Röda blommor i vägkanten

Hundratals vakter marscherade fram över det leriga fältet som en gång hade varit blomstrande grönt. Med fåglar som kvittrade i området. Röda blommor i vägkanten som började synas i början på maj. Men nu är det annorlunda, nu är allt grått och lerigt, atmosfären är fylld med ondska och ingen går trygg längre. En förändring, hur något så vackert kan bli så olyckligt. Hur ett stilla hav fyllt med frihet och endast en svag vindpust som träffar människorna vid stranden kan bli till storm, paraplyer blåser iväg, vågorna slår upp mot stranden, de minsta barnen springer till sina föräldrar och glömmer sin hink och spade vid strandkanten på grund av av rädsla. Rädsla för att en förändring kom så plötsligt. Ett liv förändras för alltid. Precis som det hade gjort här.

Tusentals judar, människor med fel åsikter och oskyldiga människor stod på led och väntade på att bli insläppta till de svartmålade barackerna. Att gå från att vara trygg, äta middag med familjen på kvällarna, fira jul med släkten och gå på barnens skolavslutningar, till att bli utkastad, förnedrad och raderad bland mänskligheten. Att inte vara någon, utan ingen, ett objekt, något som kan användas. Ett liv i fångenskap, du vaknar upp varje dag och kan inte bestämma vad du vill göra själv, någon beordrar dig att lyda och göra som den säger. Du blir fast här, hela livet. Barackernas träväggar blir det sista du ser.

Carl stod i mitten längst fram med ett fåtal vakter runtom sig. Alla bar de bruna i styv kvalité. Läderkängorna knarrade när han rörde på sig. Svettpärlorna rann långsamt ner för pannan på honom. Aldrig hade han varit så rädd i hela sitt liv, kroppen var fylld med fruktan och ånger. Fruktan för att bli som en av dem, ånger för att han skulle bli tvingad att ta oskyldiga människors liv. En mörk, rapp röst sa åt honom att gå in i lägret och hålla koll där istället, medan de andra vakterna dokumenterade och numrerade alla de nya fångarna. Bleka, magra, oskyldigafångar tittade bort så fort han gick genom barackerna och det enda han kunde tänka var att han aldrig skulle kunna göra någon av dem illa. Stålgrindarna öppnades och fler fångar strömmade in. Han blickade ut över dem och mitt bland alla människor såg han henne. En liten flicka med guldbrunt, lockigt hår med tårfyllda ögon. Han tog upp ett kort ur innerfickan och visst var det samma flicka, samma flicka som stod framför blommor i vägkanten. Det var hans dotter, hans lilla, älskade dotter.

Iskallt vatten träffade hans ansikte, han försökte få bort den skam och ånger som fyllde hans kropp. Av alla människor som hamnade i dessa läger var hon absolut den sista han trodde han skulle se. Ögonen tårades och innan han hann tänka rann tårarna ner för hans kinder. Gråten satte sig som en klump i halsen och han slog båda nävarna i väggen och kippade efter luft. Hjärtat pulserade i bröstkorgen på honom, aldrig hade han varit såhär arg. Arg för att han tog jobbet, för att han inte försökte rädda henne.

Ut genom det kala, kyliga badrummet gick han ut mot kommendantens kontor som låg ett par meter bort i korridoren. Stövlarna gnisslade mot de vitgrå gummimattorna som låg prydligt och perfekt inpassat på betonggrundens golv. Stegen var lätta men tunga, kvicka fast slöa. Han var helt tom inom sig, han knackade raskt på den blanka ekdörren. Ms. Martin öppnade dörren och välkomnade honom in. Kommendanten vände sin svarta fåtölj mot Carl. Han slog sig ner framför honom och kommendaten gestikulerade mot Ms. Martin och hon hämtade två glas whisky med is och rivet citronskal. De båda herrarna skrattade högt och svepte glas efter glas. Han tackade och bockade innan han med vacklande steg gick ut genom dörren som Ms. Fischer nöjt höll upp men med en blick av aversion.

En kall vindpust träffade hans ansikte när han klev ut genom dörren till den rostbruna tegelbyggnaden. Han kunde höra skriken av fångarna som väntade på att få gå in i barackerna. Han stapplade bort till parkeringen där hans skjuts väntade på honom. En lång och mycket smal man öppnade passagerardörren åt honom, de vita bomullshandskarna var glatta mot det polerade kromet på dörrhandtaget. Motorn startade fint och gav ifrån sig ett dovt, sövande muller och sövande, ja det var precis vad det var. Carl snarkade lågt medan hans huvud lutades mot sidorutan och en svag imma bildades på glaset när han andades. Väl hemma stupade han i säng med på tok för mycket utav både tankar och whisky i kroppen.

Huvudet dunkade och han sträckte sig efter ett vattenglas högst upp i köksskåpet. Han drack snabbt upp det halvljumna vattnet och gick sedan mot sovrummet. Uniformen hängde på stolsryggen inne i rummet, han kunde inte ens titta på den utan att ångesten åt upp honom inifrån. Han låg i sängen hela dagen, och tänkte att han kanske skulle kunna rädda henne, men han visste mycket väl, som alla andra, att grinden intill lägret kallades för “Dödens port” utav av en anledning. Men det fanns hopp inom honom. Det knackade på dörren och med tunga fötter gick han och öppnade. Städerskan, Anne skrattade smått när hon såg han likbleka ansikte och blanka ögon. Han berättade att mötet hos kommendanten blev lite för sent igårkväll, hon skakade på huvudet och började sopa golvet medan han gick och la sig, återigen.

Väckarklockan tjöt i örat på Carl och han rullade ur sängen och slog huvudet i nattduksbordet, vattnet i glaset skvalpade. Det var fortfarande mörkt ute och daggen låg som ett täcke över gräset. Han klädde på sig uniformen, knöt slipsen, vek upp byxbenen och knöt lädersnörena på kängorna. Bryggde sitt morgonkaffe och skrapade ur de sista krossade bönorna ur burken och slängde den sedan i sopkorgen. Han hämtade sina dokument och anteckningar som låg inne i kontoret och skrev datum och dag högst upp på ett blankt pappersark. En bilmotor hördes utanför och han ställde koppen på köksbänken och gick ut. Kommendanten satt höger fram och Carl satte sig bak. Den enda som hördes under den långa resan var ljudet från kommendanten åttacylindriga Geländewagen Mercedes. De två herrarna möttes av uppståndelse likt en hönsgård när bilen rullade in på parkeringen vid lägret.

Tiotusentals fångar stod på led och väntade på att få gå från lägret, barnaskrik, gråt och tyska röster hördes bland folkmassorna. Alla började marschera fram över det leriga fältet påväg mot norra Tyskland. De magra fångarna orkade knappt stå upp, tusentals föll ihop, blev skjutna eller tuppade av. Carl blickade ut över ledet och mötte hennes blick återigen, en blick av sorg och besvikelse men framför allt rädsla. Hennes ögon var blanka och de tunna armarna torkade bort tårarna från kinden. Det vackra guldbruna håret med böljande lockar var ett minne blott. Nu var det tunt, avslitet och bleknat. En sten i vägen, hon snubblade och föll rakt över den. Vakten bakom henne skrek på henne att resa sig upp, men hon orkade inte. Hon låg kvar där, hjälplös och liten. Kolven träffade hennes bakhuvud när hon äntligen hade samlat de få krafterna som fanns kvar till att resa sig upp och fortsätta. Carl sprang fram till henne och alla de andra vakterna tittade på honom som om han hade blivit helt från vettet. Han tog upp henne i sina armar och där satt han, tår efter tår, minut för minut. Han skulle aldrig nånsin få se henne igen, framför röda blommor i vägkanten.






Författare:

Publicerat

Dela: