Sagan om den Lilla Flickan

Det var en gång en liten, liten flicka. Egentligen skulle hon blivit en pojke vid namn Peter, men eftersom den Lilla Flickan var en person som ville gå sina egna vägar, överraskade hon sina föräldrar med att födas som flicka. Eftersom föräldrarna levde i ett högt utvecklat land utan fördomar dolde de sin besvikelse på bästa sätt.
Den Lilla Flickan var mycket söt och mycket hungrig. Hon åt och åt och åt. Modern blev förtvivlad eftersom hon fått lära sig att små flickor ska veta att uppföra sig och äta var fjärde timme. Hon vred sina händer när den Lilla Flickan ville ha mat redan efter två timmar och frågade sin man vad hon skulle ta sig till.
- Ge ungen mat så hon blir tyst, sa fadern.
Och eftersom modern var den hon var gjorde hon som hennes man sa, och den Lilla Flickan fick mat och blev tyst.
Den Lilla Flickan växte och växte och modern fortsatte att oroa sig.
- Hon växer för mycket och för fort, sa modern till fadern, vad ska vi göra?
- Låt henne växa, sa fadern. Och så fick det bli.
*
Den lilla flickan fortsatte att växa som alla barn i den åldern. Om hon skrek fick hon något stoppat i munnen. Om modern inte var i närheten lärde sig den Lilla Flickan att tummen kunde duga. På det hela taget var hon ett mycket snällt barn. Eftersom modern hade många och tunga sysslor i hemmet fick den Lilla Flickan klara sig långa stunder själv. Att hon var snäll kom då väl till pass.
Just den dag hon lärde sig säga ”mamma” och ”titta” reste modern bort för att föda ett litet syskon. Det skulle även nu bli en pojke som skulle få heta Peter, men vad det nu berodde på blev det även nu en flicka. Men eftersom föräldrarna levde i ett civiliserat land dolde de åter sin besvikelse och gladde sig åt barnet.
I ett nu blev den Lilla Flickan den Stora Flickan. Den f.d. Lilla Flickan blev mycket fundersam. Hur skulle hon vara för att passa som Stor? Men eftersom hon var ett klokt barn som ville gå sina egna vägar och därför hade stor kraft, tänkte hon att det här får jag väl ordna själv. Och det gjorde hon.
Medan den nya Lilla Flickan blev matad och omskött, modern skötte sina sysslor och fadern gjorde något annat, sökte sig den Stora Flickan egna vägar innanför hemmets väggar. Hon genomsökte dess vrår med en energi som sällan skådats. Hon fann både det ena och det andra. Ibland var det något intressant som fångade hennes uppmärksamhet för en lång stund. Då berömde hennes mamma henne, hon var ett så snällt barn.
*
Den Stora Flickan hade flera goda egenskaper, hon var inte bara självständig. Hon var t.ex. mycket noga med vem hon umgicks med. Hon undersökte noga alla främlingar som kom i hennes väg innan hon bestämde sig för om det var en person att lita på eller ej. Betraktandet försiggick ofta medan hon höll modern i kjolen samtidigt som hon sög på tummen. Denna position skänkte henne trygghet och överblick. Av hennes omgivning fick hon veta att denna egenskap kallades för blyghet och var något fult som måste tränas bort. Men Den Stora Flickan förstod inte varför det inte var bra att noga välja vilka människor hon skulle ty sig till. Hon bjöd verkligt motstånd när hennes mor försökte lossa henne från kjolen och dra ut hennes tumme ur munnen, samtidigt som hon urskuldande förklarade för den främmande att den Stora Flickan var lite blyg.
Naturligtvis hjälpte inte denna behandling. Den Stora Flickan fortsatte att vara ”blyg” men hon förstod att hon måste uppträda på annat sätt. Eftersom hennes styrka var stor bestämde hon sig för att göra något radikalt och lärde sig att modigt stega fram till alla främlingar, niga vackert och säga goddag. Hon kunde sedan dra sig tillbaka och utan att bli störd, mer noggrant betrakta den främmande. Modern och fadern andades ut och trodde att den Stora Flickans förändrats. Det hon och hennes föräldrar inte förstod var att hon blivit tvungen att göra våld på sig själv, att förtränga den hon verkligen var, och att man alltid tar avstånd från sitt sanna jag när man inte lyssnar till sin inre röst.
*
I den Stora Flickans trädgård växte en lönn. Det var en mycket stor lönn. På sommaren hade den så många löv att man inte såg grenarna i trädets krona. Det bästa med lönnen var att den under sin uppväxt sett till att det växt ut en gren som var som gjord för att hänga en gunga i. I den grenen fanns det också mycket riktigt en gunga. En gunga gjord av rep och trä. Den hade den Stora Flickans fader gjort. Den Stora Flickan gungade varje dag när det var sommar och vackert väder. Hon gungade som man brukar gunga, hon stod och gungade; på ett ben och på två. Hon snurrade med gungan och hon lärde sig att hoppa från gungan. Då hade den Stora Flickan blivit ganska stor och den Lilla Flickan hunnit bli lite stor.
Nu när den Stora Flickan blivit lite större fick hon ta hand om den Lilla Flickan. Eftersom modern hade så många och så tunga hushållsgöromål och de nu var fyra i familjen hade hon inte alltid tid att ta hand om flickorna. Eftersom fadern sällan var hemma och ändå mera sällan deltog i hemmets tunga sysslor fick modern sköta det mesta. När hon skulle handla måste hon ta cykeln och det gick inte att ha två flickor med sig då. Då fick den Stora Flickan vara barnvakt åt den Lilla Flickan. Eftersom den Stora Flickan var så självständig gick det mycket bra. När modern kom hem efter ett ärende sa den Stora Flickan:
- Ingen har ringt och ingen har kommit och när den Lilla Flickan skulle gå in i skåpet slog jag henne på fingrarna.
Då fick den Stora Flickan beröm av modern.
- Du är en snäll och duktig flicka.
*
På det hela taget umgicks den Stora Flickan och modern inte så mycket. Det var slit och släp från morgon till kväll. Eftersom den Stora Flickan inte visste om något annat funderade hon inte så mycket på det, och eftersom modern växt upp med en likadan moder ifrågasatte inte heller hon det.
Men så en solig högsommardag hände det något som skulle prägla resten av den Stora Flickans liv.
Den Stora och den Lilla Flickan var som vanligt ute och gungade. Modern skulle tvätta den här dagen så hon hade inte tid med flickorna. Plötsligt fick den Stora Flickan för sig att hon skulle be modern om något. Hon tog den Lilla Flickan vid handen och sprang mot huset. Just när hon kom till ytterdörren kom modern ut iklädd huckle, förkläde och gummistövlar, hennes vanliga vardagsplagg. Fortfarande med den Lilla Flickans hand i sin sa den Stora Flickan:
- Mamma, jag vill ...
Modern reagerade inte. Hon var på väg till sin tvätt. Hon såg inte den Stora Flickan. Hon hörde inte den Stora Flickan. Modern såg över den Stora Flickans huvud.
Mamma, jag vill...
Den Stora Flickan sökte sin moders blick, hennes uppmärksamhet.
Mamma, jag vill...
Plötsligt insåg den Stora Flickan att det var lönlöst. Att det alltid varit lönlöst. Att hon stod ensam. Att hon hade ansvar för sig och den Lilla Flickan. Att hon inte skulle få hjälp av sin moder. Att modern också var ensam med sitt. Att modern samtidigt som hon var glad över den Stora Flickans självständighet också var rädd för den. Att de var lika. Att det fanns en rädsla för igenkännandet.
Då vände sig den Stora Flickan åt samma håll som modern var vänd och såg i samma riktning, bort över gårdsplanen.
*
Och aldrig mer möttes de två.

Författare:

Publicerat

Dela: