Sagan om Enthul - Flykten från Vadstället

Prolog




Enthul såg upp mot den klara natten.
Stjärnorna lyste upp hans glödande brasa. Lågan hade för länge sedan slocknat, bara en smula tapper glöd fanns kvar, kämpandes för sitt liv.
Enthul värmde sin svärdklinga mot den stekheta glöden. Med hjälp av det rödgnistrande ljuset kunde han för första gången tyda skriften från hans alvfödda klinga.
- Ëärendil niobe, poúpa eíne dí mehr, viskade han tyst. En tapper krigare sviker aldrig sitt svärd…
Det var sanna ord i en krigares ögon. Enthul var inte precis någon krigare, eller någon förstklassig riddare. Utan Enthul var en förstklassig utbytesjägare, av mänsklig art. Trots att hans mor hade burit omkring på alviskt blod, så hade Enthul växt upp i hans uråldriga människosläkte, Ahrindúel.
Ahrindúel var ett av de första människosläktena som hade satt sin fot på Övärldens mark. Dem hade varit de kvickaste och klokaste, men icke dem blodtörstigaste.
Den titeln hade ett för länge sedan utdött släkte ockuperat. Och visst hade släktet förlorat på sin stridiska törst. Dom hade utmanat flera olika folkslag, och förlorat bataljer liggandes i sina söners blod och organ.
Men det hade varit i början av den andra åldern, på nordvästra sidan av Övärlden, där dem minsta öarna låg, nästan helt igenvuxna.
Det var snart två åldrar sedan, för nu, i slutet av den tredje åldern, när Charmir av Grildohr var besegrad, hade ett par rejäla inbördeskrig brutit ut.
Högalvernas klokaste prins, Eldmór, hade krönts till konung. Detta hade lett till korruption inom adeln.
Flera avhoppare hade samlat ihop sina helveteshorder för att skapa en allians mot Eldmór. Eldmór, som endast ville andas in luft från Friheten, blev genast orolig över uppståndelsen. Han sände bud efter en Frihetens man, sin svärson Elthur Ahrindúel, far till Enthul.
Elthurs order från kung Eldmór gällde uppståndelsen. Han skulle slå ned den genom ord från Friheten, annars skulle vapenmakt tas till.
Efter ett antal försök med Frihetens ord vände sig Elthur sig till sina fältmarskalker. Dessa män, och kvinnor för den delen, gav sig ut och slog ned uppståndelsen med vapenmakt.
Det gick som planerat.
Uppståndelsen tonade bort, ända tills Eldmór dumt nog bjöd in sina gamla adelsmän. Åtta stycken.
Dem var lugna hela kvällen, åt, skrattade, sjöng. När det sedan blev till dans bubblade deras vrede mot Elthur upp. Alla grep varsitt vasst tillhugg från matbordet och kastade sig över Elthur.
Elthur som just hade kramat om sin son hade direkt blivit ihjälstucken av åtta korrumperade män, framför Enthuls ögon.
Eldmór hade dragit svärd och skyddat Enthul från de onda männen. Han hade stuckit ned dom två svagaste, dem hade blivit genomborrade av den hjältemodiga alvklingan. De sex kvarstående blev attackerade av Eldmórs två hovmän som i striden dog som hjälplösa barn.
Eldmór hade samtidigt rymt på häst, med Enthul. Han hade lämnat honom i ödemarken med Eldmórs klinga. Eldmór själv hade varit tvungen att skipa rättvisa. Sedan den dagen hade Enthul levt som utbytesjägare i vildmarken. Utan någon som helst tanke på att återvända hem till Eldmór, och hans alvrike.
Enthul levde alltid i skräck, aldrig för bergatrollen, eller för rövarna, utan alltid för de sex kvarstående adelsmännen.
Enthul kunde ofta inte sova på nätterna på grund av sin rädsla.
Det var därför han ofta färdades och stred igenom Övärlden på nätterna. Ibland drack han en speciell örtdryck för att somna på kvällarna.
När han inte kunde sova på nätterna skrev han ibland sin egen krönika, den hade genom årens lopp blivit allt tyngre och tyngre. Sorgligare och sorgligare.
När han i denna stund satt och betraktade sitt svärd hörde han ett ylande.
Han kom snabbt upp benen och grep efter sitt svärd.
Ylandet påminde honom om någonting. Men det var länge sedan han hade hört det senast. Det kom plötsligt tillbaka, ylandet. Nu mycket högre och hesare. Nästan som en våldsam väsning.
När han sedan fick syn på flera skuggor i närheten av hans läger, kom han på det. Det mörka ylandet tillhörde ett av massvis med troll.
Skuggorna började närma sig nu.
Han kvävde glöden med kängorna för att inte dra till sig någon form av uppmärksamhet. Han tystade ned sin häst Berimón med en ljudlös gest. Denne vimlade med sina kolsvarta ögon, för att sedan upptäcka skuggorna, hon också.
Enthul drog bak sitt korpsvarta hår som gick till kindbenen, dem fick inte skymma hans sikt.
Skuggorna började kamouflera sig med mossan på berget, och vissa gömde sig bakom sina träd.
Plötsligt hördes ett skärande ljud i Enthuls öron, och ljudet blev allt högre och högre.
- Fort ned! väste han.
Men försent, pilen satte sig i ryggen på Berimón, och denne gnäggade till.
Skuggorna väste iväg plågsamma skratt från sina huggtandade käftar.
Enthul kröp fram mot berget och smög sakta fram mot ett av trollen.
Trollet, som hade sin rygg vänd mot Enthul, hade en spänd båge i händerna.
Enthul riktade sin svärdspets mot trollets hals och högg till.
Huvudet föll av och brann upp av skrikande och skärande ilska.
De andra trollen insåg nu sin situation och deras mannar fattade eld, ögonen blev röda, och blod rann från alla deras gap.
Pilarna ven runt Enthul som snabbt tog sig till Berimón för att ta till flykt. Trollen kunde vara mer än tjugo stycken, kamouflerade i bergen och gräset. Allt utan att Enthul skulle ha en susning om det.
Runt två minuter senare var Enthul på väg där ifrån, galopperandes.
Han kom plötsligt fram till ett litet vattendrag, solen hade gått upp och skenet bländade honom.
Han såg ut över vattendraget, trettio meter framför honom, stod sex stycken äldre ryttare. Dom hade ondskefulla blickar och Enthul genomborrades av dess ondska.
Minnesbilderna av faderns död flög plötsligt opp.
Hur de åtta styckena adelsmännen hoppade på Elthur och mördade honom med gafflar och knivar. Två av dem hade dött under dansen, nedstuckna av Eldmórs svärd. Det svärdet som nu hade bytt ägare till Enthul.
De sex ondskefulla männen som hade letat efter Enthul i flera år för att mörda honom, satt på sin hästar trettio meter ifrån honom.
Enthul visade upp svärdet i skyn och fem av de sex ryttarna föll ihop i smärtsamma kramper.
Den enda som inte föll ihop var ledaren, Mingus Morgul. Han satt oberörd på sin häst och genomborrade Enthul med sin ondskefulla blick.
Plötsligt sjönk Enthul ihop.
I fallet mot marken fångades han upp av en total främling.
Det var en alvkvinna, och hon var oemotståndligt vacker. Hennes barkbruna hår och lena hud fyllde Enthul med hopp igen.
Alven lade Enthul på sin häst och drog svärd. Hon bar en speciell alvklinga, med runt blad på ena sida. Svärdet var inte till för att sticka, utan för att skära.
Hennes häst stegrade ett tiotal meter ifrån ryttarna, hon gav dem en blick som var fylld med hat.
- Om ni vill ha Enthul, får ni passera mig!
Hon satte sedan i galopp. Rakt emot ryttarna. Dessa vejde för henne och satte sedan språng mot hennes håll.
Hon red mot en grön och öppen slätt. Växtligheten hade dött ut efter en batalj som hade ägt rum där tidigare.
Alven såg oroligt bakom sig hela tiden. En av ryttarna närmade sig riktigt nära.
Ryttaren sträckte sig efter Enthul men fick fingrarna avskurna, Alvkvinnan var utomordentligt skicklig med sin sabel.
Ryttaren vred sig av smärtor och föll av sin häst.
Alven smekte Enthul över kinden och red sedan rakt in i en skog med massvis med träd av hårda stammar.
Alven förföljdes in i skogen av tre stycken ryttare, dem två andra väntade utanför.
Men den mystiska alvkvinnan var vis och i stridens hetta handlade hon väl. Hon höll i sin sabel, i fall att en ryttare skulle ännu en gång försöka stjäla Enthul, och det fick inte ske!
Plötsligt kände hon hur pilar ven omkring dem.
Troll, ridandes på vargar, använde sina bågar för att försöka få död på alvkvinnan. Det gick inte riktigt som dem hade tänkt sig. Eftersom det guppade väldigt mycket i skogen när vargarna sprang hamnade alltid siktet lite snett.
Alvkvinnan saktade in och klyvde trollens huvuden. Dom flög av och hamnade under ryttarnas hästhovar.
Alven red plötsligt in i en glänta där flera högalver stod med spända bågar. Pilarna haglade mot ryttarna som begav sig till deras ledare, Morgul.
- I sinom tid får vi tag på slyngen, i sinom tid…

Detta var bara Prologen i berättelsen om Enthul.
Nästa kapitel kommer benämnas Sagan om Enthul – Alvernas Rike.
Håll utkik!

Ville G. Sörman

Skriven av: Ville G. Sörman