Ryttar-Stina

Ryttar-Stina
-och den skränande gåsen



Johanna Matsdotter SP3:s










Det var mörkt och kallt. Snön frasade sig under de trasiga och slitna skorna. Stina frös där hon gick genom skogen. Vägen var smal och hade blivit igensnöad under dagen fastän den var så noga plogad på förmiddagen.
Stina huttrade och när hon andades ut kom tunna moln av kall luft ut från hennes lungor.
Hon kikade upp mot den stjärnklara himmelen. Tack gode Gud för att det slutat snöa, tänkte hon för sig själv.
Hon snubblade till på en kvist på vägen men fortsatte oberörd att gå.
Hon gick med bestämda steg mot sitt mål – Den skränande gåsen som satt som åtel i varggropen vid Perssons skog.
Hon hade passerat Persson och två andra tidigare samma dag när de under ivrigt snöfall försökte kättja fast gåsen.
Stina hade nästan tyckt synd om gåsen men hade snabbt skakat tanken ur huvudet och bytt ut den mot en annan. Stekt gås med sås. De vattnades i Stinas mun. Det var längesedan som hon ätit sig riktigt mätt. När hon tänkte efter kunde hon inte minnas när det var. Kanske den där julen för ett år sedan då hon och döttrarna ätit julbord hos Stinas mor. Hon mindes inte. Ville inte minnas.
Hon huttrade igen. Vinden ven och de drog kallt där hon gick i mörkret. Hennes kläder värmde inte mycket fastän hennes späda kropp var gömd under den stickade koftan.
Klockan var inte mer en halv sex på kvällen men ändå var de becksvart ute.
Hon pulsade på stadiga ben uppför backen mot Johanssons gård. På backkrönet såg hon hur de lyste uppåt vägen som ledde upp till gården.
Hon tittade med längtan i blicken.
Där inne stod Fru Johansson och gjorde korv medan hennes två barn sprang runt och lekte. Hennes piga satt vid köksbordet och kardade ull.
Stina kände hur svartsjukan spred sig i kroppen. Tänk om det varit Stina där inne istället. Hon och hennes döttrar i ett varmt och ombonat hem. Stinas man skulle komma in strax efter mörkrets intrång och de skulle sedan skratta och ha roligt tillsammans. Han skulle ta hand om flickorna och lära dem viktiga saker som att niga för prästen och att inte äta med händerna.
Hatet växte i Stinas mage. Varför kunde inte hon få allt dedär?
Hon pulsade förbi uppfarten och drog åt koftan runt henens bleka kropp. Hon ökade farten. Hatet gjorde henne ännu mer inställd på sitt mål.
Nästa gård skulle vara Perssons. Mot honom hyste hon ännu mera hat. Under förra söndags gudstjänsten hade han strax efter kyrkkaffet kallat hennes flickor för oäktingar och frågat hur de vågade visa sig i guds hus.
Stina hade snabbt tagit sina flickor därifrån, men inte innan de hunnit äta många kakor och samtidigt stoppat några i fickan.
Nu skulle han få, den där Persson, tänkte Stina, allt medan gårdens ljus lyste starkare och starkare.
När Stina kommit nära gården, så nära att hon kände kornas varma doft, smög hon sig ner på huk och stannade för att titta så att ingen var ute.
Det var lugnt på gården och de ända som hördes var en ensam vargs ylande och kornas ständiga tuggande.
Hon smög bakom gården och in bakom huset. Därbakom fanns en uppskottad stig som ledde rakt upp i den mörka skogen.
Stina stannade och tittade försiktigt in igenom ett utav fönstrena.
En liten flicka satt på golvet och lekte med en docka. Hon var liten och söt med guldlockar som stilla gungade när hon rörde sig.
Stina kikade runt i rummet. Det var barnkammaren. Tre små sängar med vita lakan stod där inne och på väggen hängde en fin tavla som visade en stilla sommardag.
Stina kände hur klumpen av hat började växa i magen. Hon mådde illa. Varför hade dom de så fint och så bra men inte hon?
Stina böjde sig ner igen och fortsatte sakta smyga upp mot skogen. ’
Här var de ännu mörkare när månen inte syntes och kunde ge sken. Hon snubblade på den krokiga stigen men var glad över att snön inte hade blivit allt för djup på stigen.
Hon snubblade till. Hon föll handlös mot marken och när hon öppnade ögonen kändes en stark smärta från hennes högra knä. Hon reste sig försiktigt upp med hjälp av de kalla händerna. Hon drog upp kjolen och såg på underbyxorna att hon börjat blöda. Stina bet ihop och fortsatte pulsa genom snön.
Hon försökte tänka på annat men det var svårt när de både var kallt och gjorde ont.
Granarna började dela upp sig och månljuset trängde försiktigt in genom springorna och ner på stigen.
Äntligen, tänkte Stina, började hon närma sig.
Hon gick en liten stund till och fastän granarna slog henne i ansiktet och hon snubblade hela tiden gav hon inte upp.
Hon började gå saktare. Hon var nära nu. Hon stannade upp och lyssnade. Ett krafsande ljud hördes och hon kikade försiktigt fram bakom en granruska.
Där i gläntan satt den feta gåsen fast med en kedja runt halsen.
Den var rejält åtspänd. De enda ljud den lyckades framföra var ett krafsande ljud med hjälp av vingarna.
De vattnades i Stinas mun. Hon smög sig försiktigt framåt på ett försök till tassande tår. Snön frasade ljudligt och gåsen blev tyst och lyssnade på de obekanta ljudet.
Stina smög upp bakifrån gåsen. Hon stoppade försiktigt ner handen i kjolfickan och tog fram sin kniv. Bladet på den vassa kniven blänkte i månljuset.
Hon stannade upp för att studera gropen. Den var ca 2 m bred och grävd som en cirkel. Hur hon än gjorde skulle de vara minst en meter in till bytet.
Hon smög försiktigt närmare gåsen. Hennes andetag var långa och lugna.
Gåsen hade börjat krafsa igen och när Stina snubblade till började gåsen få panik. Den började krafsa och ivrigt flaxa med vingarna samtidigt som den började skrika.
Stina drog två långa andetag och kände pressen. Hon stoppade ner kniven i fickan igen. Hon andades tungt.
Persson skulle när som helst komma springande ut ur huset med bössan på axeln, då han skulle tro att de var en stor varg han fångat i gropen.
Stina tog sats bakåt. Hon tog ett snabbt andetag och sprang mot gropen. Hon sprang med låg profil och vid kanten av gropen kastade hon sig, likt en varg, i luften och fångade upp gåsen och flög samtidigt till andra sidan. Hon landade med gåsen under armen och större delen av underkroppen i gropen.
Gåsen satt fortfarande fast i pinnen som var fastkärlad i snön.
Med hjälp av en hand lyckades Stina kravla sig upp ur gropen. Med den andra höll hon ett stadigt tag om gåsens hals, som nu hade börjat skrika ännu mer.
Stina hörde hur en dörr smällde igen neråt vägen. Hon visste att hon nu endast hade ett antal minuter på sig att fly med gåsen.
Hon slet i pinnen och drog i kedjan. Hon insåg snabbt att detta var en lönlös taktik.
Hon mindes kniven. Stoppade raskt ner handen i fickan och tog fram den.
Med vänsterhanden höll hon stilla upp gåsens huvud som sprattlade vilt.
Ljudet sved i luften. Huvudet rullade fort ner i gropen med en svans av blod efter sig.
Stina ryckte loss resten av kroppen från pinnen och nu blev de brott.
Hon såg facklan skymta bortåt stigen och hon listade snabbt ut att den vägen inte skulle gå lika bra som flyktväg som den hade varit enkel att ta sig dit på.
Hon tog ett stadigt grepp om gåsens hals och sprang för glatta livet åt de håll hon trodde var österut.
Medan hon sprang hörde hon en röst bakom sig vid gläntan.
En grov mansröst som inte kunde tillhöra någon annan en Herr Persson själv.
Plötsligt avlossade han ett skott. Stina snubblade till av förvåning.
Hon var snabbt uppe på benen igen, den här gången med ökad fart.
Hon hörde hur ett tungt flåsande förföljde henne.
Hon kom plötsligt upp på en stig och stannar upp för att välja håll. Månen gled fram ur ett moln och hon tittade ner och upptäcker att hon hela vägen har lämnat ett droppande blodspår efter sig.
Hon tänkde snabbt. Stina springer upp åt vänster på vägen. Tar sedan upp gåsen och stoppar den innanför undertröjan och vänder sedan och springer tillbaka neråt vägen åt de håll som för hennes del var höger. Hon hör kvistar gå av och en grov röst som mullrande och flåsande likt ett ånglok kommer springande i skogen. Hon hoppar snabbt in i skogen på andra sidan tigen och gömmer sig bakom en stor mörk sten.
Hennes hjärta bultar hårt och hennes andning är häftig.
Hon kikar försiktigt fram och hon ser hur denna mullrande karl kliver ut ur skogen med bössan i högsta hugg.
Han stannar upp och böjer sig ner medan han flåsar häftigt. Han tittar hastigt upp och sedan ner på stigen igen.
Han upptäcker blodspåren som leder upp mot de håll som för hans del är vänster. Han tar ett försök till lugnt andetag innan han hastigt vänder om och lunkade försöker springa ikapp någon som han tror sprang åt vänster.
Stina sjunker sakta ner bakom stenen.
Hennes andning har lugnat sig något och hon vänder sig ännu en gång om och kikar bortåt stigen. Inte en skymt av någon.
Hon smyger sig försiktigt upp på stigen. Hon slänger en hastig blick bakåt stigen för säkerhet skull och lunkar sedan nerför stigen på ett ömmande knä, en gås vid bröstet och en full måne lysandes i nacken.


Johanna Matsdotter SP3:s

Skriven av: Johanna Matsdotter