Roten ur rutinen

Prick klockan sex öppnade han ögonen, inte utav ljudet från en väckarklocka utan av gammal vana. Ögonen kunde bara inte vara slutna längre. I morgonmörkret tände han sin gamla skamfilade skrivbordslampa, en för-trogen-tjänst-present han fått efter tjugo år på företaget. Det varma ljuset, från lampan gjorde rummet något kyligare, skrämt lämnade det vissa delar i skugga. Ove visste dock varthän han skulle. Han fick med raskhet av sig sin randiga pyjamas och bytte ut den mot ett par mörka smårutiga byxor, hängslen och en ljusblå skjorta. Han beskådade sig själv i hallspegeln: Ove var kort, satt, lite kutryggig efter tungt arbete på varvet, hade mörkt grånande hår. En pigg och klar blick lyckades leta sig fram i det fårade ansiktet.

Tick! Tack

Idag var det tisdag, det betydde bruna bönor och fläsk. Det var så att Ove höll sig med ett matschema, ett som han strängt följde. Schemat ingav trygghet och gjorde torsdagar, som vanligtvis är så anspråkslösa, till någonting att längta efter. Då angavs det nämligen att något bakverk skulle införskaffas på Juhlins konditori.
”Mums!” grymtade den gamle mannen för sig själv.

Dripp, Dropp!

”Titta Mamma, titta då!” hördes ett glatt barnarop genom vädringsfönstret i köket. Med plötsligt intresse makar sig Ove till fönstret. Han ser ut över gårdsplanen. De gråbruna höghusen som dömande reser sig mot himlen halvt inringade av unga planterade träd med hönsnät omkring sig, lekplatsen med de gnisslande gungorna och den ledsamma sanden i lådan. Likafullt leka dock barnen som om omgivningen inte fanns, de äter, kastar och stojar med rönnbären som om de inte var sura, hårda eller tråkiga.
”Om man ändå fått uppleva denna lycka” suckade Ove. Jag hade minsann aldrig tid till lek. Jag började arbeta redan vid tolv fyllda och min rygg värker fortfarande av sedan länge glömda ansträngningar. Se på barnen där de ränner som om folkhemmet fortfarande fanns.
Dripp! Dropp!
”Det där ljudet är banne mig samma sak som tystnad” sa han.
Det var en sådan tystnad som man inte tror sig vara medveten om förrän man hör det där ljudet eller ser någon av Ingmar Bergmans filmer. Kanske skulle han göra ett tillägg i schemat.

Ove tillhör den sortens människor som när deras känslor börjar bubbla genast måste vidta en åtgärd, vad det än må vara. Här var det inte frågan om lite bubblande, hela kaskader av hjärta pressades fontänlikt upp och spred sig i rummet. Helt oacceptabelt!
”Jag vet, jag kan gå på dans.” utropade mannen. Han började omedelbart att ihärdigt stryka ett par strumpor från Maxi, såna som vanligt folk får i julklapp av sina mormor och endast använder då de inte tvättat på ett tag, och då med mycket diskretion. Lika fort som strykningen börjat avtog den.
”Dit kan jag ju inte gå och skämmas ögonen ur mig” mumlade han. Ove hade varit på dans ett tiotal år tidigare, han hade försökt bjuda upp den fantastiskt charmerande Vera på en svängom men börjat vackla av nervositet framför henne, det var nära nog att han svimmade och den så fantastiska Vera hade, full i skratt, vänt honom ryggen. Något sådant hade han inte försökt sig på sen den gången.
”Jag får väl ta livet av mig istället, det är ju ändå inte så mycket kvar” resonerade han. På en gång började han planera sin hädangång. Allt för att hålla tankarna borta från det som brukligt kallades för; hans liv.
Ring! Ring!
”Ja hallå” svarade Ove.
”Ja hejsan. Jag heter Joakim Beckström och ringer ifrån Optimal Vinegar Inc.”
”Optimal vad?”
”Är du möjligtvis intresserad av att köpa en låda vinäger, 20 halvliters flaskor?”
Vinäger tänkte gubben. Det måste ju bara vara ett utmärkt sätt att gå hädan. Borde det inte vara livsfarligt att hälla i sig en låda av den där sura smörjan.
”Ja tack, skicka mig en låda”
”Menar du allvar?” sa Joakim.
Värst vad förvånad han blev, det måste vara rena giftet det där tänkte Ove.
”Ja säg två lådor då.”
Tick Tack!

Imorgon är det jag som tätar kranen och köper en digital klocka sa han sömnigt.

Prick klockan arton öppnade han ögonen, inte för att han var tvungen utan där för att han helt enkelt kände för det.
Och hur du och jag hamnade just här i berättelsen står för mig att veta och för dig att lista ut.

Författare:

Publicerat

Dela: