Sagan om tornet

Världen är en öken.
I världens mitt finns en skog. I skogens mitt finns ett högt torn och i tornets topp står lagen om orsak och verkan skriven på en betongvägg.
Herr A. Ego var den ende som visste var tornet fanns. Det sträckte sig mot himlen likt en hotfull skugga tvåhundra meter framför honom, där han nu stod mitt i skogen i världens mitt och betraktade det med fundersam blick.
Det var till synes ett helt vanligt torn. Precis så många mil högt som torn brukar vara, det gungade fram och tillbaka precis som andra torn, och det hade samma odefinierbara färg som alla torn han hade sett. Tornet var för övrigt det enda herr Ego någonsin hade sett och han var lika glad för det. Ja, han var så lycklig att han hade gett det ett muntert namn. Grå Äng kallade han det.
- Tick tack, tick tack, sa stora fula gorillans digitalur. Alter började springa. Alla små troll och andra elaka skogsväsen försvann skrämt ner i sina hål med ett dämpat sus.
Nu sprang Alter mot tornet, som var hans enda mål. Nu stod Alter inne i tornet och betraktade dess insida med fundersam blick.
'Någon måste ha vidrört det allra heligaste !', utropade han ljudlöst. Tiden gick, men målet var nått. Han måste gå. Målet måste nås.
- Inget ord är skrivet, påpekade Alters skugga och rynkade på ögonbrynen.
'Vem är jag ?', tänkte Alter. 'Vem är du? I tornets topp finns säkert någon jag kan fråga. Hur skulle annars tiden kunna gå ?'
Så herr A. Ego bestämde sig för att bege sig till tornets topp och började långsamt klättra uppför den långa spiraltrappan till första våningen. Den trappan var lång. Ja, hur lång var inte den ? Två små steg och uppe var man. Men konstigt var det ju inte, för ugglorna hoade i öster.
Tredje våningen var dammigare än bottenvåningen. Anledningen var förmodligen att de låg så tätt inpå varandra. Annars brukar första och andra våningen vara inklämd dem emellan. Hur som helst var alltihop nästan kliniskt rent. Det var svårt att andas. Alter gick tungbent fram genom det tjocka vakuumet, mot dörren.
'Måste skynda mig, men tiden räcker dåligt till !'
- Tick tack, tick tack, sa fula gorillans digitalur lite lurigt.
'Måste springa, men tiden räcker dåligt till !'
Allt var tyst och mörkt och tyst, men någonstans sken ett ljudligt ljussken. Alter ville inte sträva dit - ljus kunde vara fullkomligt livsfarligt ibland, det hade han erfarit då han stått utanför tornet och blundat...
Han öppnade sina ögon och fann att han fortfarande stod i den lilla skogen, som utgör mitten av den öken som är vår vackra värld. Hans namn var Alter, men han kallades Valter. Varför visste han inte, och brydde sig ärligt talat inte så mycket om det heller. Allt han visste var att han måste skynda sig, men tiden var ytterst knapp.
Allt var lugnt, utom det mesta. Det var ett ganska ovanligt torn, tyckte han, det där som stod ett par hundra meter framför honom. Han övervägde att kalla det Grå Äng.
Så började han sakta gå mot den stora porten på tornets framsida. Hans hjärta bultade då han hörde trollens och de andra elaka skogsväsendenas prasslande bakom sig.
'Någon måste ha svikit mig !', tänkte han.
Snabbt sprang han fram till porten, på vilken stod skrivet i blod: 'HÄR FÖDS TANKEN'. Han försökte öppna den. Handtaget var trögt att vrida och porten var stor och tung. DET GICK ! (Svett, kyssar och utbyte av kroppsvätskor ).
En uggla svepte förbi utifrån det kala mörkret där inne. Han steg in. Andra våningen var fortfarande lika mörk. Dörren i korridorens ena ände var fortfarande öppen och släppte in ett skarpt ljus som drev bort mörkret och bländade. Det var dit Alter skulle gå.
Hon var kort. Hennes hår var kastanjebrunt och svallade ner över nacken likt ett fylligt hav. Ett leende smög sig alltid fram längs hennes läppar och rakt in i hans hjärta. En vemodig lycka vilade ständigt över hennes förbjudna skönhet. Det fanns inget han älskade som hennes våta blygdläppar.
Han såg - tornet. Utifrån och inifrån. Sakta gled han uppför den grönt tapetserade trappan, genom ljuset, in i något annat - något han inte visste. Det enda han visste var att han måste nå sitt mål.
Han vände sin blick uppåt, men kunde inte se så långt som till tornets högsta punkt. Den avlägsnade sig mer och mer. Han rös till. En sekund förflöt, en minut, en timme, ett år.
- Tick tack, ti... sa den döende gorillan.
'Jag måste nog skynda mig nu.'
Alter började springa. Han sprang ända tills han slutat springa. Då hade han nått salen med tavlorna. Hundratals tavlor fanns där, uppspikade kors och tvärs, med blödande handflator. De hälsade alla artigt på honom och viskade små heta tips i hans öra.
En tavla föreställde en ohyggligt ful gorillaunge i ett badkar, med pekfingret ursinnigt pekande mot ett digitalur runt sin högra armled.
- TICK TACK, TICK TACK !!
En uggla svepte förbi från öster, hoande.
Alter ville skynda sig, det hade han alltid velat. Han VILLE springa, så han sprang. Uppför trappa efter trappa, genom korridor efter korridor, över äng efter äng. Ibland snubblade han över något litet djur som låg i vägen, och föll baklänges nerför ett par trappor. Ibland snubblade han över sin själ och föll uppåt. Han visste dock med stor säkerhet att det berodde på tordyvlarnas flykt i väster.
Alter sprang. Alter sprang. Alter sprang. Trollen och de elaka skogsväsendena prasslade förtvivlat bakom honom, under honom och inom honom. Hans hjärta slog. Hans hjärta slutade att slå. Han sprang.
Steg ekade i korridoren. Ibland steg som av hundra småvättar, ibland steg som av hungriga jättar med polotröjor. Ibland ekade stegen inte alls utan bara fanns där.
Alter tänkte. Tiden tickade. Inget ord var skrivet. Ingen sanning var riktigt sann.
- STOPP DÄR ! röt två röster han aldrig hade hört. Alter hade redan stått stilla en stund.
Två män med onda ögon steg fram och släpade bort honom till en liten kulle utanför staden. Där sköt de varandra. En gammal man begravde genast liken.
- Så går det, sa mannen.
- Jag tror någon har svikit mig, sa Alter.
- Jovisst. Det är jag. Jag gillar inte dig. Vill du komma hem på en kopp kaffe ?
- Tick tack, svarade Alter och följde mannen hem. Där fick han sitta i en dyrbar fåtölj som var så obehagligt mjuk att kaffet hann avdunsta innan han börjat dricka.
- Så, vem är du ? frågade mannen som fumlade med en gammal trasig TV i rummets andra ände, femtio meter bort.
Alter vågade inte svara.
- Det finns inget svar, sa mannen.
Alter skakade försiktigt på huvudet.
- Det finns ingen fråga, sa mannen.
Alter stirrade ner i golvet framför sina fötter.
- Men du vet att fåglarna hoar i norr idag ?
TV'n blinkade till. Mannen såg irriterad ut.
- Jo, det var sagt så, svarade Alter.
Mannen kysste sin TV. Därefter vände han sig mot Alter.
- Gå din väg ! skrek han och pekade mot en dörr i väggen bakom Alter, en dörr som inte funnits där tidigare. Den var öppen. Alter reste sig upp och gick ut i en lång korridor. Korridoren ledde till en annan korridor, som ledde till ytterligare en.
Alter gick. Tiden skulle säkert räcka. Han skulle säkert hinna. Fåglarna flög förbi, hoande. Det var mörkt. Inte samma solida mörker som på våning två. Detta var det solida mörkret på våning elva. Bara tre våningar kvar. Han skulle snart nå tornets topp. Han gick. Ljuset.
Hon var underbar. Så liten och nätt och ändå så innehållsrik. Han önskade inspiration och genast fanns den där, i henne. Han önskade glädje och strax fann han den, i henne. Han önskade kärlek. Genast. Stora, svarta, håriga spindlar som kryper. Vemod. Vemod. Alla nyanser av sorgens färg. Och strax fann han mer inspiration. Han önskade hon varit här...
Det hade hon. För länge länge sedan.
- Tick tack, snick snack, sa gorillans digitalur med visare. Valter sprang. Alter sprang. Han sprang. Döda djur i hans väg. Krossade ben, torkat blod, skräckslagna ögon, hjulspår. Han kände sig som ett djur. Jagat av den stora tunga lastbilen, tiden.
Nu sprang Alter för sitt liv. Han kunde höra ljudet av en hårt arbetande lastbilsmotor bakom sig. Men det gjorde ingenting. Det kunde säkert förklaras av ekorrarnas brunstiga knäckande i söder.
Stora, tunga hjul krossade allt i sin väg.
'Måste skynda mig, men tiden är knapp!'
En man sprang efter Alter och påpekade att han hade glömt sin kropp. Det finns folk som inte tycker att kroppar borde få lov att ligga och skräpa hur som helst. Så de åt upp den. Men det gjorde ingenting. Den hade ändå inget utseende. Alter brydde sig inte så mycket om sitt utseende. Det enda han brydde sig om var trappan. Han var tvungen att gå uppför trappan. Han gick uppför trappan.
Tystnaden blev alldeles tyst. Stillheten blev alldeles stilla. Han befann sig på den femtionde och översta våningen i tornet, som någon annan givit namnet Grå Äng.
- !!! viskade en kotte som inte var där egentligen.
- Här finns inte en kotte ! sa Alter.
Hela våningen var ett enda rum, med hårda nedklottrade betongväggar och grönt tapetserat tak. Mediterande människor satt utspridda lite överallt på golvet och taket. De satt där därför att de, liksom Alter, var tvungna att nå sina mål. Nu nickade de allihop. Det gjorde inte Alter. Samtidigt morrade femtio varulvar hungrigt i ett av rummets nio hörn, och det berodde så klart på att ugglorna diade i sydväst.
- Nu är målet nått ! sa Alter till alla som var i rummet. De nickade. Varulvarna morrade. Allas blickar var riktade mot någonting Alter inte sett. Han vände sig om. Då rusade en äcklig gubbe fram och slängde ut honom genom ett fönster.
- Nu ska du ut ! vrålade den äckliga, dreglande gubben. TV'n blinkade till.
Femtusen förskräckta suckar susade genom rummet bakom honom när Alter för ett obefintligt ögonblick tycktes sväva i tomma luften på tvåhundrafemtionde våningen. Men snart började även suckarna meditera.
Nu föll Alter. Alter föll. Det gick snabbt att nå marken. Där låg han nu och stirrade på det röda tornet i all evighet. Trollen och de andra skogsväsendena tittade nyfiket på liket. Ikväll skulle det bli fest.
Herr Ego hette han. Nu bara ligger han där, i skuggan av Grå Äng... tornet som är grönt som en hund.
Och fortfarande är inget ord skrivet.

Skriven av: Andreas Rimheden