Rymdbläckfiskarna anfaller - en rymdopera

Rymdskeppet materialiserade sig i ett solsystem långt, långt hemifrån men väldigt nära en gul sol. Lite för nära till och med, så pass nära att en del av lacken på rymdskeppets skrov försvann i ett moln av gul ånga. Ett smärre fel hade uppstått i navigeringen när det intergalaktiska rymdhoppet gjordes och de hade hamnat ett par miljoner kilometer fel, igen. Den ansvarige mumlade något om felaktiga parametrar när han fördes ut från kommandobryggan för att skjutas.

Någon timme senare gjorde rymdskeppet en ytterst obekväm och riskabel landning på den tredje planeten från solen. En mycket grön planet, även kallad Jorden. Gravitationskrafterna vid landningen uppskattades till runt 10 g så det var tur att ingen av besättningsmännen hade ett skelett, för då hade de troligen inte överlevt. De här varelserna var mer av typen blötdjur.

”Blötdjuren” påminde väldigt mycket om bläckfiskar. Även om de var väldigt stora för att vara just bläckfiskar och inte riktigt såg ut som bläckfiskar. Men de skulle kunna misstas för bläckfiskar, om man då tänker sig bläckfiskar från yttre rymden.

Bläckfiskarna hade ett huvud, vilket ofta är en fördel för alla arter som vill komma upp sig här i världen. Huvudet bestod till stor del av mjukdelar, de var också utrustade med en säck som innehöll alla de inre organen, ett stort antal tentakler med sugkoppar, som de älskade att vispa runt med, och en kraftig fot. En mycket kraftig fot.

Ingen blev skadad vid den kontrollerade kraschen som kallades för att landa rymdskeppet. Men det betyder inte att de upplevde landningen som behaglig. Vilket räckte för att omedelbart föra ut den ansvarige från kommandobryggan och skjuta henne. Det var så de brukade handskas med uppkomna olägenheter. De verkligen avskydde olägenheter. Det var en liten egenhet de hade.

De pressade upp luckan med sina tentakler, och slemmade ut på landningsplatsen. De blev uppriktigt förvånade när de insåg att de hade landat på Sergels torg i Stockholm.

Anledningen till deras förvåning var att de var väldigt insatta i teve- och radioutsändningar från Jorden. Programmen från Jorden var så mycket mer uppskattade än deras egna shower som alltid gick ut på att någon skulle slås ihjäl eller skjutas. Det blev lite enformigt i längden.

I de spännande programmen från Jorden så var det alltid i USA som alla rymdskepp landade. Det hade de sett i film efter film, efter film. Och ändå befann de sig i Stockholm. Möjligheten att de skulle dimpa ner i Stockholm ansågs så fruktansvärt liten att den inte ens var värd att kalkylera med och ändå var de här.

Mottagandet var anonymt, det vill säga ingen tycktes bry sig. Folk sprang som vanligt benen av sig på Sergels torg utan att ta någon större notis om den världshändelse som utspelade sig framför näsan på dem. Den stora analysen, ett par månader efter ’rymdbläckfiskarnas ankomst’, gav som förklaring att varje miffo, varje alien, varje knäppskalle vid ett eller flera tillfällen alltid spenderar några minuter på Sergels torg. Och just därför var det ingen som lade märke till att något speciellt var på gång, allt var precis som vanligt. Några miffon slemmade runt och någon hade slängt ett rymdskepp mitt på Sergels torg. Inget ovanligt. Efter den stora analysen var klar så påbörjades den lilla analysen. Och den analysen kom fram till ett namn på fenomenet. Hädanefter kallades liknande händelser för Stockholmssjukan.

Efter någon, eller några, timmar började ordningsmakten reagera mot att några ovanligt stora och slemmiga pundare uppehöll sig på platsen. Två stycken ordningspoliser kände sitt ansvar och skulle till att avlägsna dem. Det skulle de inte ha gjort då det uppfattades av bläckfiskarna, som de kallade sig själva, att det uppkommit en olägenhet och sköt skallen av polisen.

En vanlig missuppfattning bland science fiction författare, innan denna händelse inträffade, var att rymdvarelser alltid hade överlägsen teknologi och alltid hade laservapen och ofta var väldigt intelligenta. Så är alltså inte fallet. Som händelsen med våra tentaklade vänner från en galax långt, långt borta visar så är de inte speciellt smarta och de har inga laservapen. Om det är någon speciell egenskap som utmärker dem så är det snarare att vara snarstuckna.

Efter polisskjutningen sattes hjulen i rullning. Media ringde upp rikspolischefen och krävde att något skulle göras. Eventuellt skulle militär sättas in. Kanske kunde det bli tal om att ringa NATO och tala om att ’visst är vi kompisar och vi har alltid varit på er sida. Så kom nu hit fort som fan och spräng några rymdmonster som landat på vår gata’.

Rikspolischefen kommenderade ut etthundra dialogpoliser som skulle bjuda på kaffe och bullar. Bläckfiskarna svängde med sina tentakler, tog en och annan bulle men mest klämde de åt polisernas halsar med sina tentakler så att huvudena lossnade med ett skvättande ljud. Och så skrattade de högt och gällt. De fann hela situationen väldigt humoristisk. Till slut tröttnade de på att trycka bort skallarna på polisen och sköt resten. De skrattade länge och väl när de var klara.

Fortsättning följer.

Författare:

Publicerat

Dela: