Publicerat
Kategori: Novell

Röksignal

Röksignal
Utan att genera läsaren, som antagligen känner till en hel del om datorer, skall jag här avslöja hur en dator fungerar. Datorer går på rök. Så länge röken finns kvar i datorn - fungerar datorn. När röken lämnat datorn - upphör funktionen. Jag kan bevisa mitt påstående.
På den skola som jag är anställd på har vi ett femtiotal datorer. Jag är satt att sköta dessa och jag gör så gott jag kan på den tid som ställs till mitt förfogande. Fram till för ett på veckor sen fanns bara det vanliga saboterandet - koppla ut sladdar, stjäla kablar, dra svansen av mössen (anmält till djurskyddsföreningen), radera program, ladda hem program från Internet, sprida virus, byta tangenterna på tangentborden, stjäla bläckpatronerna i skrivarna, lägga begagnat papper i skrivarna, hacka sig in i servern, skicka kränkande e-post i skolans namn, byta ut startbilderna på datorerna till reklambilder för gynekologförbundet samt lite annat smått och gott. Alltså sådant som hör vardagen till på en högstadieskola. Trots dessa sabotage har det mesta fungerat och det har varit mycket sällsynt att en dator inte startat.
Vad är det som hänt nu då? Jo, en morgon kom ett par elever springande in på personalrummet och meddelade att det brann i ett antal datorer. Jag undrade naturligtvis vad som stod på och fick bara som förklaring att det rök ur datorerna. Snabb som en hind (alltså en som är skadeskjuten i båda bakbenen samt halt på båda frambenen) skyndade jag mig ut i studiehallen. Uppgiften stämde - röken låg tät. Plötsligt kändes det konstigt. Tiden stod inte stilla, utan jag förflyttades bakåt i tiden, ungefär 368 år. Studiehallen förvandlades till ett slagfält och jag kunde tydligt höra det tyska språket ropas genom dimman. Min pekpinne förvandlades till ett svärd och min varuvagn som jag använder som packåsna mellan lektionerna (förklädd rollator) förvandlades till en stolt springare. Jag befann mig naturligtvis i Lützen. Jag hade ju hört Wallensteins kejserliga trupper ropa i dimman. Det var upp till mig att besegra både dimman och motståndararmén. Utan att frukta varken liv eller lem kastade jag in i röken. Jag stötte mot både hårda och mjuka föremål i dimman. Mitt mål var givet - skingra både röken och motståndarna. Det susade i öronen av stridens larm - det svartnade för ögonen - det blev tvärstopp och blött.
Efteråt förklarade en trovärdig kollega vad som hänt:
De tyska ropen kom från årskurs nio som hade talövningar på tyska inför betygsättningen. Mitt svärd var vaken en pekpinne eller något annat pedagogiskt tillhygge utan en chockad städerskas kvast vilken jag ryckt åt mig vid inträdet i studiehallen.
De hårda och mjuka föremålen jag krockat med bestod av bord, stolar kollegor och elever.
Suset i öronen hade inget med stridens larm att göra, utan ett helt annat larm - brandlarmet.
Att det svartnade för ögonen och blev blött var naturligt eftersom jag, med huvudet före, snubblade på kanten och föll i den damm som finns i studiehallen.
Det enda som verkar ha varit som normalt var det skrik jag utstött då jag stormade in i röken. Det var tydligen samma läte som jag använder då jag vill ha elevernas uppmärksamhet när vi har tyst läsning (att läsa högt är omöjligt eftersom ingen kan höra någonting i oljudet på lektionerna ändå).
Jodå, det går att förknippa händelsen med datorer. Röken kom från tre datorer. Det visade sig att en ny genre inom sabotagets ädla sport har etablerat sig. De trevliga små eleverna kopplar om den lilla knappen på baksidan till 110 volt och när nästa, icke ont anande, elev eller lärare slår på strömmen, lämnar röken datorn och datorn slutar att fungera.
Mitt nya uppdrag är nu att limma fast omkopplaren i läget för 230 volt. Jag har köpt Superlim och fått ett kommunalt klippkort på läkarstationen. Det var nämligen så att detta Superlim inte fungerade som jag ville. I vanliga fall ser min förbrukning av lim ut så här: 10% till syftet med limmet och 90% på fingrar, bord, byxor och näsborrar (det kliar alltid i näsan när man som minst kan peta där). Om jag sen berättar att man känner sig mycket dum när man går in på läkarstationen med höger pekfinger uppkört i näsan, kanske ni förstår vad som hände.
De elever som jag kommit på med att koppla om strömmen bestraffar vi på sedvanligt sätt (det enda straff skolan kan utmäta) - vi lär dem fel.

Skriven av: Göran Håkansson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren