Publicerat
Kategori: Novell

Rovfågel



ROVFÅGEL


Den stora rovfågeln landade först på taket på Jerrys bil, och lyfte upp den med lätthet. Jerry stelnade till och kände sig obehaglig till mods när han såg hur motorvägen försvann under honom. Fågeln flaxade med sina väldiga vingar, och solen stod röd, röd, röd i sin uppgång i öster.
Bruna färger och en kritstrecksrandig kostym och en blå bil buren av en fågel, på väg in i soluppgången.
Jerry önskade att han haft kyla nog att tända en cigarett när det här hände, men det hade han inte. Trots att han länge vetat att den här dagen, förr eller senare, skulle komma.
Han bara satt där, fastklamrad vid ratten och orkade inte ens skrika. Fågeln var enorm och flög majestätiskt fram över landskapet. Bergen krympte, träden försvann och de lyfte högre, högre.
Allt det här tog förstås en del tid, så efter några minuter fann Jerry sinnesnärvaro nog att plocka upp sin mobiltelefon ur hölstret - han var en så´n, han hade ett hölster till den - och ringa sin flickvän.
- Ja, hallå, svarade Lily med stekpannan i handen och mörkt blå klänning, kökets färger gick också i blått, Lily hade velat ha det så.
- Jo, det är jag, sa Jerry och lät förvånansvärt lugn. Lugn med tanke på omständigheterna alltså, vi talar här om en man som sitter i en bil på 2000 meters höjd över marken, på väg uppåt, fast i en enorm rovfågels klor, på väg in i en soluppgång.
- Älskling, sa Lily med mjuk röst.
Hon la två ägg, en bit bacon och två klickar smör i stekpannan och hon hade radion på.
- Det blir problem, sa Jerry. Jag hinner inte träffa dig imorgon.
Hon visste att han hade en lång väg att åka, men hon kände inte till hans nuvarande belägenhet. Dessutom hade hon bestämt sig för att banta.
- OK, sa Lily. Jag tror jag förstår.
(Nej det gör du inte, tänkte Jerry.)
- Elimar ringde förresten och ville utväxla barnen mot en weekend på båten, jag sa ja, fortsatte Lily.
I bakgrunden hördes en radioröst tala om väder.
- Jaså? OK, men se till att få tillbaka nycklarna den här gången, sa Jerry. Och inga jävla chips under mattan.
- Det sa jag, sa Lily lite trött. Nycklarna tillbaka och inga jävla chips under mattan, sa jag.
- Det är bra, sa Jerry. När kommer din mamma?
- Vet inte, men nu måste jag lägga på.
- Puss, jag älskar dig.
- Puss, jag älskar dig också.
Hon la på.
Nu kom molnen och allt blev mäktigt blått och vita moln och rymd och rymd och evighet och Jerry log och - upp och igenom molnen - brast ut i ett skratt då han fick se solen. Han tänkte på barn, på bröst, på gamla filmer, på vissångare, på sin gamla farfar som han aldrig sett och han ville aldrig sluta må så här. Han hade varit lycklig förr - första gången han såg havet, den där gången när mamma pussade pappa på kinden och sa 'förlåt' - men det här överträffade allt annat. Plötsligt visste Jerry vad han gjorde här och varför han gjorde det. Och han förstod nu att allt han gjort någonsin hade haft en mening och ett mål och att det var så fruktansvärt viktigt att han fanns och att han fortsatte göra det han hela tiden gjort.
Han förstod till och med varför det ibland hade gjort så ont.
Och då släppte rovfågeln taget.

- Fan, det kliar ju i hela själen! hade Ingvar skrikit till Margret.
- Jag måste härifrån!
Han hade slagit igen dörren hårt efter sig när han lämnat henne ensam åt gråten.
Och hon grät.
- Varför är det alltid så här? snyftade Margret och svalde ner ett par sömntabletter till med en klunk whisky.
Kvällen hade kommit och solen var på väg ner. Margret plågades av en fasansfull ångest, som ville döda henne. Upphetsade röster skrek i hennes huvud, skrek på våld - våld mot henne själv.
I Margrets lägenhet fanns en soffa, en TV, ett bord framför TVn, en säng och en bokhylla. I bokhyllan stod stereon och ur högtalarna ramlade en klantig hårdrocksballad, som Margret trodde var bra musik.
Hon sjöng med i den patetiska texten och tänkte på döden. Hon hade skrivit ett litet avskedsbrev, till Ingvar och mamma och pappa och alla dom andra, ett brev som hennes bror senare skulle komma att ha i sin ägo. (Flera år senare skulle den här brodern visa brevet för några polare när de satt och söp ihop och de skulle alla få sig ett gott skratt på den döda flickans bekostnad.)
- Det finns ju ingen mening med det här, viskade Margret för sig själv, och en märklig kyla grep om henne då hon förstod att det var sant; att mening med livet var att leva, och gjorde det ont så var det så, och ingen ängel skulle sitta på ett moln bredvid hennes någon gång och säga snälla saker till henne och om henne, om det liv hon levt.
Margret raglade ut på balkongen, stum i benen av spriten och tabletterna. Hon snörvlade och var snorig och blek och kladdig i hela ansiktet.
Hon klev fumligt upp på balkongräcket. Margret bodde på sjunde våningen och fallet borde kunna göra slut på henne. Högerhand höll henne kvar lite till, den hade tagit ett stadigt grepp om balkongdörren och var just nu det enda som hindrade Margret från att falla.
- Jag hatar alla karlar, skrek hon - och på slutet lät det som om hon just ångrat sig, som om hon velat säga något annat.
Men det var redan för sent, hon hade tappat greppet om balkongdörren och föll handlöst ner mot marken.
Himlen var klarblå och nu när solen försvunnit kom kylan.
Rovfågeln behövde inte bringa henne om livet, men när hon låg där på marken kom den i alla fall, och sniffade på det rykande liket. Varmt blod rann nu långsamt runt Margrets skalle.
Inne i lägenheten hade skivan nådd sitt slut. Det brusade svagt ur högtalarna. På bordet stod en halvdrucken pava whisky.
Jag vände mig om från fönstret, tog de få kliven fram mot bordet - lyfte whiskyflaskan, och tömde den manligt i ett drag.

Nästa dag landade rovfågeln på Anitas balkong och den här gången slet den tag i Anita med sin enorma näbb, och Anita skrek och kläder och klädnypor flög och for tillsammans med hår och kött och blod. Rovfågeln sträckte in sitt huvud i Anita lägenhet och tittade med sina stora ögon på bokhyllan, sängen och soffgruppen. Och på bordet framför TVn låg några ark papper. På dom fanns några dikter Anita skrivit.
- Mina bästa dikter, tyckte Anita. Det här är de tolv bästa jag skrivit. Jag vill inte att du berättar för någon om det här, men du kan väl läsa dem, och säga vad du tycker.
- Det är bra att du skriver dikter, hade jag sagt. Man ska stimulera sin kreativitet.
Anita skämdes lite.
- Du är ju riktigt begåvad, påstod jag som jag ögnade igenom dravlet hon skrivit. (Jag hade inte fått ett skjut på två år.)
Anita rodnade.
- Äsch så säger du bara.
Ja, det gjorde jag.

Lite senare ringde min galne kompis Winston.
- För fan Granberg, fåglarna har rymt.
Han lät upphetsad, orolig.
- Jag är trött, vad vill du, sa jag.
- Fåglarna är på rymmen. Jag var ute på gården alldeles nyss och burarna är tomma. Dom är borta allihop.
Han blev tyst, men andades på ett irriterande sätt. Han ville att jag skulle reagera på vad han sagt.
- Fåglarna, ja, sa jag.
- Fatta grabben, dom har rymt, sa Winston.
- Du, jag är trött och mår dåligt och har inte ätit på flera dagar. Ta ditt amfetamin och sätt dig framför ditt TV-spel. Vi får ta rätt på dom i sommar, sa jag och la på.
Jag förstod att Winston grät nu, men senare skulle han ta sitt speed, runka av sig och sätta sig framför datorn igen. Vad mera behövdes egentligen.

Min mamma sa en gång åt mig att om man vill bli astronaut så måste man vara ganska kort. Nu är inte jag så där väldigt kort (inte för att jag är så där väldigt lång heller för den delen) så astronaut och U-båtskapten har jag fått stryka från 'wannabe'-listan.
- Du måste gå upp tidigt på morgonen, hålla dig i form och se representativ ut, sa chefen för den där porrbutiken.
Jag hade tänkt att det kanske var ett kul jobb, men där tappade jag intresset.
Jag har för kort tid kvar att leva för att hinna med en dusch om dagen.

Telefonen ringde hemma hos Katie. Det var Lily som ringde.
- Lily gumman, jag hörde vad som hänt med Jerry, sa Katie tröstande.
- Ja, trist det där, sa Lily kort. Tyvärr hann jag inte gå på begravningen.
- Har den redan varit? avbröt Katie.
- Ja, jo, jag tror det.
Kort tystnad.
- Jag måste berätta om den här nya, viskar Lily. Han har underarmar som en smed och en tunga som en drake - som han slickar fitta!
- Oh, berätta mer, sa Katie upphetsad. Jag har hört att han har en bamsing mellan benen också, men att han har lite taskig kondition.
- Nej det stämmer inte alls, det där med konditionen alltså, fnissade Lily och så höll de på medan bacon och ägg och smör brändes svart i en stekpanna.
Lilys kök gick i blått.

Winston och jag tillbringade hela den sommaren på Winstons döda pappas land. Det skulle vara vår bas, meningen var att vi skulle jaga rätt på fåglarna och ta dom till det där lantstället. Winston hade till och med fått sin syster att köra dit några av burarna. Och håvar hade vi, en var. Stora håvar var det.
Men så mycket fågeljakt blev det aldrig. I stället satt vi där och drog i oss en massa amfetamin och snackade och snackade. Ett tag satt vi och spelade gitarr och sjöng en hel del, från morgon till kväll när det var som mest intensivt. Vi skrev låtar, ett 20-tal tror jag, och vi skulle bli rockstjärnor, vi skulle åka till London och bli stora, stora. Winston och jag.
En bit in på augusti satt vi framför en lägereld vi gjort upp en bit utanför huset. Det var Winston och jag och två unga killar och två unga tjejer, som vi hade träffat vid lanthandeln, när vi handlat mat en dag. Vi grillade någonting och drack rött vin och Winston och jag var kopiöst påtända. Rätt så sent på kvällen, sedan alla de där fantastiska stjärnorna kommit fram, tog de två tjejerna fram lite hasch. Vi rökte på och skrattade fåniga skratt och låtsades att vi tyckte om att leva.
En av tjejerna berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad av sin styvpappa som liten och sedan blev alla tysta.
Det var den roligaste kvällen den sommaren.

Rovfågeln hade fått tag i ett jättelikt ägg. Ägget hade väckt dess moderskänslor - om det nu var en hon - och den satt sedan en hel årstid på en klippan vaktandes sitt ägg, stolt svältande. När så ägget skulle kläckas börja rovfågeln bli orolig. Var det inte varmt nog, var hon en dålig mor, vad var felet?
Ägget kläcktes lite senare än fågeln väntat och ut kom en stor död människobaby. Rynkig, svartnande hy, hopknipta ögon och krokiga fingrar. En tre meters baby, död.
Rovfågeln satt kvar på klippan ett par dagar, tom. Och det gigantiska liket låg där bredvid och ruttnade.
När hösten kom - när en höst kom - lämnade den till slut det där berget och flög på majestätiska vingar iväg, söderöver.
Solen gick ner i söder och visade vägen - strålande som urljuset, obeveklig som rymdens och tidens tomhet. Och rovfågeln försvann för alltid.
Och många av oss hoppades att solen skulle slockna, försvinna den också, men så blev det aldrig.
Det finns inga änglar. Det finns inget paradis. Det finns bara vi.
Amen.

Skriven av: Jonas Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren