Sagan om Barnet i Brunnen

En gång för länge sedan födde en ung kvinna ett barn i lönndom. Hon kunde inte ta hand om det själv och hon visste heller ingen annan som skulle kunna ta sig an barnet. Därför ströp hon det och kastade det i en brunn vid ett ödetorp. Barnet i brunnen ruttnade och till slut återstod bara benknotorna.

Efter många år kom en annan ung kvinna vandrande genom skogen. Det var sommar och hett och hon var mycket törstig. Brunnens vatten luktade rent och frestande. Hon hittade en kruka och fäste den vid ett rep och hissade ner den.

Ingen vet varför skelettet vaknade till liv. Kanske påminde kvinnan om hans försvunna mamma. Eller var det helt enkelt ljudet av krukan mot vattnet som störde barnet?

När kvinnan hissade upp krukan igen hade skelettbarnet klamrat sig fast under krukan. Kvinnan märkte inget utan drack vattnet i djupa klunkar. Skelettbarnet sträckte ut sin hand och grep tag i hennes lillfinger, så som nyfödda brukar göra.

Kvinnan skrek till och tappade krukan. Skelettbarnet klamrade sig fast vid kvinnans arm. Hon greps av panik och slet loss barnet och kastade iväg det. Barnet samlade ihop sina ben, reste sig och gick mot kvinnan med utsträckta armar. Kvinnan vände sig om och sprang.

Genom skogen sprang hon. Skelettbarnet sprang efter.
Genom byn sprang hon. Skelettbarnet sprang efter.
In i huset sprang hon. Skelettbarnet sprang efter.

Kvinnan kröp ner i sin säng och gömde sig under täcket. Skelettbarnet klättrade upp i sängen och kröp under filtarna och lade sig bredvid henne. Så låg de en lång stund.

Skelettbarnet rörde sig inte, det låg tyst och stilla. Efter en stund blev kvinnan nyfiken. Hon drog ner täcket och tittade på barnet. Det såg så fridfullt ut. Bröstkorgen höjdes och sänktes som om det andades. Man kunde nästan tro att skelettbarnet sov.

Kvinnan plockade bort kvistar och löv som hade klibbat fast vid benbitarna. När skelettbarnet var rent svepte hon in det i ett lakan och sjöng en vaggsång för det. Barnet tycktes bara bli livligare av sången. Han rullade runt ett varv mot kvinnan och lade sig tätt tryckt mot hennes kropp. Hon smekte barnet över den vita, bräckliga skallen. Sedan knäppte hon upp blusen och bjöd honom sitt mjölkstinna bröst. Skelettbarnet diade med sina små nakna käkar. I samma takt som mjölken strömmade byggdes barnets kropp upp.

Först magsäcken och tarmarna, sedan musklerna och till sist huden och håret. När barnet hade diat färdigt hade det förvandlats till en rosig och knubbig pojke. Kvinnan tog upp honom i famnen och visade honom för sina grannar och vänner. Alla tyckte det var en mycket märklig historia och många trodde att hon ljög.

Hon uppfostrade honom som om han var hennes egen son och han växte upp till en stor och ståtlig ung man. Men så länge han levde undvek han att gå i närheten av brunnar.

Skriven av: Cassie