Sagan om Jungfrun I Källarvalvet

Källarvalvet var mörkt och tyst efter raset. Det enda ljuskällan i den forna iskällaren var det halvt nedbrunna talgljuset i jungfruns händer. Lågan lyste upp hennes ansikte och speglades i hennes gröna ögon. Hon var ung, på sin höjd femton år gammal med runda kinder och långt, mörkt hår som låg slätt mot den mörkgröna klänningen. Fukten rann nerför stenarnas skrovliga yta och frös till is. Hon huttrade i kylan och svepte sin röda yllemantel tätare om kroppen.

Där det förut legat uppsågade isblock, tätt packade med sågspån, låg nu familjens samlade rikedomar. Jungfrun hade stannat kvar ensam i källarvalvet under slottet. Hon hade själv petat loss de sista lösa stenarna i taket med en lans. Raset hade fyllt trappan med stora stenar och blockerat den enda vägen ner.

Nu var det över och hon satt kvar ensam i källarvalvet och väntade på döden.

- Vad gör du här nere i det djupa mörkret?

Rösten var vänlig och vild och sprakande. Det var ljuslågan som talade.

- Vik hädan, satan! sa hon och kastade ifrån sig ljuset. Det for genom luften och hamnade i ett hörn av källarvalvet. Det rullade några varv och slog i väggen. Ljusveken brann fortfarande, om än svagt. Nu slöt sig mörkret ännu djupare runt henne.

Elden skrattade tyst. Det var ett vänligt skratt. Jungfrun reste sig upp och gick fram till tog upp ljuset igen och betraktade det förundrat.

- Vem är du?

- Jag den enda som bryr sig om dig och din död. Ditt offer var förgäves, ingen kommer att ha nytta av det du gjort, sa elden.

Ljuslågan växte i styrka för varje ord.

- Det är inte sant! Mina bröder kommer tillbaka och hämtar skatten, när kriget är över.

- Dina bröder! sa elden och falnade till en liten flämtande ljuslåga.

- Din äldsta bror är redan död. Han hänger i stadseken och kråkorna äter hans kött. Din andra bror är fångad och slagen i kedjor på torget. Din yngste bror har förrått er alla och sitter i högsätet hos segerfursten och berättar alla era hemlighet.

- Nej! Det är inte sant, han har inte förrått oss. Du ljuger.

Jungfrun sjönk ner på knä och begravde sitt ansikte i händerna.

- Det är sant och vem skulle kunna förebrå honom? Vad är det för mening att ödsla bort sitt enda liv på en hopplös strid?

- Han lovade …

- Ingen av dina bröder kommer någonsin att härska i slottet. Ingen av dina bröder kommer att ha någon nytta av de rikedomar du räddat undan. Inte ens han som förrådde er. Även hans dagar är räknade. Ditt offer var förgäves.

- Nej, det är inte sant.

Hon grät tyst med böjt huvud. Fingrarna var stela av köld . Smält talg rann i stora klara droppar nerför ljuset och brände hennes knäppta händer.

- Min trolovade utrustar sin armé just nu. Han kommer att återerövra slottet, han kommer att ha nytta av skatten.

- Din trolovade har gömt din ring och har redan friat till en annan. Han offrar inte sina mannar på en meningslös strid. Ditt offer var utan betydelse.

- Du ljuger!

Jungfrun torkade bort tårarna med en flik av den röda manteln. Det var ingen mening att gråta, hon hade tagit det här beslutet för länge sedan. Hon satt tyst en stund, bröt loss stelnade talgklumpar från sina händer och tänkte.

- Gud ser mitt offer! viskade hon.

- Gud har redan stängt sitt hjärta för dig. Du kommer till helvetet som straff för ditt högmod.

- Högmod? Vad menar du med det?

- Se vad jag visar och ta det till ditt hjärta.

Ljuslågan blev levande och fylldes av figurer och scener. Jungfrun såg slottet i brand, hon såg gator och fält fyllda av döda och döende, hon såg sin äldsta broders sönderhackade lik hänga i stadseken, hon såg sin yngsta bror sitta som hedersgäst på furstens segerfest, hon såg stadsbefolkningen fly i panik, hon såg segerfurstens armé plundra och bränna staden.

- Ingen av de här människorna har någon glädje av ditt offer. Säg mig nu ärligt varför du valde att dö på det här sättet. Rannsaka ditt hjärta.

Jungfrun såg in i den flämtande ljuslågan.

- För att jag ville bli ihågkommen.

I samma stund som uttalade orden kände hon hur sanna de var. Hennes bröder skulle snart vara glömda, fursten som segrade idag skulle snart nog träffa sin överman, men hon som frivilligt lät sig innestängas djupt ner i jorden skulle folk berätta sagor om i århundraden framåt.

Även om ingen kom ihåg hennes namn skulle hon för alltid bli ihågkommen som den som frivilligt lät sig stängas inne djupt under jorden.

Ljuslågan tynade bort, slocknade och mörkret slöt sig för alltid runt Jungfrun i Källarvalvet.

Skriven av: Cassie