Röda Blommor I Snön

RÖDA BLOMMOR I SNÖN

Ashleigh duckade för en gren som hängde tung av snö över stigen. Silverskog galopperade stadigt vidare och frustade nöjt i den kalla morgonluften och hans silvervita kropp glänste i den bleka vintersolen. När de kom ut på den frostvita ängen som de så många gånger varit vid låg en tät dimma över den. Ashleigh ryste trots att hon hade på sig flera lager kläder, det var någonting spöklikt över det hela. Plötsligt tog en vind tag i Ashleighs mörkröda hår. Hon såg med uppspärrade ögon på dimman som sakta förändrades. En svart hingst uppenbarade sig i dimman framför dom och krökte på nacken innan han skriade. Ashleigh satt som förlamad på Silverskogs rygg och han flyttade oroligt på sig för att sedan svara med en gäll gnäggning. Helt plötsligt stegrade sig den svarta hingsten och hans ögon lyste röda av hat innan han vände på bakbenen och satte iväg in i dimman. Silverskog skriade efter honom och började galoppera mot det håll som den svarta hingsten sprungit åt. Ashleigh drog i tyglarna för allt hon var värd, men Silverskog hade tagit bettet mellan sina tänder och skenade nu iväg med henne. Ashleigh skrek åt Silverskog att stanna, men han lyssnade inte utan ökade farten ännu mer. Ashleigh lät tårarna av rädsla och hjälplöshet rinna nerför kinderna och Silverskog saktade långsamt av till skritt när han kände hur rädd Ashleigh var. Till sist stannade han och sänkte skamset huvudet när Ashleigh satt och skakade av tårar på hans rygg. Ashleigh såg upp och la märke till att dimman omslöt dom helt. Hon såg inte skogen någonstans och när hon tittade ner mot Silverskogs hovar såg hon dom inte pågrund av dimman. Hon darrade till när hon såg den svarta hingsten igen, fast den här gången stod han bara några meter ifrån dom. Ashleigh kände hur Silverskog spände sig under henne och hon tog genast tag i tyglarna och spände dom hårt. Silverskog började trava men han började inte galoppera för han visste att Ashleigh redan var rädd. Hans hjärna lydde inte hans hjärta som så gärna ville stanna för Ashleighs skull, men han kunde helt enkelt inte. Ashleigh drog förtvivlat i tyglarna och hon grät hysteriskt. Då kom hon ihåg vad hennes pappa lärt henne om hästen vägrade stanna. Hon släppte vänstra tygeln, tog tag i den högra med båda händerna och drog för allt hon var värd. Silverskogs huvud drogs åt sidan så att han inte kunde se framåt längre och han saktade av och stannade sedan skälvande under Ashleigh, som släppte taget om tygeln och lät Silverskogs huvud vändas framåt igen. Hon andades ut och skulle precis vända Silverskog när hon ropade till av förskräckelse, för någon halvmeter framför Silverskogs hovar låg ett två meter djupt hål. Hon andades ännu en gång ut och bilder av hur hon och Silverskog ramlade ner i hålet och dog flimrade förbi på hennes närhinna. Plötsligt hörde hon en hatfylld frustning bakom henne och hon vände sig långsamt om i sadeln. Den svarta hingsten stod bakom dom och han skriade högt innan han stegrade sig och placerade sina stenhårda hovar på Silverskogs bakdel. Silverskog skriade till av smärta och kastade sig framåt av rädsla rakt ner i hålet. Hans framhovar vek sig under honom och Ashleigh kastades ur sadeln. Hon hörde en hög knall och förstod att Silverskog brutit något, men hon hann inte tänka på vad han brutit förrän hon kände den stora hingsten falla över henne. Hon tappade andan och det sista hon såg innan hon förlorade medvetandet var Silverskogs hängande huvud i en väldigt konstig vinkel..


– Ashleigh? Snälla vakna, gumman! Ashleigh öppnade långsamt sina ögon, men stängde dom snabbt igen när det starka ljuset bländade henne. Efter en stund öppnade hon sina ögon igen och hon såg sin mammas tårfyllda ansikte lutas över henne.
– Doktorn! Hon har vaknat! En läkare i vit rock kom fram till sängen som Ashleigh låg i och han log vänligt mot henne.
– Det var ett otäckt fall det där, men du hade en väldig tur som inte skadade dig mera. Ashleigh såg med förbryllad blick på doktorn.
– Vadå för fall? Och varför ligger jag här? Doktorn och Ashleighs mamma såg på varandra och tillslut sa doktorn:
– Du minns nog ingenting, men du red omkull med din häst…
– Silverskog, fyllde Ashleighs mamma i. Ashleigh blundade och minnesbilder for förbi i hennes huvud. Hon såg en svart hingst som ondskefullt skriade, hon satt åter på Silverskogs rygg och de gled nerför branten till en djup grop. Ashleigh kastades ur sadeln och fick Silverskog över sig. Hon slog snabbt upp ögonen och la märke till att hon svettades och andades i korta stötar.
– Nu kommer jag ihåg mamma, sa Ashleigh, men det var inte mer än en viskning. Hennes mamma nickade och såg på doktorn.
– När kommer hon kunna gå igen?
– Oftast brukar sådana här benbrott sluta med förlamning, men i det här fallet så tror jag att det blir rullstol resten av livet tyvärr.. Ashleigh flämtade till. Aldrig mer kunna gå!? En tår rann nerför hennes kind och hon kom plötsligt att tänka på Silverskog.
– Hur gick det med Silverskog? Doktorn nickade ursäktande och gick ut ur rummet.
– Jo, det är så att din kära Silverskog har gått vidare, Ashleigh..
– Vadå gått vidare!? Hon såg på sin mamma med sorg i blicken och förstod vad hon skulle säga innan hon ens hade sagt det.
– Silverskog finns inte längre, gumman. När ni föll bröt han nacken och han låg förlamad över dig och pinades när vi hittade dig. Vi lät honom gå vidare för det fanns ingenting veterinären kunde göra för honom.. Ashleigh kände hur tårarna strömmade längs kinderna på henne och hon lät dom rinna.
– Men vad har ni gjort med honom?
– Vi har hans aska i en urna hemma för jag tänkte att du kanske ville ha något kvar av honom.
– Tack mamma, sa Ashleigh och lutade sig fram och kramade om sin mamma som hårt kramade tillbaka.

Några veckor senare kom Ashleigh äntligen hem. Hennes rullstol var stor och klumpig tyckte hon, men hon visste att hon var tvungen att vänja sig vid den för nu skulle hon vara beroende av den resten av sitt liv. Ashleigh rullade in i vardagsrummet och såg sig omkring. Tänk att det var hela sju veckor sen hon var här sist. Hon suckade när hon tänkte på hur jobbigt det skulle bli att varje morgon och kväll bli tvungen att kämpa sig uppför trappan för att komma in till sitt rum.
– Var är Silverskogs urna, pappa?
– I ditt rum. Jag kan bära dig upp, sa Ashleighs pappa. Han gick fram till henne och lyfte upp henne ur rullstolen. Hon höll sina armar runt hans hals medan han bar upp henne på hennes rum. Ashleigh släpptes ner på sin säng och då såg hon Silverskogs urna stå på hyllan ovanför sängen. Den var av äkta silver, det såg hon direkt, och det fanns många vackra mönster inristade på den. Ashleigh såg på sin pappa med glänsande ögon och sa:
– Kan du gå ut en stund, pappa?
– Visst kan jag det. Ropa om du behöver något. Ashleigh mumlade ett okej till svar och hennes pappa gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Ashleigh lyfte ner urnan från hyllan och drog med fingertopparna över den.
– Tänk att jag håller Silverskog i mina händer nu, sa Ashleigh till sig själv och hon kände hur tårarna började rinna som de så många gånger gjort den sista tiden. Hon la sig tungt och mödosamt ner på sängen och somnade med urnan i sina armar.

Fem månader senare var Ashleigh mycket piggare och hon hade fått slippa gå till skolan sedan olyckan hände. Ashleigh satt ute i skogen i sin rullstol och såg ut över den äng som hon och Silverskog hade blivit utlurade på av den svarta hingsten. Det var dimma nu också och hon rös till där hon satt. Plötsligt hörde hon ett välbekant skri och hon blev stel som en pinne när hon såg den svarta hingsten komma galopperande emot henne. Plötsligt kände Ashleigh ett starkt hat blossa upp inom sig och hon reste sig upp ur rullstolen och började gå mot hingsten, som var orsaken till att Silverskog var död. Hingsten slog av på farten när han såg att Ashleigh kom emot honom. Hon stannade och hingsten gjorde samma sak någon meter ifrån henne. Deras blickar möttes och ingen av dom vände bort blicken från den andre. Ashleighs blick var stenhård och fylld av hat och till sist sa hon med hotfylld och farligt låg röst:
– Du dödade Silverskog, du har skadat mig för resten av mitt liv. Jag älskade Silverskog av hela mitt hjärta och det gör jag fortfarande. Jag vet inte varför du gjorde så att jag och Silverskog ramlade ner i hålet, men du ska veta att jag är oerhört sorgsen för det du har gjort. Hingsten nickade som om han förstod och hans ögon såg sorgsna ut. Helt plötsligt blev han suddig och han försvann långsamt framför den väldig förvånade Ashleigh. Tillslut var han borta helt och Ashleigh la då märke till att hon stod upp utan hjälp av någonting. Hennes ben vek sig när adrenalinet försvann ur hennes kropp och hon satte sig i det frusna gräset. Efter en stund kravlade hon sig tillbaka till rullstolen och satte sig tungt i den. Med huvudet fullt av tankar började hon rulla hemåt.

Ashleigh hade Silverskogs urna i sin famn där hon satt på verandan och såg höstens färger sprida sig över skogarna. Sommaren hade varit en pina för Ashleigh eftersom hon varit tvungen att sitta i sin rullstol, men nu var hösten kommen och snart skulle vintern komma också. Ashleigh ropade till sin mamma att hon skulle ut en stund innan hon rullade nerför landgången som hennes pappa gjort för att det skulle vara lättare för henne att komma ner. Hon styrde mot skogen och snart var hon framme vid ängen som hon och Silverskog hade råkat ut för olyckan på och hon såg att det inte var någon dimma över den som det varit alla andra gånger Ashleigh varit vid den. Hon såg upp mot himlen just som det började snöa och hon fick stora flingor i ansiktet. Efter bara några minuter var ängen helt vit av mjuk pudersnö och Ashleigh log. Plötsligt ställde hon sig upp och gick några steg ut på ängen med Silverskogs urna i famnen. Hon stannade, tog tag om locket på urnan och öppnade den. Hennes hjärta dunkade hårt i bröstet på henne när hon kastade ut askan i vinden som förde den med sig och spred den över den snöklädda ängen. Ashleigh log när hon kände en varm vind, i den annars så kalla vinterluften, smeka hennes kind och ta tag i hennes hår och ruska om det.

Dagen då Silverskog varit död i ett år kom och snön låg tät överallt. Ashleigh kämpade sig fram i sön med sin rullstol på stigen som hon så många gånger åkt på. Hon kom fram till ängen och såg att en dimma låg över den. Då såg hon det; En silvervit hingst framträdde i dimman. Ashleigh drog efter andan när hon hörde den välbekanta gnäggningen.
– Silverskog! Utropade hon och kastade sig upp ur rullstolen och sprang fram mot Silverskog. Hon slog armarna runt han hals och tårarna rann i forsar nerför hennes kinder. Efter en lång stund släppte hon taget om Silverskogs hals och hon log stort och lyckligt. Hon hörde en mjuk röst i sitt huvud och hon förstod att det var Silverskog som pratade med henne genom tankarna.
”Var inte rädd, Ashleigh. Vi kommer att träffas någon gång och det vet du innerst inne. Jag älskar dig och det som hände är beklagligt, men nu måste du klara dig själv. Fast glöm inte att du aldrig är riktigt ensam, jag kommer alltid att finnas inne i ditt hjärta..” Efter en stund började Silverskogs skepnad försvinna och till sist var han borta. Dimman försvann och Ashleigh sjönk ihop i snön. När hon såg mot marken där Silverskog stått såg hon någonting rött skymta fram. Hon blundade och gned sig i ögonen och när hon tittade igen så såg hon de underbara röda blommorna som stack upp ur snön. Hon såg ut över ängen och såg att hela ängen var full av röda blommor i snön...

SLUT!

Skriven av: Tuva