Så obetydlig…

Så obetydlig…

Jag öppnar ögonen. Sakta… Där uppe, oändligheten… Jag känner gräsets existens under min bara överkropp. Försöker klamra mig fast vid denna världslighet innan sansen sipprar ut i evighetens obetydlighet… Jag är obetydlig!
Närmsta stjärnan finns 4,3 ljusår härifrån, ljuset färdas i 300000km/timme, det tog mig fyra minuter att springa hit till det här, av mig älskade och hatade ställe…

Mitt jag stiger uppåt mot de spridda ljuskällorna i den rymd vi ser och vissa tror sig känna…
Vad finns bortom…? Fortsätter det i all oändlighet…? Om inte, vad finns då där…?
Jag känner hur jag berusas och laddas av frågorna, fylls till bristningsgränsen innan jag exploderar som en nova. Utan att någon annan vet om eller tar notis av urladdningen i sällheten ovanför deras arma huvuden.
Tyvärr är detta inte slutet, utan mitt sinnes spridda elektroner samlas och sätts ihop till en grotesk skapelse som stiger högre och högre. Jag sänder en tanke till en av lemmarna.
En missbildning höjs och sträcks mot Cassiopeja… Fem stjärnor sammansatta till en obetydlig fraktion i rymden.
Jag ser upp efter missbildningen och studerar stjärnbilden.
Vem placerade just de fem stjärnorna JUST där? Hur uppstod de från allra första BÖRJAN?
Nu började det igen…
Jag försökte skrika, men mina reella organ fanns på marken nedanför kyrkan. På ängen… Jag själv däremot fanns här uppe. Svävande utan möjlighet till jordens spörsmål.
Efter min tidigare förvandling, min krevad, var jag pånyttfödd.
Jag var ny… Med otroliga insikter ser jag världen. Jag ser! Jag har öppnat ögonen…

Jag reser mig. Nu finns jag…
Sakta börjar mina ben röra sig i en perfekt symbios som för mig framåt. Ett under… ett av oändligt många… Insikten fyller mig och går som stötar ut i varje vrå av min kropp.
Nu känner jag gräset som pressas mot mina fötter. Det böjs av min tyngd… böjs av min storhet, makt…
Jag följer stigen uppåt mot bergets topp. Nu är det kall sten som håller uppe min tyngd. Låter mig fortsätta vandringen som känns oändligt lång… oändligt kort…
Ett stort stängsel i armerat stål stänger vägen. Blockerar min gång till perfektion. Det faller när jag är nära. Välter. Jag trampar på det… Människans skapelse... Det krossas under mig. Jag som är upphöjd. Ovärdigt att vara… Jag bryr mig inte… tittar ut över kanten. Mot marken så långt nere.
Stupet är så välkomnande…
Är det ett leende? Mina mungipor har höjts och mina tänder blottas… Är detta glädje?
Jag lyfter armarna och överlåter mig åt luften.
Känner min renässans rusa mot ansiktet i en ökande hastighet. Marken som närmar sig.
Känner lusten.
Jag är fulländad…

Skriven av: Oskar