Sagan om sångfågeln

Grabbarna hade stekt mig. De var tydliga med att ingen skulle in i bandet. Vi var en trio, och vi skulle inte förstöra det nu när det började lossna. Henke, basisten som alltid var snabbast att ge en klyvande åsikt om människors musikaliska brister och felande resonemang, gnällde högljutt. Jag fick en redogörelse för alla tänk om-scenarion som skulle kunna uppstå med en fjärde medlem. Jag nickade och instämde på vissa av grejerna han spottade ur sig, mestadels i förhoppning om att han snart skulle vara färdig. Tills slut var jag så trött på Henke att en lavett med stolen jag satt på kändes som den enda rätta lösningen. Emil, trummis och en i största allmänhet störtskön kille som tar det mesta med en nypa salt, satt och spelade angry birds på telefonen under vår envägsdispyt. Han var en sådan kille till vem man kunde säga
precis vad som helst. Skoja om vad som helst. En kul kille med sinne för humor och ett något undvikande drag i diskussioner. Så länge man inte petade på hans trumset förstås. Ingen pillade på hans trumset.

Där stod jag utanför pressbyrån på busscentralen i Nyköping, kanske i väntan på den fjärde medlemmen, med en cigg i mungipan och ena handen nedstoppad i skinnjackan. Jag hade precis snaggat huvudet och imorse hittade jag äntligen mina bästa solglasögon. Jag var hur cool som helst, och jag lät alla som passerade mig få veta det.
Buss nummer sjuhundrafemton från Oxelsund åkte förbi mig och ställde sig längs trottoaren utmed den smala gatan. Först klev en äldre tant ur. Hon fick hjälp av en jämnårig man med sin dramat och hon tackade sedan vänligt och bugande för hjälpen. En yngre tjej klev ut ur bussen kort efter och tätt bakom gick en lång, kille med stort vitt linne och tajta mörkblå jeans. Hans lugg hängde över halva ansiktet och täckte över hans högra öga. Jag frustade kort för mig själv. Killen såg ut som en seriefigur tagen ur de japanska manga-serierna.
Killen såg sig omkring och fick syn på mig. Han vände huvudet mot tjejen, sade någonting och nickade. Hon såg osäkert åt mitt håll, och de båda började gå mot mig. För ett ögonblick tänkte jag det här kommer aldrig att fungera, grabbarna kommer att käka upp honom, men när jag noterade hans lättsamma steg och den lätt vaggande gångstilen övertygades jag om hans självkännedom. Det var tjejen vid hans sida som agerade nervöst och osäkert. Han såg ut som självsäkerheten själv.
”Christoffer, va?” Killens tonfall var mycket högfärdigt och sjudande av stolthet. Kanske för att tjejen vid hans sida inte såg dålig ut alls.
”Stämmer”, svarade jag kort. ”Ska vi röra på oss? Grabbarna väntar.”
Han nickade förbryllat och vi började gå. Jag vände blicken mot tjejen.
”Hej förresten.” Vi skakade hand och jag presenterade mig igen.
Hon sade sitt namn, men jag hörde inte. Viskningen som hon undslapp sig var inte tillräckligt för att en rockmusiker utan öronskydd skulle kunna höra, men jag brydde mig inte om att fråga igen; hon skulle hur som helst få stå i korridoren under provrepet. Inga obehöriga var välkomna i lokalen, under några omständigheter.

Vi gick förbi pressbyrån och över gatan till teaterparken, en vacker park mellan fyra smågator som utgjordes till stor del av den vit-röda byggnaden som var teatern. Vi korsade rakt över, genom grusvägen som estetiskt ringlade sig genom parken, utan att ta någon som helst notis om grönskan och den ljuva vårdoften som började nalkas i den heta eftermiddagssolen. Bortom en av smågatorna låg 4sound-butiken, alla musikers favorithak i staden, och jag observerade belåtet att hans blick fastnade vid entréskylten ett slag innan han åter vände sig mot tjejen och log. Vi struntade i att svänga höger efter parkens ytterkant och vidare mot Storgatan och alla butiker längs vägen, utan fortsatte rakt fram förbi det lilla fiket vid husknuten där jag brukade förlägga mina möten på tisdagar. Folkhopen reducerades hastigt och snart var det vi ensamma på den ensliga vägen som ledde rakt upp mot tågstationen, och därigenom vidare till Slakthuset som var slutstationen.
Väl framme vid Slakthuset ledde jag in killen och tjejen genom entrédörren in till foajén och direkt upp för två satser trappsteg till höger efter en till synes välanvänd förrådsdörr. Vid andra trappsatsens slut fanns en dörr öppen på vid gavel. Jag gjorde en gest med hela armen som manade dem att kliva in. Vi gick förbi en mindre foajé innefattande två slitna tvåsitssoffor på var långsida och vidare till en trång passage med fyra stängda och låsta dörrar, två belägna på var sida, som ledde in till replokaler. Efter några steg stannade jag och knackade med högerhanden dörren näst längst in.
”Välkommen till min enkla boning. Du får tyvärr vänta utanför, gullet.”
Jag öppnade dörren och killen klev in. Emil och Henke jammade ett stycke funk, något som grabbarna roat kallade dödsfunk. Henke, som stod vänd mot ett av de två små fönstren ut mot rökplatsen med ryggen mot dörren, märkte oss inte ens. Emil lyfte huvudet och gapade och nickade hjärtligt när han fick syn på killen, utan att sluta spela. Jag tog ett steg in mot mitten av lokalen och sträckte upp händerna mot taket. Emil avslutade med ens sitt beat, och Henke tittade först irriterat mot honom innan han vände sig om och såg mig stå med armarna i en vid gest i sökandet efter deras uppmärksamhet. Hans ansikte mörknade lite när han fick syn på den nya killen, men han yttrade inte ett ord.

Lokalen var nystädad. På långväggen precis intill entrén stod ett skrivbord med en gammal datorskärm och ett litet mixerbord som vi använde när vi spelade in våra demos. Datorn stod under skrivbordet tillsammans med högar av hoprullade telesladdar och XLR-kablar. Utmed bortre kortsidan stod Emils trumset inbakade i en liten alkov; ett otroligt trumset med tre bastrummor, två virvlar, två hihater, åtta pukor och säkert ett tjugotal cymbaler. Bortre långväggen pryddes med väl avskiljda högar av Emils gamla trumset och påsar med ännu fler sladdar och kablar. Kortväggen mitt emot trumsetet var avsedd för stärkarna; min gitarrstärkare; en mindre marshallcombo uppställd på en gammal Vox-låda, och Henkes gigantiska basrigg; en enorm orange låda som vägde bly under en liten terror-topp med en kraft så massiv att han fick köra på tio procent av maxeffekten i repan. Mitt på golvet stod två gråa, noga uppställda mikrofonstativ med varsin SM58 fäst i håll
aren. Vi hade lyckats göra golvet fritt från alla kablar som tidigare utgjorde större delen av mattan yta, så nu såg det mycket behagligt ut. Jag tog av mig skorna och sköt in dem bakom dörren och manade killen att göra detsamma.
”Grabbar! Det här är… Va fan heter du nu igen?”
”Eh… Martin…” svarade killen och log osäkert.
”Alright. Det här är Martin, och han ska sjunga Downfall med oss idag.”
Emil nickade oberört. Henke visade ingenting alls. Han rättade bara till kabeln innanför axelremmen och nickade sedan åt mig. Jag hängde på mig gitarren, stämde upp den och knäppte på stärkaren. Den rundade lite innan jag rev igång de intensiva tonerna till introduktionen i Downfall. Grabbarna hängde med efter sex takter och vi drog igång vår live-version, som alltid för att få upp värmen i repan. Jag gjorde mig redo för att kliva in och hjälpa Martin med sången när det var dags för vers. Jag tog ett andetag med avsikt att sjunga första raden.

Martin högg av mig med en perfekt inledning. Han hade läst på. Jag var så van vid att sjunga och spela samtidigt nu att det kändes fruktansvärt ovant att bara spela. Men han sjöng på. Han missade inte en rad. Inte ett ord. Jag hjälpe till och med körsången i Henkes mick, och jag mötte hans belåtna blick när vi gick ur refrängen. Jag tittade bort mot Emil bakom trummorna, hans blick lika belåten. Jag tittade på Martin som gick in på andra versen med attityd och självkännedom.
Vilken jävel, tänkte jag. Vilken jävla sångfågel.

Författare:

Publicerat

Dela: