jag log.
– Ja! Och du blev alltid sur för att du aldrig fick vara prinsessa.
– Så var det ju inte, sa Johnny och gav mig en blick. Det var ju du som blev sur för att du inte fick vara riddare.
– Nej, nej… jag vet att du innerst inne ville vara prinsessan! Försök inte.
– Lägg av, sa Johnny lätt uppretat men ändå med att leende över läpparna. Tror du verkligen att jag skulle vilja vara en prinsessa?
– Jaha! sa jag och skrattade glatt, samtidigt som jag sneglade på Johnny med en lekfull blick.
Jag mötte Johnnys blick, och jag såg precis vad han tänkte göra.
– Nej! skrek jag innan jag skrattade sprang iväg ut över ängen med honom efter mig.
– Du har ingen chans Mia! Du vet att jag är snabbare än dig!

Och mycket väl så var han ikapp mig på noll tid och slängde ner mig i gräset. Jag försökte komma loss ur hans grepp, men insåg förgäves att det inte var någon ide att ens försöka, och gav upp.
Jag låg på rygg med hans händer hårt om mina handleder. Han ville vara överlägsen och visa att jag inte hade en chans att smita.
Jag såg in i hans ögon som var strålade av glädje.

Jag såg att Johnny hade blå ögon med en brun rand längst in till pupillen. Jag hade aldrig tänkt på det och hur vackra de egentligen varför än nu. Hans hår var mörkt halv långt och tillrufsat, som jag gillar när det är.

– Ha! Där ser du Mia, jag är överlägsen emot dig! Johnny log brett.
Jag kände hur gråten började komma klättrandes i halsen, jag visste att jag inte skulle klara av den här sommaren. Jag slet mig ur hans grepp och sprang vidare över ängen, bort mot min familjs sommar stuga.
– Mia! hörde jag Johnny ropa efter mig. Men jag vände mig inte om.

Nästa morgon vaknade jag av att solen sken in genom gardinerna i fönstret. Solens strålar påminde mig om solen som sken på ängen igår. Hur skulle jag hantera det här? Hur skulle jag klara av att inte berätta någon ting för honom.

Det knackade på dörren.
- Mia, det är Johnny, är du vaken?
Jag sträckte på mig och reste mig upp.
- Ja, vänta ett tag!
Jag tog på sig min rosa morgon rock och gick för att öppna.
- Hej, sa Johnny och log mot mig. Jag tänkte åka till sjön och bada vill du följa med?

Sjön låg bara några kilometer från våra sommarställen och var en underbart vacker sjö. Den var ingen offentlig bad plats så när Johnny och jag var där och badade brukade det bara vara vi där. Jag älskade att bada där, och varje sommar var det alltid jag som brukade tjata på Johnny att vi skulle åka dit. Men nu var det annorlunda.
- Jag vet inte, sa jag tveksamt, jag har en del att göra.
- Men kom igen det är klart du ska följa med. Vi brukar ju alltid åka och bada!
Jag tänkte efter. Om jag inte följde med, skulle han misstänka att det var någonting på gång?
– Okej, jag följer med då! sa jag motvilligt.
– Bra! sa Johnny glatt och började gå ner för trappen. Då ses vi vid bussen kl.11.
– Okej, sa jag och stängde dörren.
Jag började långsamt klä på mig samtidigt som jag intalade mig själv att det här inte kunde vara så farligt.

Kvart i elva började jag gå mot busshåll platsen. Jag gick och tänkte på om jag skulle berätta för Johnny hur jag kände, och om jag gjorde det, hur jag skulle säga det.
När jag började närma mig busshåll platsen såg jag att Johnny redan var där, och stod och lutade sig mot en stolpe.
Han vinkade till mig och jag vinkade tillbaka.
Jag såg bussen komma långt borta på vägen så jag skyndade mig fram till Johnny.
- Hej, sa han och gav mig en kram.
- Hej!
Bussen rullade upp bredvid oss, stannade och öppnade sina dörrar.
Jag och Johnny gick på och betalade, och gick sedan och satte oss längst bak, samtidigt som bussen stängde sina dörrar.
Bussen rullade iväg och vi var än en gång tysta.

Vägen var skumpig och väldigt gropig. Min pappa brukade alltid klaga på den när vi åkte hem i slutet av somrarna. Jag hade tänkt på, att han alltid klagade när vi åkte hem men inte när vi när vi åkte hit, jag hade kommit fram till att pappa inte ville lämna sommarstället i slutet av sommaren. Jag förstod honom.
Plötsligt svängde bussen till och körde tvärs över vägen…in i en stor tall.

Det var några dagar sedan olyckan. Jag var på väg med långsamme steg mot Johnnys och hans familjs sommarstuga. Jag ville gå dit men samtidigt kändes det som om det var fel.
Hans föräldrar var inte där. Jag hade sätt dem tidigare i dag när de körde ut med bilen. Jag antog att de var på väg tillbaka till staden, för att förbereda Johnnys begravning.
Tanken skar i mitt hjärta jag kunde inte förstå att Johnny inte fanns i mitt liv längre, att han inte fanns kvar i denna värld.

I Johnnys stuga var det tyst mörkt, det var inte en själ där inte en lampa som lyste. Jag gick upp för trappen samtidigt som jag tog upp nyckeln ur fickan. Jag hade fått nyckeln när jag var liten av Johnnys föräldrar. De hade sagt att jag kunde få ha en egen nyckel ifall att jag ville komma in i stugan när inte de var hemma. I själva verket var det nog det att Johnny alltid slarvade bort sin nyckel.

Jag låste upp och gick in i stugans hall. Det var varmt där inne, jag antog att solen hade legat på där hela dagen och värmt upp stugan.
Jag gick vidare in i vardags rummet, där jag kände en speciell doft, doften av Johnny. Doften fick mig att titta bort mot Johnnys rums dörr, som stod på glänt. Jag gick fram till den, öppnade och steg in i rummet.
Det var stökigt som vanligt, men vilket pojkrum brukade inte vara stökigt. Hans föräldrar hade inte städat heller och jag tror att jag för stod varför. De ville att det skulle se ut likadant som det gjorde sista gången de såg honom.
Jag gick fram till hans skriv bord, som nog var det stökigaste i hela rummet.
Det låg ett papper högst upp på högen som han hade skrivit på. Jag tog upp det och började läsa.

” Kära vän, vi har nu möts igen. Det var ett tag sedan, så jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans.
Vi har varit vänner länge och vi har dela glädje och sorg som bara två vänner kan göra. Du kommer alltid att vara min bästa vän, och det minnet kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta.
Jag vill inte att detta ska vara ett avskeds brev, jag vill bara att du ska vet vad jag känner.

Hela hösten, vintern och våren har jag väntat på att få träffa min bästa vän, men när jag väl träffade dig kändes allting så annorlunda.
När jag träffade dig uppstod starka känslor i mitt hjärta, för starka att dölja. Och de har ärrat min själ. Jag har för sökt att förtränga dem men det var alldeles för svårt.

Förlåt men jag älskar dig, min prinsessa”

Skriven av: Nathalie Konitzer