Sagan om Tyg-dockan

Jag är en person som är exceptionell på att vänta tills sista sekunden, eller tills efter sista sekunden. Ifall jag ska iväg med bussen går jag ut till hållplatsen fem minuter efter att den passerat. Om mamma ber mig slänga bort soporna väntar jag tills de har multnat bort, och då jag hyr filmer på Luddes personnummer lämnar jag igen dem efter 96 timmar istället för 24.

Jag är en lat jävel, en sådan där kille som folk tycker är hopplös och därför tröttnar på. En sån där kille som folk endast umgås med p.g.a. hans ståtliga yttre och respektabla rykte. Hur denna ryktbarhet inleddes är jag inte säker på, men jag har en känsla av att det kan ha att göra med den gången jag slog sönder min haka på Resarö. Händelsen involverade en låda metallföremål samt en mobil av märke 6210. Trots att smärtan var olidlig och att blodet forsade, så kände jag mig vuxen för första gången i mitt liv. Jag hade nämligen insett att skadan aldrig skulle lämna mig, utan att den skulle fortsätta som ett ärr i all evighet. Att jag aldrig mer skulle kunna få en tjej betydde mindre, det var ju ett ärr det handlade om för fan! Ett ÄRR! Stort var det också och dessutom väl synligt. Gissa om segerropen och champagnen flödade den kvällen..

(Mamma, det var denna dag jag slutade hysa skräck för framtiden…)

Låt oss gå tillbaka till att jag är en lat jävel. Mamma bad mig för en vecka sedan att gå till förrådet med vår julkartong fylld med tomtar och pumlor; eller julboller som det heter på norska. Då hon tjatat i sju dagar och nyligen fått ett nervöst sammanbrott kände jag mig tvungen att göra min plikt som den starkaste mannen i huset; utföra det hon ber mig om och bära bort skiten till förrådet.

(Mamma, förlåt för att jag är så lat, jag ska bättra mig…)

I förrådet finns alla mina kartonger med samlingar: snäckor, coca cola burkar/flaskor, stenar, nyckelringar, mynt, frimärken, spelkulor, hockeybilder, studsbollar, broscher, kapsyler, Kalle Anka pockets, hundratals Michael Jackson prylar och sist men inte minst, mina tygdockor.

Tygdockor eller mjukdjur är något som alla har lekt med som barn. Själv försökte jag dra mig ifrån detta vid ca 5-6 års ålder då det inte var tufft att leka med annat än He-Man och GI Joe. Men innan dess, ja innan man överträdde denna gyllene ålder var det fullt acceptabelt att leka med dockor, även ifall de föreställde älgar, flickor eller gamla tanter. De enda som verkar oroa sig över sina småbarns lekar är pappor med bögskräck, och eftersom min pappa fruktar min mamma så har det aldrig varit något problem i vårt hus. Snarare fullkomligt accepterat.

Kan jag påstå att jag var respekterad av min mamma ifall jag tror att hon helt medvetet försökt omvända mig till det kvinnliga könet? Nu på senare år hör jag henne ofta grymta: ”fan vad jag önskar jag fick en dotter istället för en lat jävel till son”, och anar därför att hon alltid velat att jag var av det motsatta könet. Hon åstundade redan innan jag kom till en dotter, men födde istället en ståtlig man, sådana som hon alltid avskytt.

(Mamma, var det därför jag fick en prinsessklänning i femårs present? Var det därför jag bytte om med dig i kvinnornas omklädningsrum till dess att jag fyllde sjutton år? Är det därför jag heter Christine i andranamn?)

Någon gång under min fjärde sommar kom mamma hem med en present till mig. Jag var lika förväntansfylld som vilket barn som helst i denna ålder skulle ha varit och störtade fram till det väldiga paketet och slet bort dess omslagspapper. I den stora kartongen fann jag något så otäckt som en docka och en dockvagn vars lukt och utseende fick mig att tro att hon funnit dessa på soptippen. Tårögd sprang jag in på mitt rum för att sedan gråta floder i dagar och nätter ända tills jag förstod att mamma denna gång inte skulle trösta mig. Hon hade inlett ”Projekt Christine” och var beslutsam om att lyckas.

(Jag ville att du skulle älska mig som Christoffer, inte Christine! Jag ville du skulle älska mig för den jag var...)

Innan jag går vidare i min berättelse måste jag beskriva den fula dockans utseende mer ingående. Allra helst vill jag försöka få er att uppleva dess lukt som är ganska svår att fånga på bild. Speciellt nu på senare år. Om jag hade tagit en bild på dockan vid samma tidpunkt som jag fick den - ja då hade ni garanterat sett slingor av stank sippra ut från dess tyghud. Tänk er tonfisk, rutten tonfisk - och sen en smörgås. En smörgås som är insmord i rutten tonfisk och sedan intvingad i din mun. Ja så kändes det dagen då jag öppnade mitt paket och blev skändad av dess arom.

(Rutten tonfisk, mamma... Föreställ dig att äta rutten tonfisk!)

Ett år senare ställde mamma ett nytt ultimatum:
- Lek med din docka och din dockvagn. Inte med någon eller något annat!
En svår period väntade mig. En period av ensamhet. Om nätterna låg jag sömnlös i min säng och grät tårar fyllda med hat. Jag avskydde min docka, så fruktansvärt mycket. Jag hatade den, jag hatar den än idag! Aggressioner blandat med ensamhet och osäkerhet skapar ofta psykopater. Ett tag var jag orolig att jag var en framtida sådan.

Christoffer: Jag hatar dig din jävla docka!
Dockan: Jag pratar inte, därför svarar jag inte heller…
Christoffer: Du kan ju inte prata! Sluta prata! Du är ju bara en docka för helvete!
Dockan: …
Christoffer: Jasså? Så nu ignorerar du mig?
Dockan: r…
Christoffe: Säg något då för helvete!
Dockan: …

Jag var en femårig pojke som löpte amok. Inte en dag gick utan att jag slet eller skar sönder delar av dockan som mamma kallade Ulla. Varje gång jag dissekerat Ulla var hon genast där och sydde ihop henne. Det var som att hon experimenterade med mig på samma vis som Sasan experimenterade med minderåriga. Varför? Det är frågan jag ställt mig själv tills idag. Varför gjorde du så här mamma?

(Jag ville aldrig leka med dockor, varför kunde du inte bara acceptera det?
Jag ville bara vara som de andra pojkarna... som de andra pojkarna.... som de andra flickorna.... Neeeej, jag känner det.. det kommer.. krypande.... Christine.. försvinn.... lämna mig!!!!)


Nu när jag sitter här och tänker tillbaka på hur jag slet mig ur min framtidslinje som psykopat slog det mig; att jag heter Christine i andranamn är nog inte mammas verk. Nu kommer jag ihåg att det är namnet jag själv la till dagarna efter min osäkra pubertet. Men hur kunde jag låta Christine ta över?! Jag hade ju hållit ut så länge…

”Hur gjorde han för att ta sig ur sin tidiga situation då”, frågar ni er kanske? Ja, jag började leka med dockan. Jag lekte med den som jag aldrig lekt förut. Jag kramade och kysste den. Vissa påstår även att jag älskade med Ulla. Hon och min He-Man gubbe (annan historia) var mina bästa vänner ända tills jag träffade mina nuvarande vänner för snart ett år sedan. Mina vänner här i Nv2c : Joel, Maxarn, Apa, Las Degas, Moh, Frutte, Majk, Rick, Erx, Abbe osv. De förstod mig och accepterade mig som den jag är. Förhoppningsvis fortsätter de med detta efter att ha tagit del av min bakgrundshistoria som de ännu inte känner till. Jag är redo att tillsammans med Ulla stiga ut och låta världen betrakta mig som den jag är och den jag var. Beskåda mitt sanna jag!

Skriven av: Christoffer K