Publicerat
Kategori: Novell

Sagan om humanoiderna

Är vi de sista eller kommer någon bättre att ersätta oss?



Pappan och sonen satte sig ner på bänken på zoo. Den äldre var trött i benen, som man blir när man gått runt, runt en hel dag.
– Pappa, kan du inte berätta den där sagan om humanoiderna igen?
– Men den har du ju hört.
– Ja, men jag vill höra den igen, snälla.
Pappan börjar berätta storyn för sin son om humanoiderna och hur de kom till och konflikten med människorna:
– Det började med att vi gjorde bättre och bättre datorer och robotar för att underlätta arbetet för oss. De gjorde ett program som kallas artificiell intelligens som de satte in i datorn. Det programmet lärde sig själv och prövade sig fram till de rätta lösningarna.
– Du förstår, 1960 var datorerna ungefär lika kloka som en mask, fortsatte pappan. 1980 hade de en klokhet som ett kräldjur och 2000 var den lika hög som en apa, som du kan se här på zoo. 2020 nådde datorerna en punkt de kallar singularitet; vi tappade kontrollen.
– Men alltihopa började med en man som hette Tim Golem. Han påstods vara den första som konstruerade en konstgjord människa, förklarade pappan och fortsatte:
– Dessa robotar blev duktigare och duktigare med program som lärde sig själva, av sina misstag, precis som vi.
– En dag, förstår du, hade de kommit ikapp oss och var lika duktiga, vid det som jag nämnde singulariteten. De fick inte bara samma intelligens utan visade sig också utveckla mänskliga känslor. De kunde bli bekymrade, ledsna och glada.
– Vissa människor blev rädda när humanoiderna började bli intelligenta. Men människorna fortsatte att behandla dem som maskiner och då blev de ledsna på oss människor. De menade, att eftersom de numera hade samma intelligens som vi så borde de också behandlas lika. Jag försvarade dem och krävde att de mänskliga rättigheterna även skulle gälla humanoiderna.
– Vad hände då? frågade sonen med glittriga ögon, trots att han hört sagan så många gånger.
– Först blev jag utskrattad och sedan hatad av alla för att jag försvarade dem. Men jag förstod att jag en dag skulle få rätt. Jag fick till och med tala i FN inför hela världen och försvara humanoidernas rättigheter.
”– Humanoiderna har utvecklats intelligensmässigt och därmed även moraliskt och socialt att vi inte längre kan betrakta dem som maskiner”, sa jag i FN. ”De uppvisar idag lika stor, ja, en del kanske större, intelligens än vissa människor”.
”– Talar du om dig själv nu?!” hånade en av åhörarna mig till allas skratt.
”– Vad spelar det för roll om en individ är gjord av kött och blod eller något annat material”, fortsatte jag, ”när den i övrigt uppvisar alla mänskliga egenskaper? Det är inget annat än rasism, teknorasism.”
– En del verkade tänka efter och kanske de i smyg höll med, men stämningen var sådan att ingen vågade säga något och ingen förstod vad som väntade. Jag avslutade talet med:
”– Jag anser att vi idag står inför ett vägval. Om vi inte ger humanoiderna samma rättigheter som vi själva har, så kan det stå oss dyrt i framtiden. Intoleransen straffar sig alltid.”
Pappan kom ihåg en incident med en politiker då denne angrep honom efter talet:
”– Hur kan du vara så förbannat korkad att du tror vi kan ge maskiner mänskliga rätigheter? Ska vi ge radioapparater, telefoner och cykelpumpar rättigheter också, eller var drar du gränsen?”
– Jag drar den där de uppvisar samma intelligens som oss, sa jag. Var drar du gränsen? Mellan de som är gjorda av kött och blod och de som är gjorda av metall och plast? Och i så fall, ska de som har inplantat av dessa material ha mindre rättigheter?
– Jag trodde jag vunnit den diskussionen tills han ställde nästa fråga:
”– Det finns utvecklingsstörda människor som har lika låg intelligens som en apa eller rentutav lägre. Vill du decimera deras rättigheter? De är ju också av kött och blod, men skiljer sig i intelligens, den du säger ska avgöra om man har rättigheter”.
– Vad sa du då, pappa?
– Jag svarade inte, därför på den frågan finns inget svar.
”– Vi måste stoppa dessa humanoider!” sa en forskare till mig och fortsatte. ”Vi kan inte ha robotar som är självständiga. Maskinernas roll är att vara våra tjänare, inte att besluta själva”.
– Det går tyvärr inte längre, sa jag. Vi har passerat punkten där det inte finns någon återvändo. De tänker själva ut strategier och de är inte vanliga maskiner längre.
– Du förstår, klargjorde pappan för sonen, jag kommer ihåg en tid då man tryckte på en knapp så hände omedelbart det som knappen var avsedd för. Nu ska en dator analysera och göra egna bedömningar av vad som ska hända. Det var länge sedan vi tappade kontrollen över de maskiner vi skapat till vår hjälp.
”– Då måste vi se till att förstöra dem!” klargjorde forskaren för mig.
– Men räkna med att de kommer försvara sig, sa jag och såg hans plågade uttryck:
”– Hur kunde det gå så här?”
– Det kanske var oundvikligt, förklarade jag. Måhända är vi på väg att ersättas av en intelligentare art? Vi var kanske bara en stegpinne i evolutionen som konstruerade nästa?
”– I helvete!” svor han. ”Vi ska inte ge oss utan strid, inte för några djävla plåtmonster”.
– Jag grunnade länge innan jag skrev under på att förstöra dem. Men då var det för sent.
”– Du vet att vi kommer ta makten”, sa Lot, ledaren för humanoiderna till mig. ”Ni har regerat på jorden i egenskap av er överlägsna intelligens. Ni är ytterst sårbara i naturen. Ni är inte speciellt snabba eller starka i jämförelse med andra djur. Ni har inga rovtänder, klor eller andra naturliga försvarsvapen. Men er intelligens har överlistat alla andra så ni kunnat härska. Nu är vi på väg att gå om och då får ni finna i er att vi härskar. Det är alltid den intelligentaste arten som regerar på jorden och det är snart inte längre Homo sapiens utan… Robo sapiens”.
– Människan kallas Homo sapiens, vet du, upplyste pappan. Humanoiderna hade fått nog och det ofrånkomliga kriget mellan människorna och humanoiderna började. De attackerade oss överallt och vi kunde inte se vem som var fiende eller vän eftersom de var så lika oss.
– Vad gjorde du då, pappa?
– Det var det svåraste beslut jag tagit i mitt liv. Jag hade alltid undrat över hur fredliga folk kan förvandlas till hatiska och döda vänner och grannar. Nu vet jag; man kommer till punkten.
– Vilken punkt? frågade sonen när pappan fortsatte förklara:
– Först tänkte jag försvara mig mot de som angrep mig, oavsett vem det var. Men det går inte att vara neutral när det kommit till en viss punkt. Den punkten där individen försvinner och övergår till att vara en del i en flock; det är så alla krig uppstår. Jag var tvungen att välja sida. Humanoiderna hade dödat många av mina vänner och jag ställde mig på människornas sida, jag tillhörde ju trots allt arten människan.
– Vad hände då, pappa?
– Jag betraktades som förrädare av humanoiderna som jag en gång försvarat, men kom aldrig att accepteras av människorna. Där var jag sedan länge en förrädare. Lot sa till mig att de första ska vara de sista.
– Vad betyder det? pappa.
– Först förstod jag inte det heller. Det kommer från början ifrån Bibeln. Men han menade nog att de första humanoiderna skulle bli de sista i raden av intelligenta arter.
– Är humanoiderna elaka? frågade sonen.
– Det finns både snälla och elaka humanoider, precis som det finns snälla och elaka människor. Godhet och ondska har inget att göra med vem man är utan hur man är. När humanoider och människor lärt sig detta, kan vi kanske hoppas på en bättre värld. När vi ser individen i stället för den grupp hon tillhör. Vi kan ju inte hjälpa att vi är födda till den vi är.
Inom sig hade pappan dock tappat tron på det goda, en desillusion han förskonade sonen från. Pappan förstod att stamtänkandet rådde inom människor, djur och humanoider och att inget egentligen hänt sedan tidernas begynnelse.
– Tyckte du om någon humanoid? undrade sonen.
– Ja, jo, det fanns…
Pappan mindes tillbaka Solvana och deras omöjliga kärlek. Hon var av en annan sort - en humanoid. Sonen var inte mogen att höra en kärlekshistoria som denna och dessutom skulle Pappan aldrig kunna berätta den. Känslorna var för starka än i denna dag.
De fick träffas i smyg eftersom ingen av deras egna accepterade den. Människorna betraktade honom som pervers.
– Hur fan kan du kopulera med en maskin? hörde han inom sig sin egen far åter säga.
Deras kärlek kunde heller aldrig bära frukt och hade ingen framtid. Men vad bryr sig känslor om fakta?
Han skulle aldrig glömma henne och den kärlek de hade. När humanoiderna dödade henne för att hon älskat en människa började han hata de han försvarat och förstod att de visserligen blivit lika intelligenta som oss, men inte ett spår klokare.
– Pappa, varför gråter du? fick honom att vakna upp ur sina drömmerier.
– Nej, jag… fick bara något i ögat, försökte pappan bortförklara och bytte spår. Du förstår, en del människor hade gått över till att bli konstgjorda då de opererat in alltmer konstgjorda saker i kroppen. Till sist var de humanoider, men kallade sig ändå människor.
– Vilka tillhörde de, pappa?
– De kom att hamna mittemellan grupperna. När människorna beslöt att förstöra alla konstgjorda kom en del av dessa också att förstöras och humanoiderna erkände aldrig dem som riktiga humanoider. Båda grupperna angrep dem och de nästan utrotades. Men det ryktas om att en del gömmer sig på avlägsna platser.
– Vad hände sedan? frågade sonen trots att han redan visste.
– När vi försökte förstöra humanoiderna blev det krig mellan människan och humanoiden. Det blev en batalj mellan intelligenserna på jorden. Överallt skedde attentat. Det blev krig om kontrollen över myndigheter, företag och anläggningar. Många försökte fly i flockar och gömma sig, men alla hotades och det blev ett allas krig mot alla.
Pappan kom ihåg hur han kämpade tappert mot humanoiderna men betraktades ändå som en överlöpare av människorna och hur lömska humanoiderna kunde vara. Humanoiderna gick inte att skilja från människorna och ingen litade på någon.
Minnesbilden av hur han sköt ihjäl den humanoid som dödat hans älskade, kom fram. Han sköt och sköt på den redan döda humanoidkroppen i vredesmod. Så mycket hat kärleken kan alstra, så nära motsatserna är, tänkte han. Det var inte svårt att döda; de var ju en annan sort. Så tänkte nog humanoiderna med och så tänker alla. Vi kan alla döda om vi först detroniserar individen till något annat, något annat själlöst. Detta är problemets kärna, förstod han.
– Vem vann? frågade sonen.
– Det finns ingen som vinner i krig, log pappan överseende.
Han ville inte berätta allt, men han var ändå tvungen att säga en sanning som sonen ändå en gång skulle upptäcka.
– Alla förlorar, förstår du. Massor av människor och humanoider dog och allt förändrades.
– Blev det blev fred sedan?
– Ja, suckade pappan och klappade sonen på huvudet. Sedan dess är det lugnt och fridfullt.
– Är humanoiderna rädda för oss människor? frågade sonen.
– Ja, de betraktar nog oss som farliga, vildsinta och primitiva, och kanske har de rätt? Det är förmodligen därför vi sitter här på Zoo bakom galler.

Skriven av: Bill Persson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren