Publicerat
Kategori: Novell

Saga Caroline

Katastrofen jag väntade på verkade utebli.
Faran var över eller så hade det aldrig varit någon fara. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det skulle bara bli banalt hur jag än skrev. Vi befann oss i mörkaste vintertid, jag kände mig som en liten låga på ett stearin ljus som kippade efter något större i en stor mörk värld.
Allt hade tytt på en katastrof. Hon kanske bara hade ändrat beteende även om det inte var henne likt.
Var jag så van vid allt stillsamt att om bara en liten justering eller kursändring fick mig osäker och på fall? Allt kanske bara hade varit en inbillning om att hon ville skada mig. Hon tassade omkring, på ett sätt verkade hon skamsen och ville försvinna in och inte synas. Skolterminen hade nu haft sitt slutskede och skolans bekymmer fick jag vänta med.

Mörkret fanns hela tiden runt omkring oss. Jag tror alla kände ett mörker dessa dagar men ändå förväntansfullhet efter en lång mörk vinter. Den skulle försvinna för att sedan återvända till oss igen efter en vår, en sommar och en höst. Vilan skulle vi få igenom solen så vi igen skulle orka oss igenom vintern ännu än gång. Allt skulle sedan fortsätta år in och år ut.
Under denna vinter frågade jag mig ofta vem som höll livsgnistan vid liv och vem som styrde världen.

Saker sker som man önskar sej bort ifrån. Under året hade saker skett som man trodde aldrig skulle kunna ske. Natten var då där för att ge oss vila. För att få oss att glömma allt som sker runt omkring oss. Det var då från vinden vi hörde det.
- Jag vill inte dö! Rädda mig! Hjälp! Hjälp! Min lilla syster skrek orden med sådan ängslan och djup.
Mamma, pappa, jag och min bror anade vad hon upplevde. Min syster hade hört så mycket om Titanic och upplevde nu detta. Våran egen husa hade varit med på båten, hon skulle hälsa på sina barn. Lyckligtvis räddades hon.
Mamma försökte trösta lilla Veronika. Vi hade rusat upp för att se vad som stod på och nu stod vi alla runt min syster som i sömnen skrek: Rädda mig!
Hennes långa, vita nattlinne fladdrade. Hon var kritvit, hade händerna hårt knutna om sin smides säng där hon stod och skrek i sömnen. Vi förmådde oss inte att göra någonting utom att trösta Veronika. Hon spände sig så, hon höll krampaktigt taget. Hennes lilla kropp var helt spänd och helt oväntat kom en sång från hennes mun.
- Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.
Mamma föll in i sången, inte långt kvar till tårarna. Även min bror, jag och pappa stämde in.
Sången mjukade upp henne och lugnade henne och snart böjde sig far ner, lyfte upp henne och bar ned henne och la henne i mammas och pappas säng emellan sej.

Det var som vi trott, hon hade drömt att hon var ombord på Titanic, världens största atlant ångare som några dagar tidigare kolliderat med ett isberg och gått under.
Varje dag kom nya dödssiffror om det personer som av en olycka aldrig mer skulle höras, de människor som hade haft en förväntan som gick ner i ett svart hav liksom dem. Allt kretsade omkring olyckan nu i dessa dagar.
Kanske var det då jag insåg att världen inte var god. Den kunde när som helst gå förlorad.
Över havet hade ett ihållande skri hörts.
Sen fanns inte Titanic mer.
Tänk om hela jorden bara kunde försvinna ner från universum i en olycka?

Våran husa valde att sluta hos oss och stanna hos sina barn efter olyckan. Vi bestämde oss att anställa en ny. Mamma är duktig på att se på folk hur det är. Hon visste exakt hur nya husor skulle styras. Vi hade vid denna tid ingen riktig hushållerska utan mor var både mor och skötte hushållet. En lite äldre hushållerska valde också mor att anställa.

Hushållerskan kom först, några dagar innan husan. Hushållerskan var lite äldre, en erfaren kvinna som jobbat i ”fina” familjer under lång tid. Hon var trevlig, snäll och skötsam.
Några dagar senare skulle även våran husa komma till oss.
Hushållerskan hade på egen hand hittat till oss och husan hade också i breven skrivit att hon på egen hand skulle hitta till vårat hus.

Det var nu denna kväll våran nya husa uppgett att hon skulle komma med tåget.
Hushållerskan hade lagt fram hennes arbetar kläder, ett obligatoriskt stycke.
Blå klänning med vitt förkläde och snibb över håret skulle husorna bära. Jag gillade inte kläderna, det såg stelt ut. Värdet kändes olika, de gick i tjänste kläder och jag i finaste kläder från mode affärer som tar bästa urval från Paris.
Hushållerskan måste acceptera husan, det visste vi sen tidigare tjänstefolk annars stod det skrivet i stjärnorna hur länge den nya husan skulle stanna.

Månskenet fick mig att rysa när jag blickade ut över våran trädgård. Jag såg en siluett röra sej i trädgården. Jag tycktes mig tro att det var den nya husan men eftersom ingen knackning hördes på dörren antog jag att det bara vart vinden som lekt med träden.
Tillslut knackade det på dörren och vi presenterades för våran nya husa.
Husan var ung, en förtjusande kvinna som graciöst rörde sej fram. Hon log, frågade efter kläder och presenterade sig själv. Denna husa skulle få stanna, det såg jag i både mamma och hushållerskans ögon.

Veronika och jag satt i hennes rum, snön utanför var nyfallen och ljus. Mamma förberedde julen som var i antågande och helt plötsligt kändes allt mörker utfluget ur våra liv och hjärtan. Veronika började sakta men säkert glömma olyckan och förbereda julen så glatt som alla andra. Far gick ut och högg en gran som vi syskon klädde med röda äpplen, pepparkakor och tio stycken stearin ljus som under julaftons kväll skulle tändas.
Veronika, jag och min bror tog och promenerade till stan en dag. Vi skulle köpa en julklappar till mor och far. Vi gick omkring och inhandlade våra gåvor som vi skulle ge till varandra och gick sedan hem igen.

Ån hade frusit, det var kallt hade jag helt plötsligt lagt märke till. Kallt på ett lekfullt sätt. Det var frisk kyla i luften. Instängd hemma så var det alltid en värme av brasan som knastrade. Husan skulle alltid se till att det var varmt. Husan var bara några år äldre än mig fick jag reda på under ett av våra många samtal.
Ensam hade jag suttit i det lilla rummet där kakel ugnen finns. Elden sprakade lekfullt och jag kände mig till gott mod. Husan kom in och en fråga jag velat ställa till henne blev sagd:
Vad heter ni?
Ett leende sprack upp i husans ansikte. – Jag heter Saga.
Jag hade aldrig innan vetat våran nya husas namn. Detta namn som låter så älskvärt bar hon. Saga, hon måtte ha haft en god mor som älskat henne. Jag hade suckat när hon sagt det. En längtans suck. Saga log emot mig. Vad vackert hade jag utbrustit.
Saga bara log. – Ditt namn är också väldigt vackert, sa Saga drömmande.
- Inte kan ni med gott samvete säja det, sa jag förvånat.
- Jo, du Caroline, sa Saga glatt.

På detta sätt vet du nu vad jag heter. Caroline heter jag.
Julen kom snabbt och allt var helt färdigt när vi åt jul middagen. Saga och hushållerskan serverade. Denna heldag bar det istället svarta klänningar med vita förkläden.
Far läste julevangeliet innan vi åt började äta denna jul middag.
Märkligt kändes det när Saga serverade mig. Hon var mer än vän till mig än en husa.

Allt jag fick denna jul uppskattade jag stort med det jag förvånade mig mest över var vår husas present till mig. En röd bok med ett litet lås på och med guldtext var det bokstaverat: Dagbok med sirlig stil.
På första hade Saga skrivit en hälsning.
Till min vän Caroline julen 1911 från din vän Saga.
Jag hade ingen dagbok sedan innan, jag kunde inte beskriva min glädje till Saga för den. Saga var som en storasyster för mig, en vän.

Alla stod ute på trappan när det nya årets invigdes, klockorna ringde och ett nytt år hade börjat. Ett nytt år, Titanic olyckan skulle lämnas bakom en. Ett nytt år med nya möjligheter. Saga stod med oss och allt kändes som en familj. Saga kramade mig och Veronika. Hon var som en syster som jag tidigare sagt.
På natten skrev jag ett långt stycke i min dagbok.

Våra dagar ägnades nu åt olika saker. Veronika var hemma med Saga på dagarna. Far jobbade, mor jobbade i hatt affärer och min bror läste som mig i skolan.
Våren kom med solsken, snön smälte och det blev värme. Blommorna slog ut och allt kändes vårlikt. Allt var en dröm.

Sagas rum la uppe på vinden liksom hushållerskans. Veronika hade nu ett eget rum bredvid mitt. Första gången jag var uppe i Sagas rum när hon bodde där såg jag en kanin på sängen.
Sliten satt den där på hennes överkast. Alla andra husor har alltid haft massor av bilder på nära och kära. Caroline hade inte det.
Gosedjurs kanin stoppade hon snabbt ner under täcket när jag kom.
Det är ingenting konstigt alls med kaninen egentligen. Bara att jag såväl kände igen kaninen var det märkliga.
Fars arbetsrum innehåller mycket tavlor och på en av tavlorna finns en flicka. Hon liknar Saga mycket och på denna tavla finns just samma kanin.

Flickan på bilden har alltid varit ett mysterium. Far har bara sagt att det är en vän till honom som målat den för länge sedan.
Båda Saga och hushållerskan kallar far och mor för ”Herrn” och ”Frun” vilket är helt korrekt egentligen. Ibland känns det som pappa kollar på ett märkligt sätt på Saga. Han granskar henne. Far brukar aldrig lägga märke till våra husor annars.

Speciella dagar var detta för hela familjen. Veronika fyllde idag sju år. Våra traditioner är att på morgonen sjunga för födelse dags barnet. En liten skara yrvakna personer brukar då sjunga lite och sedan brukar det bli presenter och sedan frukost i fin matsalen.
Att falla från traditionerna gjorde vi inte nu heller. Veronika firades och allt kändes lyckligt.

Skolan berömmer mig för mina många tankar och idéer. Jag är alltid positivt inställd säger lärarna. Nästa barn i raden blev jag att fylla år. Detta blev min femtonde födelse dag. Jag uppvaktades på samma sätt som Veronika. Jag blev mer vuxnare och upptäckte mig själv som person med. Det är svårt att avsluta. Det finns så mycket som aldrig har blivit sagt nu. Vi har hållit oss inom vissa gränser. Det finns något så stort om man öppnar dörren. Vågar drömma om saker man aldrig trodde. Min vildaste fantasi hade aldrig drömt om Titanic.
Det sprängde mitt tänkande. Min dagbok skriver jag i varje dag.
Jag undrar fortfarande vart allt liv kommer ifrån? Livs gnistan?
Gud kommer den ifrån fast vem ger Gud uppgiften av att ge glädjen?


Dörren till mitt rum gnisslade till och i nattlinne kom Saga fram till mig. Hon satte sig på min säng. Jag satte mig upp och la täcket över Sagas bara ben. Saga log och jag log emot Saga.
Jag hade aldrig sett det förut, nu såg jag likheter. Sagas och pappas leende var det samma. Deras ögonbryn, deras bruna ögon som varken jag, Veronika eller min bror fick.
- Jag vill bara berätta.
När jag kom hit innan julen kollade jag in igenom erat fönster. Där satt ni, familjen jag skulle jobba hos. Jag hade sett fönstret förut. Det var min mor som en gång visade mig det. Jag var liten då. Hon lyfte upp mig och lät mig kolla in genom erat fönster. Hon sa att där inne var min far. Jag ville knacka på men min mor hejdade mig. Sedan åkte vi därifrån.

Tystnaden var olidlig efter det här. Vart Saga ville komma visste jag inte. Var min far Sagas far med?
- Du är min halvsyster, viskade Saga med tårar i ögonen.
- Du kan aldrig bli halv för mig, antingen är du ingenting alls eller så är du min syster, sa jag.
- Detta är våran hemlighet, viskade Saga.

Detta var den bästa gåvan jag kunde få. En chock var det. Jag fick aldrig denna gång reda på vem Sagas mor var. Någon annan gång när jag får tillfälle ska jag fråga det.
Jag tror jag vet nu vad som håller livsgnistan vid liv. Det är vänner och familj. Saga är min egen syster. Nu känns det ännu konstigare att hon kallar far ”Herrn”.
Caroline, viskade Saga. ”Saga Caroline” svarade jag

Skriven av: Sanna N

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren