RLS (inte särskilt bra, skrev den för ett år sedan)

Den; 08-08 /07
Richard betraktade Susanne medan hon snörade sina nya skor, de var helvita med vad som tycktes vara en gepard (eller möjligen en puma) mitt i ett språng på vänstra sidan. Hon hade köpt dem till sig själv på sin födelsedag då hon vetat att hennes man förmodligen skulle glömma bort att ge henne någonting. Hon och maken hade inte något bra förhållande, det kunde vem som helst märka efter tio minuter i samma rum. Tiden innan de gifte sig hade varit underbar, de var paret som alla drömde om att vara. Men sedan hade det bara spårat utför, på deras förra bröllopsdag så hade hon kommit hem tidigare med en bukett blommor och funnit honom med en annan kvinna på soffan. Och där hade han sovit i ett halvår, varför hon inte lämnade honom var ett mysterium för båda. Och för en vecka sedan så hade det varit deras bröllopsdag igen, men de hade inte nämt någonting och låtsas som att det regnat. De enda tillfällena de inte bråkade var när de var och gick efter spår sexton ute i skogen, det var någonting speciellt med det spåret. De hade testat fjorton, nian och sexan mm. Men inget spår var som sexton, kanske berodde det på att ingen annan än dem någonsin gick längst det spåret, kanske var det den friska luften. De har inte kommit på det, och de kommer nog aldrig göra det. "Är det så svårt att snöra ett par skor?" tänkte han och började stretcha lite.
"Vad stretchar du för? Du orkar ändå aldrig springa längre än hundra meter, och efter det så måste du dricka hur mycket som helst." sade hon och knöt en rosett på vardera sko. Han ignorerade henne och började gå mot spåret. Snart var han framme vid ingången, en gammal trädskylt hängde ovanför hans huvud, "spår sexton" var inristat i träet. En skör tråd hängde ned från skylten och längst ned hängde en liten spindel. Richard hade en fobi mot spindlar, så han viftade snabbt bort den. När han lugnat ned sig tittade han framåt längst spåret Det var nästan magiskt, han visste att direkt han gick ett steg längre skulle ett lugn svepa över honom och han skulle vara nöjd med allt och alla.

Susanne skrattade inombords när hon såg sin man stå förskräckt vifta bort en liten spindel, han blev inte rädd för den värsta bergochdal banan som fick majoriteten att skita i byxan, han blev inte heller rädd av någon form av skräckfilm men när det kom till små spindlar så började han skaka. Hon ställde sig bredvid honom. " Bet lilla spindeln dig?" sade hon med ett flin. "Bespara mig dina sarkasmer" fnös han och steg in på spår sexton.

Lugnet hade fyllt Richard Johnsson, och han gick bredvid sin underbara fru (hon skulle vara underbar tills de kommit ut från spåret sedan skulle hon bli samma gamla subba). De hade gått detta spår tillsammans så länge de kunnat minnas, när de var unga och nykära hade de bestämt sig för att testa gå spår sexton eftersom Susanne nyligen hade fyllt just sexton. Och spåret hade inte ändrats på tjugotre år, alla kvistar alla knoppar allting såg precis likadant ut. Den mjuka och lite fuktiga marken under fötterna, den underbara doften av skog, fåglarnas kvittrande. Han ville aldrig att det skulle ta slut, och de ville inte hon heller.
Varken Richard eller Susanne visste exakt hur långt spåret var, det enda de visste var att för Susanne tog det runt tjugotusen steg. Hon hade tagit med sig en stegräknare som hon fått från en hälsotidning. "Efter nästa krök" tänkte Richard och log. Strax efter de rundat kröken så kom det fram till ett vägskäl, man kunde gå snett mot vänster eller snett mot höger. Men mellan de två stigarna stod en stor björk. Båda två gick fram till björken och betraktade stammen, för tjugotre år sedan hade de ristat in "R-L-S" Richard Loves Susanne. Inristningen var kvar än idag och den såg precis likadan ut som dagen de ristade in budskapet. Snart hade de tittat klart och fortsatte längst den högra stigen. Det var dödstyst, som det brukade vara. Varken Richard eller Susanne brukade nämna någonting under hela promenaden. De passerade en liten sjö de stannade till och betraktade vattnet, fiskar hoppade fram och tillbaka över vattenytan, stora trollsländor som susade fram över det spegelblanka vattnet. "Konstigt att det aldrig är någon där och fiskar" tänkte Richard, och sedan fortsatte de. Richard visste att snart skulle de passera den enda obehagliga delen av spår sexton, där träden inte längre gav ifrån sig underbar doft, där marken var hård och kall. Där det aldrig fanns ett spår av levande varelser, bara en grå kall obehaglig stig. Han mindes inte att den funnits alls när de gått längst spåret när de var yngre, men helt plötsligt hade den bara funnits där. Den "kalla passagen" var vad de kallade den när de fortfarande talade med varann. Den "Kalla passagen" var kanske femtio meter lång och en och en halv meter bred, men han tyckte alltid att den verkade bli längre för varje gång de gick igenom den.

De stannade till några meter framför den "kalla passagen" han tittade på henne och hon tittade på honom. Han såg att hon redan börjat tycka det var kallt, och det var verkligen kallt. "Är du redo?" frågade han, hon nickade som svar och sedan började de gå. Den frasen var det enda de sade under hela promenaden. Ett sista endetag av den varma ljuva luften, och sedan steg de in i den kalla passagen. Kylan kravlade sig upp längst deras kroppar, tvingade sig in i deras kött. Richard tittade mot Susanne som blivit blå om läpparna, tyst i huvudet så räknade han stegen. " fem, sex, sju..." han tittade ned på sina frusna händer, de skakade av den förskräckliga kylan. Han tittade sig omkring, mörka träd lutade sig hotfullt ned mot dem. Ingen syn av liv vart man än tittade, grus och sand täckte marken. Träden var så täta att inte solens strålar kunde tränga sig igenom. Han vände åter blicken mot Susanne och såg att någonting var förskräckligt fel, hennes kropp hade åldrats säkert femtio år, hennes hud var slapp och hår föll från hennes hjässa. Hon vände sig och såg på honom, uttrycket i hennes ansikte, i hennes ögon var det hemskaste han någonsin sett. Det var ren fruktan. Hon fick panik och började skrika. Hon rusade genom de täta buskagen de var omringade av, och försvann in i skogen.

Richard rusade efter henne, något var fel. Någonting var hemskt fel, detta hade aldrig hänt förut. De rusade genom skogen som bara blev tätade och tätare, mörkare och mörkare, kallare och kallare. Hade hon inte haft sin röda tröja på sig hade han aldrig kunnat följa henne. Hon skrek fortfarande lika högt och lika gällt. Täta snår piskade honom i ansiktet för varje steg han tog. Han började komma ikapp henne, när hon såg detta fick hon mer panik och rusade ännu snabbare. Han skulle precis ta tag i hennes arm när han kraftlöst flög framåt och landade tungt, han tittade uppåt. Richard kunde inte se Susanne någonstans, han vände sig och för att se vad han snavat på. Han blev förvånad när han såg vad det var, en hammare. Den såg ut att ha rostat i flera hundra år, tre bokstäver stod inristade på skaftet, dock oläsliga.
Han satt på marken och jämrade sig över sitt knä som börjat blöda av fallet när han plötsligt rös till. Sex stora håriga ben började sakta klättra uppför hans rygg. Han rös än en gång, snart hade benen kravlat sig upp på hans vänstra axel. Sakta vände han sitt huvud mot sin axel, hans kropp skakade och han kände att byxorna blev varmare. Han slöt ögonen, han visste vad som satt orörligt på hans axel. Han visste att det var hans innersta skräck. "En spindel med ben lika långa som kinapinnar, herregud. Jag kommer dö, den kommer att döda mig och lägga ägg i min döda kropp!" Hans ögonlock kändes tyngre än bly medan han öppnade sina ögon och tittade mot sin axel.
Ingenting, det fanns ingenting där. Bara hans skakande axel. Han ställde sig sakta upp och tittade sig omkring, det var fortfaradne samma mörka kalla skog. Plötsligt såg han någonting, långt borta ute i skogen så sken det ett svagt ljus. Hela hans kropp skakade, han kände en varm vätska sippra ned för hans ben. Han började sakta gå mot det ljuset. Efter ett tag kom han fram, ljuset var en liten öppning i det täta snåren. Han tvingade sig igen vad som visade sig vara törnbuskar. Och när han kom igenom såg han sin fru stå framför honom. Han hade kommit ut på en stor äng, kylan hade försvunnit och hans kropp blev åter varm igen. Han gick sakta fram till sin fru. När han tittade på henne så blev han förvånad, hon såg precis ut som hon gjorde när hon fyllt sexton år. När de gick längst spår sexton första gången.



Trädens guldfärgade löv föll lätt från skyn och täckte marken som en stor gyllene matta. Nyhetsankaret Sara Bilson såg sig omkring.
"Så det var hit de försvann" mumlade hon tyst för sig själv. Hon betraktade de två kropparna, sedan vände hon sig om. "Och var fan är kameramannen?" tänkte hon irriterat.
Vad som skett ute i denna fridsamma skog var sjukt. Någon lade sin hand på hennes axel, hon vände sig om.
"Hej Sara." det var Alex Nilsson. Han och Sara hade dejtat ett långt tag när de gått gymnasium.
"Alex? Det var ett tag sedan." sade hon glatt.
"Jo det var det" han log. Hon betraktade honom, han hade verkligen förändrats sedan skolan. Tidigare hade han haft rött hår, nu var det svart. Han hade väldigt ljus röst men nu var den mörk. Han var mycket längre och stiligare än tidigare.
"Så, vad gör du här då?" frågade hon
"Jag är kameraman för kanal 4"
Hon log.
"Då sätter vi igång?" Sade hon


"Mitt namn är Sara Bilson för kanal 4, vi sänder live från skogarna uppe vid ormberget." Hon harklade framför kameran. "Richard och Sussane Andersson som rapporterats saknade i över ett år har återfunnits. Dock inte levande, vi på kanal 4 vill varna känsliga tittare för bilderna som nu kommer visas. Vi har fått tillfället att få visa paret i regional tv." Hon tog ett djupt andetag och började gå mot kropparna. " Så här ser brottsplatsen ut" sade hon och kameran filmade. Richard satt mot ett stort träd med en hammare intryckt i ansiktet, torkat blod låg över hela hans kropp. Och rakt ovanför honom hängde Frun i en snara, med magen uppskuren. Hennes inre organ var borta, hon var bara som ett tomt skal.
Kameran riktades än en gång mot Sara. "Kropparna fanns för en timme sedan. Läkarna fastställer deras död för drygt elva månader. Och ändå är deras kroppar så väl bevarade."

Långt inne i skogen, vid en stor björk hängde fruns inälvor. Uppspikade, men ännu färska.
R-L-S

Skriven av: 1408_numbers