Sagan om Enthul - Alvernas Rike

I
Alvernas Rike




Enthul öppnade ögonen.
Han låg i en riktig paradissäng. Den var varm, len, och riktigt trygg.
Vid sin sida hade Enthul sitt svärd, texten lyste intensivt. Under svärdet låg hans ringbrynja, den var inte i vidare gott skick. Rostig och trasig på sina ställen.
Dörren till hans sängkammare öppnades plötsligt.
In kom en tjänare med en hink vatten, och en borste. Han mötte inte Enthuls blick, utan gick direkt till dennes kängor.
Tjänaren blötte borsten i hinken och började skrubba. Det var inte bara vatten som fanns i hinken, misstänkte Enthul. Tjänaren måste ha spätt ut det med någonting, för skorna började blänka vid minsta rörelse.
Enthuls kängor hade aldrig varit så rena, hans ögon tindrade av tacksamhet. Äntligen kunde han gå runt på värdshus utan att skämmas för sina smutsiga kängor.
När den alviske tjänaren var på väg ut ur Enthuls jungfrukammare, tog han med sig Enthuls ringbrynja. Enthul klagade inte, antagligen skulle han få en ny, en starkare. Men svärdet var det inget fel på, inte i stil i alla fall. Det kanske kunde slipas en aning till, skarpheten var rent ut sagt löjlig i jämförelse med en riddares klinga.
Enthul reste sig upp ur sängen, på golvet låg ett par bruna byxor, en vit skjorta, plus ett par gröna hängslen. Enthul satte på sig kläderna och öppnade dörren, dörren som ledde ut från hans mystiska jungfrukammare.
Hans ögon spärrades upp av förvåning.
Han hade inte satt sin fot i alvernas rike på 18 långa och tragiska år. Han kände igen allt.
Korridorerna, bokhyllorna som var av trädet bok, den doftande atmosfären, de sköna alverna som sprang omkring i palatset. Han kände igen precis allt.
Han fick plötsligt syn på statyn av sin far.
Elthur Ahrindúel, svärson till alvernas konung.
Enthul ställde sig på knä framför sin fader. Precis framför statyn stod ett brunt bokställ, där låg Elthurs svärd, fortfarande i gott skick, och nedanför svärdet låg en stor krönika.
- Elthur Ahrindúel – En modighetens krigare, läste Enthul.
Förlåt för att jag inte har uppfyllt dina krav, far, tänkte han. Förlåt!
Enthul kände på krönikan, den var runt 700 sidor.
Han slog upp sidan 1.
Han kände plötsligt hur han fylldes av ångest. Ångest för att han inte hade hjälpt sin far den kvällen, den kvällen då Elthur Ahrindúel hade mördats.
Han kom av sig och ruskade på sig.
Han började läsa.
Det var sannerligen inte glada ord som hans fader hade skrivit ned i sin egen krönika. Dom talade mest om sin skräck och hat mot ondskan. Enligt Elthur hade allt levande ting rört vid ondskan. Till och med han själv. Fadern nämnde ofta slaget vid Molchon. Ett slag som han hade fått lära sig mycket av, tillexempel om ondskan.
I ett senare stycke, på sidan 200, fanns det ett par långa stycken om slottet Grywborn. Ett slott som Elthur Ahrindúel hade levt på i flera år. Där hade han armerat sig för varje batalj som han var med om.
Grywborn hade han fått i belöning från de Heliga Andarna, han hade nämligen avvärjt en stor invadering av Dahlim i mitten av den tredje åldern.
Den tid orcherna precis hade blivit herrelösa avskum.
Dom hade i ett bistert försök invaderat Dahlim, men redan på halva vägen till murarna hade Elthur Ahrindúel stormat orcherna bakifrån.
Dom hade blivit plundrade, skändade, och mördade. Enthuls fader hade genast blivit belönad av de Heliga Andarna, på Dahlims önskan.
Enthul hoppade tillbaka till registret och sökte upp sidan som handlade om det fruktansvärda, och blodiga slaget vid Molchon.
Slaget vid Molchon? Namnet påminde Enthul honom om någonting. Han kunde inte placera var, men han hade hört det i något annat sammanhang. Hans mor hade nämnt det någon gång, trodde han. När Enthul fortfarande var ett lekfullt litet barn. Vad han kunde minnas hade modern nämnt det efter en av hans faders vardagliga resor igenom Övärlden.
Han sänkte blicken och koncentrerade sig på krönikans välskrivna sidor. Enthuls fader hade alltid skrivit med stil, det hade han lärt sig i både Dahlim och i palatset i Dimmornas Höjd.
Enthul skrev och läs också han skickligt.
Fadern hade självklart lärt honom vid mycket tidig ålder.
Enthul hade också alltid varit skicklig inom stridskunskap, fäktning, och historia.
Enthul hade nämligen alltid varit intresserad av Övärldens historia. Hur den hade utvecklats under alla åldrar. Enligt honom själv hade den första åldern varit den ondaste. Då Charmir av Grildohr förrådde den Heliga Anden Grildohr och använde hans namn i sin titel. För att sedan försöka mörklägga hela Övärlden med sina bestar till soldater.
Men som tur var hade inte Enthul levt i den åldern, men han hade flera gånger försökt föreställa sig hur det hade varit att ha levt som alv på den tiden. Nästan helt utdöda, nerslagna, utan slott och mat.
- Så du har funnit din fars krönika?
Enthul kände igen rösten och vände sig om.
Där stod den mystiska alvkvinnan som hade räddat hans liv.
- Vem är du? frågade han med största nyfikenhet.
- Analíth, prinsessan av alvernas rike. Dotter till konung Eldmór.
- Du räddade mitt liv, jag är er djupt tacksam, sa Enthul och bugade sig ned för att kyssa hennes fot.
När hans läppar träffade hennes lena hud träffades han av en blixt. Hon var helt oemotståndlig, bruna flätor utan ett enda silverstrå.
- Hur gammal är prinsessan? frågade Enthul och såg upp mot henne.
- Min mor fick mig precis vid Ondskans återuppstående.
Nästan en hel ålder gammal, tänkte Enthul. Och inte ett silverstrå i hårfästet.
- Ni måste vara skönheten själv, prinsessan Analíth…
Analíth log och sade sedan:
- Naturligtvis inte.
- Ni alver är det vackraste som jag någonsin har skådat på denna jord, sa Enthul och ställde sig upp.
Hon log igen. Nu mycket bredare.
- Det är mycket möjligt i dina ögon. Men skönhet går från person till person.
Enthul upptäckte hur Drottning Farawáin närmade sig honom och Analíth.
- Mor! utbrast den vackre prinsessan.
Drottningen omfamnade sin dotter och gick sedan fram till Enthul.
Hon granskade honom från tå till hår.
- Dig har jag väntat på i 18 år, för att vara bestämd.
Enthul kysste drottningens hand.
Analíths mjuka hud har hon fått från modern sin, tänkte han.
- Var har du varit, pojken min?
- Vildmarken, svarade Enthul.
- Enthul har levt som utbytesjägare, sa Analíth. En av de bästa om man ska vara petig.
Enthul log mot henne.
3000 år gammal och ändå som ett barn, tänkte han. Men ändå så vacker…
- Eldmór har saknat dig, sa Farawáin. Men även kallat dig tjuv.
- Varför denna ondska mot mig? sa Enthul.
- Säkerligen har han dåligt samvete över att han lämnade dig öde i vildmarken.
Enthul nickade.
- Jag förstår, sade han.
Farawáin rättade till sin dräkt.
- Var befinner sig konung Eldmór nu? frågade Enthul och såg sig omkring.
- Jag misstänker att han kommer snart, sa drottningen och lämnade rummet med Analíth.
Enthul vände sig mot sin faders krönika och läste vidare.
Slaget vid Molchon gjorde honom nyfiken. Vad hade där hänt?
Hade det bara varit vilket slag som helst, eller hade någonting ovanligt där inträffat. Sannerligen, för annars skulle inte Enthuls fader fått ett slott som belöning. För en vanlig originell orchslakt?
- Jag ser att du undrar över slaget vid Molchon!
Enthul drog svärd och vände sig kvickt om.
Där stod alvernas konung, Eldmór av Einmór. Hans krona bar han som en tunn guldkrans, och hans kristallvita dräkt sträckte sig enda ned till tårna.
Enthul körde ned svärdet i sin slida och nickade.
Eldmór var inte lika kall som Enthul, utan han gick fram och omfamnade Enthul, efter arton långa år.
- Vad hände under slaget vid Molchon?
- Vet du någonting om den själva situationen kring bataljen?
Enthul skakade på huvudet.
Dom båda satte sig ned på en bänk, såg ut över den kungliga fontänen, den kungliga fontänen som spred glädje omkring sig med sitt silverfödda vatten.
- Det var i mitten av den tredje åldern. Glädjen och lyckan hade spridit sig över hela Övärlden. Ondskans furste, Charmir av Grildohr, var besegrad. Hans kvarstående orcher var nu herrelösa. Dom beslöt sig därför snabbt för att invadera människornas största rike, Dahlim.
Enthul nickade. Han visste var Dahlim låg, långt ned i söder.
- En vacker morgon så upptäckte en bågskytt av vår art att en hord var på väg mot Dahlim. Denna informerade Dahlim om situationen. Dahlims adel bad mig om hjälp och jag rekommenderade din fader.
Enthul vätte sina läppar med tungspetsen.
- Fortsätt, sade han.
- Ja, sa Eldmór. Elthur samlade ihop både alver och människor för att besegra horden bakifrån. På egen begäran blev också Elthur ledaren för armén.
Enthul kunde tänka sig sin far som fältmarskalk. Ståtlig skinande rustning, en brun fin hingst, röd len hud, svettig under rustningen. Allt sådant.
- Fortsätt, sa Enthul.
- Orcherna upptäckte din far och dennes här. Därför flydde odjuren in bland vulkanön.
Enthul hade en gång besökt vulkanön. Han hade kommit dit för att stjäla drakägg. Man kunde nämligen få ett par bra slantar hos dvärgarna för drakägg.
- Det var väl snarast en flykt från orchernas sida, det var väl en fälla? sa Enthul.
- Just precis, svarade Eldmór.
- Så, vad hände?
- En drake upptäckte dem, orcherna gömde sig i underjordiska gångar.
- Men min far dog inte?
- Naturligtvis inte! Han flydde…
Enthul blev förstenad. Hans far, Elthur Ahrindúel, skulle han verkligen ta till flykt?
- Flydde?
- Ja, orcherna ville inte inta Dahlim. Dem ville bli upptäckta, och dem visste att din far skulle leda attacken.
- Därför att dem ville döda far?
- Inte dem. Utan deras herre!
- Charmir?
- Nej, deras nya ledare.
- Vem?
- Jag vet inte.
Enthul nickade.
- Fortsätt!
- Jaa, Elthurs soldater blev fullständigt torterade av draken och orcherna visade sig inte mer. Dem föll säkerligen också för drakens eld. Din far visste detta och red tillbaka till Dahlim. Där berättade han för rikshovmästaren att alla i hans armé hade dött i striden, plus att alla orcher hade dött. Dahlim var nu befriat på grund av honom. Därför fick han slottet. Där, på slottet Grywborn, räknade han ut att någon förrädare fanns inom Övärlden, någon förrädare som ville se honom död. Någon med makt.
Enthul nickade och svalkade ansiktet i fontänen.
- Åren gick, fortsatte Eldmór. Jag blev konung. Upproret kom och adelsmännen blev mina fiender.
- Varför då?
- Jag kommer till det, sa Eldmór och beställde in två bägare med rött vin. Adelsmännen blev mina fiender som sagt. Och dem mördade din far.
- För att han hade slagit ned upproret med vapenmakt!
- Nej, för att förrädaren hade gett dem order till det!
Enthul tappade andan.
- Stod adelsmännen under förrädarens makt?
- Ja, han verkar ha riktigt stor makt.
- Varför vill dem ta död på mig?
- Därför att du är något alldeles speciellt. Den dagen din fader mördades räddade jag dig av två anledningar. Du är den enda som kan styra upp ätten Ahrindúels heder igen. Plus att du är som sagt något alldeles speciellt.
- Hur vet du det?
- Häxor kan se in i framtiden. Förrädaren tar säkert hjälp av en sådan. Dem fruktar dig som vuxen, därför måste dem ta död på dig nu. Förrädaren är desperat, du är nämligen inget barn längre, Enthul.
- När förstod du det här?
- Ett par dagar sedan. Jag skickade då ut Analíth för att ta dig hit.
- Hon kom precis i tid.
- Jag vet, sa Eldmór. Och det var väl tur det?
Enthul nickade.
- Jag… jag går och lägger mig en stund.
Plötsligt föll han ihop igen.
Mitt framför Eldmór.
Drottning Farawáin kom springande ned från en trappa.
- Vad hände?
- Jag vet inte, sa Eldmór. Han svimmade igen. Jag tror ondskan är i rörelse igen.
- Mot honom?
Eldmór nickade.
- Vi måste finna förrädaren!

Detta var bara Kapitel I.
Nästa kapitel kommer benämnas Sagan om Enthul – Ondskan i rörelse.
Håll utkik!

Skriven av: Ville G. Sörman