Publicerat
Kategori: Novell

Så är det när man gör det dummaste som finns

Ångesten kommer sakta när jag låser badrumsdörren. Den kryper sig sakta fram till mig och tar tag i mig. den leder mig till pappas badrumsskåp där den jävla rakhyveln ligger. Jag vill inte innerst inne, men ångesten har mig i sitt grepp. Jag tar rakhyveln och går till toan. Det gäller att vara snabb, ingen får misstänka något! Jag tar snabbt av mig mitt svettband som annars döljer mina fula ärr. Min hand darrar lite när jag trycker rakhyveln emot handleden. Jag suckar när jag försiktigt för den åt sidan, gång på gång.

när jag skärt upp 4 små sår tycker jag att det räcker. Jag kan inte vara här inne för länge, då kanske de blir misstänksamma och ställer en massa dumma frågor. Jag skulle hellre ta livet av mig än att visa för mina föräldrar att jag skär mig. Åhh... Det låter så äckligt. Att skära sig själv... Jag skäms, och ångrar att jag ens började. Men nu är jag fast och det är en lång väg tillbaka...

Framför mina ögon ser jag Tina. Hon ser på mig och säger argt:
'Du skulle ju sluta! Du lovade ju!' Jag suckar och sväljer hårt. Jag kan inte visa för henne att jag skär mig mer, hon skulle flippa ut totalt. Och kan de inte fatta, att just sånt gör att jag för det mesta skär mig i mörkrets hemlighet? Jag suckar när jag kommer på att de enda jag kan visa det för är Louise och Frida, de är de enda som förstår mig och min ångest. Blodet rinner längs handleden lite. Det känns skönt, fast samtidigt fel. Nu måste jag ut ur badrummet. De undrar säkert vart jag tagit vägen.

Jag tar lite papper på såren och sen sätter jag på mig svettbandet. Jag kollar en extra gång på rakhyveln, det får inte vara något blod på den. Efter att jag är försäkrad om det lägger jag tillbaka den och ser på mig själv i spegeln. Jag ser spegelbilden på någon som gör det dummaste som finns. Jag går från spegeln och låser upp. Väl utanför badrummet ler jag och spelar som om inget hänt.

Jag drar mig undan och tar av mig svettbandet. Ibland undrar jag varför jag håller på och skär mig, vad är meningen? Man får ju ändå inget bra utav det, bara en massa äckliga ärr som man måste dölja. Jag suckar åt mig själv. Jag tycker verkligen inte om mig själv. I mina ögon är jag ett äckligt, vidrigt kräk som ingen gillar. Ibland så tänker jag att jag vill börja om, födas på nytt och bara få komma ifrån allt som hänt. Innan ärren fanns på min vänstra handled. Det är normalt för mig nu, jag har vant mig vid ärren. De ska vara där, det är lika naturligt för mig som om det ska vara hår på mitt huvud, och jag får ångest om de inte finns några ärr på min handled. Jag lyckades sluta ett tag, men när ärren börjat försvinna fick jag ångest. Det skulle vara ärr där! jag började så smått att skära mig igen.

Jag har tänkt när jag sett på ärren, att jag inte borde. Jag borde inte skära mig, jag borde lägga av. Men jag orkar inte brottas med ångesten jag får när jag inte skär mig. Jag kan inte påstå att jag skär stora sår, men det vågar jag inte. De måste vara små, jag ska ju kunna dölja dem! Och på sommaren är det som värst.

Då kan jag inte gå runt med långa tröjor hela tiden, så då blev svettbandet min räddning. Men till vintern kan jag börja skära mig på riktigt igen. Då kan jag njuta ordentligt. Större sår, mer smärta.... Nej! Vad tänker jag med ibland! Jag ska inte tänka sådär... Men det gör jag! Åhh... Jag vet vad det kallas nu, när man skär sig. Det låter helt sjukt men.. Det heter 'självdestruktivt beetende.' Jag blir chockad av mig själv. Jag måste i alla fall sluta snart. Och jag vill inte ha hjälp av någon, det gör bara det hela värre. Jag måste klara det här på egen hand. Jag lyckades ju brotta ner mina självmordsplaner, så det här måste ju också gå... Fast det skulle vara skönt med stöd, men ingen som säger vad jag ska göra och inte. Det vill jag inte ha. Jag måste lära mig av mina misstag!

Och jag vet att några av mina vänner far illa av att jag skär mig, men det gör ju inte min sits bättre! Jag får ju bara mer ångest när mina kompisar gör det! Och ångesten leder bara till mer sår. Jag vet inte vem jag är längre... Sen jag började skära mig, har jag blivit någon jag inte vill vara. Och ändå är det så svårt att lägga av!!!!!!!!! Här kommer några ord som säger hur det är att skära sig:

Ångesten,
Suget,
Smärtan,
Blodet,
Pappas rakhyvel,
Ärren,
Teatern,
De falska leendena,
De Falska skratten!

Skriven av: Jossa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren