Ring klocka, ring

- Ring klocka, ring!
Det låter riktigt bra. Om han nu får tid på sig kommer han säkert låta lika bra som Anders de Wahl. De har inte fått så många år på sig på sistone. Trots att folk blir äldre å äldre. Jag sitter i min TV-fåtölj. En sån där bekväm sak där man kan ta sig en tupplur då och då. Klockan är alltså tolv på nyårsafton. Annars hade han ju inte stått där på Skansen och läst den däringa dikten. Om det nu inte är en repris det också. Ibland får jag en känsla av att de bara visar repriser numera. Och varför inte? Varför skall just den delen av jul- och nyårsfirandet gå i direktsändning? De läser ju trots allt samma dikt varje år. Tomtenissarna har målat schackbräden med rutig färg i bortåt fyrtio år och grevinnan har bjudit upp betjänten till sängkammaren nästan lika länge. Varför byta ut skådespelaren som läser dikten?
Jag kommer på mig själv med att fnissa som en tonåring. En nittioårig kärring som fnissar som en tonåring. Det går inte an.
- Mamma, är du säker på att du vill vara på servicehuset under nyåret? frågade Inger. Du kan ju faktiskt komma hem till oss!
Jo, jo, men vem ska se till att jag kommer till sängs sen då? Inte kan jag ställa frågan på det viset, inte. Men deras fåtöljer är rakt av inte lika bekväma som den här. Dessutom sitter ju karlstrutten hennes i soffan och käftar till långt in på morgontimmarna så att en annan inte får sova i fred. Tror han att en orkar lyssna på honom så däringa länge? Inte. En begriper inte ett skvatt.
- Ja, jag stannar så gärna här, svarade ju jag. Ni ungdomar måste få roa er utan att ha gamla kärringar med sig.
Som om jag inte vet att hon är lika mycket en gammal kärring som jag själv. Nästan i alla fall.
Hon sa ingenting. Förmodligen tycker hon att det är enklare om kommunfolket tar hand om mig på nyårsafton. Jag håller med henne. Hon har gjort sitt. Det är bara synd att hon och hennes efterkommande och personalen här inte tycker samma sak om julafton. Jag har försökt köra samma visa där men det går inte hem. Så länge mormor finns så skall hon vara med. Mormor är en institution. Gammalmormor är något ännu mer helgat. Måhända att hennes köttbullar inte längre uppnår sin fornstora glans men hon skall vara närvarande även om hon inte längre är delaktig. Hon skall träffa alla barnbarnen och deras odrägligt skrikande ungar och som om inte det räcker måste hon finna sig i att umgås med alla de ungar som barnbarnen är plastmammor och plastpappor till och som någon originalförälder lyckats tinga inför julafton. Där finns minsann inga repriser.
- Ja, men mormor då! Alex var ju Johans unge och vi har ju separerat. Kommer du inte ihåg det?
- Sandra är hos sin pappa och firar jul i år…
Där skulle det minsann behövas lite repriser.
- Gott Nytt År!
Hon sticker in huvudet, hon som ska se till att jag inte ligger och dör så här på självaste nyårsafton. Hon är från utlandet någonstans. En rejäl människa i alla fall även om det är svårt att förstå vad hon säger.
- Ring klocka, ring!
Det är en repris. Nu är jag säker på det.
- Mormor! Du måste se fyrverkeriet!
Vem var det där? Jag kommer inte ihåg vad de heter längre. De ser likadana ut numera, som negrerna förr. Han tar tag i rullstolen och drar ut den på verandan. Vilken veranda förresten? Har jag varit här förut?
- Vänta, säger någon och sveper en filt om mig.
Henne känner jag igen. Det är dottern min. Hon som alltid klagar på att pensionerna är låga.
- Har dom inte fått det fint, säg?
Jag säger ingenting. Vilka är dom? Hon med alla ringarna i öronen? Det är inte Ingers i alla fall. Det är hon alldeles för gammal för.
Å där sitter jag på den där verandan och det viner och smäller och sprakar runt omkring mig. Karlarna har roligt, av vad jag förstår. Dottern min går in. Tycker väl att det blir kallt att stå här. Det är kallt att sitta så här också även om man nu har en filt runt omkring sig. Jag önskar att de inte släpat hit mig. Nog hör jag vad de pratar om. Att det kan vara mitt sista nyår och så där. Visst. Vem vill hålla liv i en gammal slagrörd kärring! Låt henne dö, bara! Det är lika bra!
Ett tag trodde jag faktiskt att de inte hämtat mig. Det var när den där snälla lilla svarta jäntan matade mig. Hon hade inte alls bråttom och ögonen var glada. Inte kan hon vara en av de mina? Varför inte? Ja, inte någon av Ingers i så fall. De struttar runt med champagneglasen i högsta hugg och låtsas vara varandras jämlikar trots att de allesammans ser ner på varandra.
Det smäller, det viner och det sprakar runt omkring mig. Somligt är grant, annat kunde gott vara; bortkastade pengar är det i alla fall.
Sen går de in, den ene efter den andre försvinner åt något håll, men jag sitter där jag sitter och det är kallt. Jag fryser. De borde hämta in mig nu. Annars glömmer de bort mig.
De har nog glömt mig. Som de gjorde med Agnes. Hon satt på toaletten i tre dagar innan någon saknade henne.
Jag måste ropa men det hörs inte för det smäller, det viner och det sprakar fortfarande runt omkring mig. En del är faktiskt riktigt grant. Tänk att få dö en stjärnklar nyårsnatt som den här när svaveloset just lagt sig. Varför inte? När en nu ändå ska dö så….
Ring klocka, ring!
- Det känns lite vemodigt att gammelmormor inte är med oss längre…
- Ja, nog kommer vi att minnas den nyårsaftonen, alltid…
- Satt hon där ute mer än fem- tio minuter?
- Det var knappast mer i alla fall.
- Ring klocka, ring!
Hon ligger där, nersövd av morfin, och vi sitter på var sin stol vid sidan om. Någon bör ju finnas i närheten även om det är nyårsafton.
- Det är dags, sade rösten i telefonen.
Ja, den var ju givetvis vidarekopplad till nallen – som sig bör en sådan här kväll. Jag hade nog hellre sett att det var Josefine som ringde från Grand Canaria men så icke. Nu var det mammas tur. Vi har haft våra föraningar. Cancer. Hon har ju rökt sedan hon var ung. De gav henne en tid på mellan två veckor och tre månader redan vid allhelgona. Vi fruktade det värsta redan under julen men i stället passade Sandra på att bli mamma. Ja, hon är alldeles för ung men det var ju trots allt hennes eget beslut.
Det gladde mamma att få se den lilla pojken även om det syntes hur drogad hon var av morfinet. Morfin är det enda som hjälper nu och vad spelar det för roll? Hon skall ju ändå dö…
- Måste alla släktingar välja nyårsafton att dö på? undrade Per-Gunnar.
Han var ganska bra på örat.
Saïda följde med i hans ställe. Hon ler. Hon ler som om detta vore en av hennes nya familjs traditioner. Jag ryser.

Skriven av: Siv Aksila