Rum för resande

Rum för resande

Han började skruva på sig där han satt i kupén.. Smörgåsarna han hade med sig blev liggande i ryggsäcken. Trots att han inte hade ätit sedan igår kunde han inte förmå sig att äta något. Istället hade han flera gånger gått ut i korridoren och dragit ner fönstret och rökt sina cigarretter. Nästan ett helt paket hade gått åt. Annars rökte han bara till fest.
Med röda, trötta ögon blickade han ut över landskapet som passerade lugnt förbi. Antagligen var det mycket vackert, tänkte han, men han kunde inte uppskatta det. Inget kunde han uppskatta längre. Tankarna svävade fritt utan att han fick grepp på dem. Det enda han visste var att han var ensam nu. En rastlös oro härjade honom. Den satt i magen och gjorde ont. Han ville slita ut den med händerna och skrika sönder bubblan som hans tankar hade skapat runt honom. Allt kändes meningslöst. Varför satt han här egentligen?
Landskapet som tåget färdades i var främmande för honom. Det var oändligt, tycktes det, med mjuka kullar täckta av barrskog och där emellan stora fält med något sädesslag som han inte kom ihåg namnet på. Solen hade klättrat upp över grantopparna och lyste med sitt färska och starka sken in genom tågfönstret. Det gjorde ont i ögonen så han beslöt sig för att vända blicken inåt kupén.
Försjunken i sin melankoli hade han inte märkt att en till passagerare satt sig i kupén. Förutom de två sovande värnpliktiga hade en ung kvinna slagit sig ner snett över på andra sidan. Deras ögon möttes och hon sa hej. Han svarade men rösten svek honom. Ett svagt kraxande kom nätt och jämnt över hans läppar. Han hade inte använt rösten sedan igår kväll. Den var både rostig och rosslig. Han gjorde ett nytt försök. Häpen hörde han sitt ”hej” dundra i kupén. Det var så högt att de två sovande soldaterna vaknade till och den ene frågade med sömndrucken röst vad det var frågan om. Kvinnan fnissade till och han bad om ursäkt med en röst som nu var normal. Soldaterna hade redan somnat om.
Bara detta enkla, att möta en människa med en blick och ett par ord, gjorde att han kom ur sin oro. På något sätt blev han återtagen till världen genom att någon uppmärksammade honom. Ett tecken på att han fanns till, att han levde helt enkelt.
Hans oro bleknade bort och han började skämmas för den istället. Sedan igår hade han inte yttrat ett enda ord till någon, om man bortser köpet av tågbiljetten. Inte heller hade någon tilltalat honom. Det var nästan som han inte fanns till. Men kvinnan som satt snett framför hade fått honom att bli någon helt plötsligt. Han sneglade tacksamt på kvinnan. Hon hade tagit upp en bok för att läsa. Han försökte se vad boken hette medan hon bläddrade fram någonstans i mitten och vek upp ett ”hundöra”. Avståndet dem emellan gjorde att han inte kunde se titeln då den var skriven med en ganska liten text. En envis nyfikenhet och ett välbehövligt avbrott från sin monotona melankoli fick honom att börja kisa med ögonen för att se bättre. ”Den underbara….”, längre kom han inte då kvinnan hade lagt ner boken i knät för att fortsätta läsningen där. Besviken blev han tvungen att ge upp sina försök. Han hade alltid varit väldigt nyfiken på vad andra människor läste. Titel och författare ville han ha reda på. Det fick honom att börja fantisera om vem läsaren var.
Den unga kvinnan lyfte huvudet från texten och blickade ut genom fönstret. Då hans ögon redan var riktade mot hennes håll möttes deras blickar igen och hon log ett snabbt, lätt leende mot honom och började läsa igen. Lite generad vände han huvudet mot tågfönstret. Det kändes som om han blivit ertappad med att stirra ut henne.
Tågets regelbundna dunkande vaggade honom till en slags halvslummer. Detta dunkande och vaggande som fick honom i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet hade han alltid tyckt om. Man kunde glömma sig själv för en stund och låta tankarna få härja som de ville.
Tanken på den unga kvinnan återkom. Hon var inte direkt vacker, tyckte han, men hennes två leenden var avgjort intressanta. Han ville titta mer på henne men vågade inte. Istället lutade han huvudet mot den kalla fönsterrutan. Det var en skön svalka i motsats till den värme han hade fått i sig av morgonsolen. Behagligt vaggades han in i en ytlig sömn.
Han vaknade av att han frös. Tydligen hade det gått ett par timmar för solen hade klättrat över tågets tak och börjat skina in i korridoren. Skuggan i kupén hade sänkt temperaturen avsevärt. Till sin besvikelse märkte han att kvinnan var borta. Tydligen hade hon gått av medan han sov. De två soldaterna satt och småpratade tyst med varandra och ägnade honom ingen uppmärksamhet.
Oron återkom. Oron över det som varit och det som skulle komma. Han kunde inte förstå att hon lämnat honom. De hade varit tillsammans i fyra år. Visst hade det knakat ibland men de hade alltid rett ut det. De var ju nästan som bror och syster med varann och delat på allt.
Nästan allt, hans intresse för litteratur delade hon inte ju inte förstås. Och hans tafatta skrivarförsök var hon måttligt intresserad av. Men dessa försök roade honom även om han insåg att hans texter var sentimentala och ibland patetiska. Men de var i alla fall hans egna.
”Jag vill inte ha en bror,” hade hon skrikit åt honom igår kväll innan han begav sig till stationen. ”Du kväver mig, jag måste få andrum. Åk du till din förbannade skrivarkurs och lämna mig ifred”.
Nu var han i alla fall på väg till Luleå för uppstarten på skrivarkursen. Det var också något han var orolig över. Vad hade han där att göra? Så löjligt och pretentiöst! Att tro man skulle skriva texter som någon nånsin skulle bry sig om!
Han hade några cigarretter kvar och för att stilla oron gick han ut i korridoren för att röka. Han trängde sig förbi militärerna och öppnade fönstret i korridoren. Efter ett par djupa halsbloss såg han kvinnan komma gående i korridoren. Nu såg han henne i helfigur. Hon var klädd i en lång mörkblå kjol, vit t-shirt och blå kofta. Hon är vacker, tänkte han och blev väldigt glad över att återse henne.
- Hej, jag trodde att du hade gått av!
- Nej då, jag var bara i restaurangvagnen. Men den var stängd och jag är så förbannat hungrig!
- Vilken tur att du stötte ihop med mig då!
- Jaså, hurså? frågade hon och log ännu en gång.
- Jag är nämligen utrustad för just såna här nödsituationer, sa han stärkt och förvånad över hur bra rösten bar.
- Jag råkar ha några fin-fina skinkmackor i ryggsäcken. Så får jag bjuda damen på lunch? Jag har redan ordnat ett fönsterbord. Kan det passa?
- Det låter förtjusande! sa hon och fnissade lätt.
”Härnösand nästa”, hördes från högtalarna och de två militärerna plockade fram sina gröna tygväskor och började gå ut från kupén. Utrymmet räckte inte riktigt till för alla fyra och kvinnan fick maka på sig. Hon fick en ofrivillig knuff från en av militärerna och trycktes mot honom. Hon var tvungen att parera för att inte falla i hans famn vilket han inte hade haft något emot. Blixtsnabbt fick hon upp händerna mot korridorfönstret. Så stod de, han med ryggen mot fönstret med hennes kropp tryck mot sin. Han fick hennes hår i ansiktet. En svag doft av syren nådde hans näsa och han drog in djupt utan hon skulle märka det. Till slut hade militärerna baxat sig förbi.
De satte sig ned mitt emot varandra vid fönstret. Han tog fram ”Big-Pack”-lådan med smörgåsarna och lade upp dem på det lilla gråa bordet dem emellan.
- Som du ser har de legat till sig lite grann, sa han generat.
Gurkskivorna hade mist sin fräschör och låg som små gröna trasor på skinkan.
- De ser helt okej ut, sa hon leende, tog en av smörgåsarna och slängde gurkskivorna i plastpåsen under bordet.
Han betraktade henne när hon bet den första tuggan. Det halvlånga håret var fastklämt bakom öronen. Tänderna som visades i bettet var ganska stora och ojämna. Hörntänderna var spetsiga. Han tänkte att hon kanske var en vampyr som efter smörgåsen skulle ta sig an hans hals.
Hon tittade upp. Hennes ögon var djupt blå och deras blickar fastnade i varandra. Ingen sa något och tystnaden varade lite för länge. En sådan där tystnad där man mister kontrollen, en farlig tystnad som antingen blir generande eller förebådar något nytt. Hennes mun malde ner tuggan samtidigt som hon tittade rakt in i hans ögon. Han ville inte vika bort blicken men blev rädd för hennes ogenerade sätt. Det fanns på samma gång något upphetsande i hennes blick. Det var han som bröt tystnaden.
- Vill du ha lite ljummet kaffe?
- Förlåt att jag stirrade på dig, sa hon. Jag kunde inte låta bli, men du är faktiskt söt. Jag satt och tittade på dig länge när du sov mot fönstret också. Din mun var öppen och det rann saliv ner på dina byxor.
Hon skrattade till.
- Du såg så söt och hjälplös ut.
- Oj då! Brukar du alltid säga vad du tänker?
Han var lite chockad, men inte mer än att han kunde återta kontrollen över sig själv. Rösten bar fortfarande och han insåg att de ( framförallt hon ) hade gått ännu en bit längre på den inslagna vägen.
- Nej, egentligen inte. Du då? frågade hon.
- Jag brukar vara väldigt sparsam med sånt. Jag skulle aldrig våga säga till dig att du är vacker, vilket du är. Och att dina blå ögon är som en våt varm filt som omsluter mig skulle jag definitivt inte våga yppa. Jag skulle inte heller våga säga något om din doft, att jag skulle vilja begrava min näsa i ditt hår.
- Ja tack, jag tar gärna lite ljummet kaffe. Hon skrattade.
Han tog fram termosen och hällde upp kaffe i två muggar. Deras händer vidrördes när han räckte fram muggen till henne. Han höll kvar muggen för att känna hennes hand. Han var förvånad över sin fräckhet, men i detta spel som nu utspelades i tågkupén fanns inga gränser längre och han kände sig inte rädd på något sätt.
- Jag tycker om att höra din röst, sa hon.
- Jag skulle vilja älska med dig, sa han.
”Umeå nästa”, hördes konduktörens röst genom högtalarna. Förtrollningen bröts. Den sensuellt laddade stämningen försvann.
- Jag skall av här, sa hon och tittade allvarligt på honom.
Hon tog ner sina resväska från bagagehyllan och tog på sig kappan, lade ner boken i handväskan och hängde den över axeln. Hon böjde sig fram mot honom och han kunde känna den svaga doften av syren. Hennes hand smekte hans kind.
- Jag med, sa hon och gick ut ur kupén.
Häpen satt han kvar på sin plats, helt oförmögen att röra sig.
Så satt han , kanske en kvart, med samma fåniga uttryck i ansiktet. Med en djup suck samlade han sedan ihop sina muggar och termosen för att lägga det i ryggsäcken. I muggen som kvinnan hade druckit ur såg han liten papperslapp. Han vecklade ut den och såg vad som var skrivet;
”Lena 090-281439”.
Han knöt näven runt lappen och blickade ut över landskapet som passerade förbi. Ett stort leende bredde ut sig över hans läppar.

Slut av Per Widbom

Författare:

Publicerat

Dela: