Publicerat
Kategori: Novell

Riktiga vänner...?



- ...och Jonne var så full att han snubbla hela vägen hem. Haha. Hans föräldrar kan inte vara, haha, glada! berättade Karolina på måndagsmorgonen.
Jag skrattade med, som vanligt. Men vad jag märkte var att skrattet var tillgjort. Igen. Det hade varit det dom senaste veckorna.Varför tyckte jag inte längre att det var kul att lyssna på skvallret från helgen? Innan tyckte jag att det var det roligaste som fanns. Men inte nu längre.
- Kan vi inte åka in till stan på onsdag? frågade Mimmi, min andra bästis. Jag behöver ett par nya jeans.
- På onsdag! utbrast jag. Men på torsdag så...
Jag stannade till mitt i meningen. Jag hade nästan avslöjat mig.
- Jo, hm, jag ska bara fråga hemma först, fortsatte jag.
- Fråga hemma! dundrade Mimmi. (Hon har väldigt kort stubin) Det var det dummaste
jag hört! När gjorde du det senast? När du var nio? Tio? Du är ju faktist fjorton nu! Och förresten så brukar du väl ändå strunta i skolan?
- Jo,det har du rätt! log jag nervöst. Jag bara skoja lite med er! Hm. På onsdag? Bra
bra.
Jag knuffade till en liten femteklassare som för att visa att jag var mid själv igen. Dom tittade på mig och sedan på varandra.
Jag vet vad dom tänkte. Att jag var väldigt konstig.

När jag kom hem hem satte jag mig med matteboken. För första gången på flera år kände jag att jag verkligen ville ha bra på ett prov. Det var det jag nästan råkat säga innan idag. Jag kan inte erkänna det för Mimmi och Karolina, för det finns inte i deras värld. Innan var jag som dom, men inte nu längre. Det är nu i höst sen vi börjat åttan och ska få våra bästa betyg, som jag har börjat inse allvaret. Jag vill inte ha något dålig betalt jobb (och slösa bort mitt liv) bara för att jag struntade i skolan. Det måste bli ändring nu!
När jag gick och la mig den kvällen hade jag nästan ont i huvudet. Jag hade skolkat så mycket den senaste tiden att jag hade missat jättemycket, så det var rätt mycket att lära in! När mamma och pappa kom in och såg att jag verkligen räknade så tappade dom nästan hakan av förvåning. Ett halvår tidigare hade dom inte änns kunnat drömma om det. Det var kul att se hur glada dom blev!
Nästa dag i skolan bestämde jag mig för att säga till Mimmi och Karolina att jag inte kan följa med på onsdag (imorgon).
- Jo, Mimmi. Du vet på onsdag, jag...
- Javisst, ja! Jag och Karolina bestämde att vi skippar den sista lektionen, slöjden.
Alex och Jonne följer med. Daniel kunde tyvärr inte, sa Mimmi och kastade en menande blick på mig.
Åh, vad jag ångrar att jag berättade att jag gillar Daniel! Dom har retat mig sen dess.
- Nähä. Men jag kan inte. Jag...mina föräldrar tvingar mig att träna till matteprovet.
- Säg inte att du tänker lyda dom! Stick ändå, sa Karolina. Sen tillade hon hotfullt: Om
du vill fortsätta vara kompis med oss, förstås.
Jag svalde nervöst. Hur skulle jag ta mig ur det här?
- Mm, j-jag kommer, stammade jag fram. Jag struntar såklart i vad mina föräldrar
säger. Hehe...
Men i själva verket så fastnade skrattet i halsen. Vad hade jag ställt till med?

Det är faktist rätt jobbigt att gå runt och låtsas att man är sitt gamla vanliga jag. Jag måste ju hela tiden se till så att Mimmi och Karolina inte får reda på något. Som på onsdagen.
- Haha! Jag vill se Peters min nu när vi skolkar igen! skrattade Mimmi på bussen in till
Malmö.
Jag skrattade. Men än en gång så var det tillgjort. Jag tänkte på vad Peter (träslöjdsläraren) skulle säga när han upptäckte att vi var borta igen.
Och den här gången blev det mycket värre än vanligt. Eftersom att Alex och Jonne var med så blev det mycket mer ”kriminellt”. Till exempel tyckte dom att vi skulle stjäla jeansen.
- Aldrig i livet! utbrast jag. Inte när jag är med!
- Okej, mamma, hånlog Karolina.Men då kan du ju vänta utanför! Och du förresten,
varför har du blivit så feg på sistone? Man skulle nästan tro att du vill bli en liten pluggis som lyder lärare och föräldrar!
Jag kunde inte stoppa dom. Dom gjorde det. Dom verkligen stjälde jeansen! Innan hade jag – såklart! – varit med på det. Men som sagt, inte nu.
Efter det så gick vi till ett café och satte oss. Dom andra började snacka men jag orkade inte. Jag ville bara hem.
- Jo, ähum, började jag. Kan ni lyssna lite på mig?
- Ja, klart! svarade Karolina. Hallå! Kan ni vara lite tysta?
- Jag börjar få ont i huvudet så jag åker hem.
- Va? Redan? Måste du gå? frågade Alex.
- Ja, det måste jag. Jag spände ögonen i dom. Och ingen kan tvinga mig att stanna
kvar!
Jag gick och betalade för det jag ätit.
Halvvägs till busshållsplatsen så hörde jag någon som ropade på mig. Till min förvåning så såg jag Mimmi, Karolina, Alex och Jonne komma springade. Var dom redan klara?
- Kate! ropade Mimmi anfått. Kate, stanna!
Men jag gick vidare. Jag kände på mig att dom hade gjort något dumt och då vill jag inte vara med dom.
- KATE! Nu stannar du!!!
Nu hann dom ifatt mig.
- Vad har ni nu gjort då?
- Vi...jo...
Mer hörde jag inte för alla fyra började skratta som galningar.
- Vad?
- Vi orkade inte, okej, vi ville inte betala så vi bara gick! skrattade Jonne. Och sen så
var det någon som såg oss så han började jaga oss. Då välte vi massa stolar och sånt framför honom, så han snubblade hela tiden! Haha!
Jag hånlog åt dom och gick mot bussen igen. Dom var så barnsliga! Hade jag varit så?
När jag kom hem satte jag mig och tränade matte till klockan tolv. Och det hjälpte faktist. Jag fick lång över godkänt på provet! Jag var så glad! På alla prov vi haft så har jag fått underkänt eller precis godkänt. Det här måste jag visa för mina föräldrar.
Jag försökte gömma provet för Mimmi och Karolina. Vi var kompisar igen (vi låtsas alltid att bråket inte funnits dagen efter) och om dom fick reda på mitt provresultat...
- Kate, vad fick du?
- Det vanliga.
- Jo, snälla! Jag vill vill veta! tiggde Mimmi. Både jag och Karlolina fick underkänt!
Å nej! Då kan jag ju absolut inte berätta det!
- Jag fick det vanliga. Okej?
- Vadå? Vad fick du? Döljer du något för oss eller? frågade Karolina.
- Jag döljer ingenting! Sluta fråga nu!
Snabbt som blixten slet hon åt sig mitt papper och innan jag han reagera så läste hon det. Ihh!
Man såg hennes blick gå från pappret till mig till Mimmi. Jag såg också hur det klicka i hennes hjärna när hon förstod hur det låg till.
- Du tränade va?
- Hela måndagskvällen och igår. Jag vill inte vara som er längre!
Var fick jag allt mod ifrån? Att jag vågade säga det till dom! Innan var det ju bara som jag tänkt.
- Va?!!
- Ni hörde vad jag sa. Jag tyckte att det var så barnsligt av er det ni gjorde igår. Tycka
att ni har rätt att slippa betala! Och så tror ni att ni är så otroligt coola och häftiga. Fattar ni inte hur tramsiga ni är?
- Alltså, du din...svikare! spottade Mimmi fram. Komma och skylla på oss! Du var ju också med!
Hennes ögon var svarta. Hon har jättehetsigt humör om hon inte får som hon vill.
- Det var det jag inte var! Jag var aldrig med!
Sen bara vände jag mig om och gick.
- Bara så du vet, ropade Mimmi efter mig, så kommer du inte att få det lätt! Du ska bli
så utfryst att du ber om att få vara våran komis igen! Haha!
Inte änns det skrämde mig, även om jag vet att Mimmi kan göra så att jag blir mobbad och utfryst. Nej, nu när jag äntligen har börjat släppa fram mitt riktiga jag, kan ingenting få mig att stoppa undan det igen och bli som innan. Jag får väl hitta någon att vara med. För första gången på flera år så var jag lycklig. På riktigt.

Skriven av: Sandra Blad

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren