Så annourlunda.eller.inte.

Jag tittar ut genom fönstret. Tänker. Varför är jag så ensam? Det är Lördag. Jag är ensam på mitt rum. 17 år gammal. Var är mina kompisar? Dom har säkert jättekul. Eller iallafall fjortisarna, ja 17-åringar kallas också för fjortisar. Varför blev inte jag som dom? Varför blev JAG så annourlunda? Varför tänker jag så mycket? Jag ogillar mig. Ibland. Ofta. Nästan jämt. Kan inte telefonen ringa? Vem som helst. Mina föräldrar ser på teve. Så fint. Så jävla fint!! Varför är inte jag som dom?
Lycklig. Jag har aldrig varit lycklig.En polisbil kör förbi i fullfart. Tjuter. Så roligt.Jag flinar. Polisbilen försvinner i mörkret. Människor går nere på gatan. Bilar kör runt. Tänk att vara i någon av dom där bilarna. I någon annans familj. Kan inte telefonen ringa? Jag kollar mobilen. Ingen ringer. Eller messar mig. Allt är så tråkigt. Så grått. Samma sak. Jämt, jämt, jämt. För alltid. Varför blev jag så annourlunda? Jag kanske ska bli mer som fjortisarna? Nej. Jag klarar inte av dom. Så ytliga. Dessutom är jag så jävla ful så jag passar endå inte in där. Varför ringer ingen? Jag är så ensam. Kan ingen ringa? Jag kollar på mina handleder. Ärr, minnen av...min planerade död. Jag dog aldrig. Tyvärr. Fegade ur. Mina föräldrar vet inte om det. Dom har aldrig sett ärren. Eller så har dom sätt dom men inte brytt sig. Jag sneglar bort mot garderoben. Dom finns där. Rakbladen. Varför, varför, varför är allt så tråkigt? Jag lägger mig på sängen. Ser upp i taket. Låter tårarna strömma. Rinna. Nerför mina kinder. Gömmer mig i täcket. Hör mina föräldrar skratta. Jag snorar. Reser mig upp. Sneglar mot garderoben. När blev jag sån här? Varför är jag så svag? Jag spelar stenhård i skolan. Egentligen vill jag bara skrika. Gråta. Dö. Varför tänker jag så mycket? Varför är jag så ful? Varför är allt så tråkigt? Jag hatar lyckliga människor. Jag kurar ihop mig under täcket. Biter mig så hårt jag kan i läppen. Nu blöder det. Blod. Så fint. Jag är så ful. Jag är 17 år. Ensam. Oskuld. Ful. Misslyckad. Mina föräldrar lyssnar på musik. Skrattar. Jag reser mig upp. Öppnar garderoben. Letar fram skolkatalogen. Den ligger gömd. Jag vill inte se mig. Jag är ful. Varför blev jag så annourlunda? Jag vill vara annourlunda. Men endå inte. Ibland. Oftast. Aldrig. Mellersta raden 5:e från vänster. Så ful. Kort. Vit som snö. Spinkig. Svarthårig. Svartmålad. FUL. Stor ful näsa. Ful mun. Vattniga ögon. Dödskalle ansikte. Dom andra är så perfekta. Mattias, Linda, Krisstoffer, Lisa, Anna, Peter...ALLA! Jag är så ful. Jag tänker för mycket. Kan inte nån ringa? Jag är så ensam. Jag tar darrande fram engångs rakhyvlarna. Jag väljer en hyvel. Jag sätter den darrande mot min vänstra handled och...gråter. Darrar. Ihopsjunken. Jag skär. Gråter. Skär. Hör att nån reser sig därnere. Jag stelnar till. Ytterdörren öppnas. Jag skär. Gråter. Tyst. Det dunkar i mina öron. Pulsen. Skär. Blodet droppar...dörren öppnas. Slänger i panik allt ifrån mig. Robin min bästa vän slänger sig ner brevid mig.
”Men vad gör du? Är du helt galen? Har du SKURIT dig? Herregud!!” pratar. Förfärad. Jag gråter känner dom starka armarna runt mig. Borrar in mitt ansikte i Robins axel. Gråter. Blir kramad.
”Hur kan du göra nåt sånt?! Tänkte du lämna oss?! Mår du inte bra?!”
”Ni hatar väl mig endå. Jag är så dum” säger jag.
”Klart att vi inte hatar dig. Jag ÄLSKAR dig!”
Gråter. Snyftar. Försöker stoppa blodet med min tröja.
”Du får Aldrig lämna oss. Mig. Förstår du? Varför gör du såhär?”
”Jag är dum”
”Nej!” kramad. Känner mig gladare.
”Hur mår du egentligen?” frågar Robin.
” Ingen fara. Jag är bara så förvirrad. Vem är jag? Vad gör jag? Vem kommer jag att bli? Förstår du?”
” Ja. Lämna mig inte.jag blev så rädd. Så jävla rädd. Du får inte göra så. Aldrig mer.” säger min vän.
”Jag ska inte. Vad skulle du göra här förresten? ”
”Fråga om du ville hänga med på fest. Men vi skiter i det...”
”Ja.” lägger en halsduk om min arm. Reser mig och lägger mig i sängen. Robin lägger sig försiktigt brevid mig. Han blundar. Svarthår. Likblek. Svartsminkad. Jag kanske inte är så annourlunda endå. Och jag är inte så ensam. Jag lägger armen om Robin. Han tittar på mig. Sen ligger vi sådär. Länge. Vaknar. Börjar ett nytt liv. Kanske. Jag är 17. Oskuld. Men jag är inte ensam. Jag lämnar dig inte. Jag lovar. Lovar.

Skriven av: Frida