Salt&Tobak

Salt&Tobak2
Grannar.
San Biagio är en sån där typisk Italiensk by som hänger likt en druvklase på bergen. Husen klamrar sig uppför sluttningarna kloss i kloss.
Vårt hus ligger vägg i vägg med Hermans. Han bor där inte, men det är hans föräldrahem och det gör inte saken bättre. Huset rustades upp för ett tjugotal år sedan i avsikt att hyras ut, men med undantag för en tvåårsperiod 1984-1986, har huset stått tomt. Herman hyr inte ut till vem som helst. Det hedrar honom på ett visst sätt.
Framsidan av huset ligger mot gränden och mittemot bor Josefin drygt 110 kg och 73 år. Hon är en glädjespridare utan like och konverserar ofta och gärna med sin nästkusin, min fru alltså, tvärs över gränden.
Argumenten varierar mellan recept, tvättmedel, vädret, eller gamla historier från byn. De talar högt trots att det knappt är fem meter mellan fönstren. När det regnar eller är kyligt öppnar de inte fönstren utan skriker bara högre än vanligt. Jag har ibland föreslagit, utan framgång, att de skall använda telefonen. Samtalen med Josefin slutar nästan alltid med ett gapskratt.
De två öriga sidorna av huset gränsar till en trädgård. Inte vår, men Agnes. Hon är över 75 och okysst och har telefonen i en skokartong, modell snygg, med ett sidenband om locket.
Vi har vid ett par tillfällen frågat om det skulle vara möjligt at köpa de 2 meterna mark som ligger närmast huset, men alltid besvarats med; ”No-no-no!” som fått Chrustjevs show i FN att blekna, påföljt av en månads trumpen tystnad. Trädgården är full av högt ogräs, där finns vidare ett hönshus hoplappat i det oändliga, och den livnärande ”odlingen” bestående av mimosaträd som bara växer sig högre och högre in i vår veranda. Allt omges av... ett stängsel. Ett mästerverk. Vi har spekularat i att om konstnären Arman hade gjort det skulle värdet vara minst en miljon, kronor, kanske mer, jo helt säkert. Stolparna består av gamla rostiga avsågade rörbitar, varpå hon har hängt ett gammalt rostigt nät som man får blodförgiftning bara av att se på. Kronan på verket är de halvt avskurna gamla plastflaskorna som upp och nervända sitter på stolparna. Vi vet inte varför och frågar inte heller för att undvika ytterligare en månads tystnad.
Andra nämnvärda personer i omgivningen är Milanodomen, som bor på andra sidan om Hermans hus. Vi kallar honom så därför att som bekant påbörjades domen i Milano på 1300- talet men är ännu inte riktigt färdig. Det är likadant med hans hus. Renoveringen har pågått i oändlighet. Kanske delvis för att arbetet förpassats till lördagar och söndagar med början klockan sju på morgonen. Huset är som Domen, nästan färdigt, och jättefint. Men det hade det blivit även om han börjat halv nio.
Längre ner i gränden bor de två jungrufikonen. Nästkusiner till min fru de med. Flitigt sköter de sina ägor som ligger högt upp på berget. Till skillnad mot Agnes ganska bohemiska inställning till hur en blomsterträdgård skall se ut, har de alltid sina ägor i perfekt ordning. Gräset skärs regelbundet med skära, näten ligger prydligt under olivträden och mimosan är vackert toppad med de gula blommorna i lysande färg. De stiger upp med solen och kommer inte tillbakastrykande nerför berget förrän det är mörkt ute, sommar som vinter, alltid samma rytm. Den ena går i kyrkan på morgonen och den andra på kvällen. Inget kylskåp har de, utan mjölken, osten och smöret står på fönsterkarmen som i Italien ligger på utsidan av fönstret.
De har ingen tvättmaskin heller och ingen telefon, men dock TV. De är inte på något vis fattiga, utan bara lever som de alltid har gjort, vilket är helt normalt för dem. Namnet ”jungfrufikonen”förklaras med att fikon på italienska heter ”fico”, vilket på dialekt heter ”figa”, vilket i sin tur på italienska betyder... just det, musen. Enligt uppgift är de jungfrur bägge två och för att avrunda etymologin ger de alltid oss släktingar egna, torkade, fikon, inslagna i torra fikonblad till jul. Långsökt på svenska men oerhört, obeskrivligt roligt på italienska. Det är numera tradition att efter julmiddagen någon är först med att säga:” Och nu skall vi smaka på ’le fighe vergini’ (=oskuldsmusarna).” Det är som att få mandeln i Sverige. Skitkul som sagt.
Jag måste för att ge en helhetsbild av omgivningen också nämna cikoriasyskonen, bror och syster 60 och 62 som håller fyra, vindögda, ögon på alla som kommer genom tunneln. Vi måste igenom en smal tunnel (190cm i högersväng och uppförsbacke) för att komma till vår del av byn, och de bor precis vid utfarten av denna 25 meter långa tortyrmaskin. Ständigt på sin vakt bakom persiennerna kollar de upp vem som kommer, vad klockan är, vad de har för bil och vad man har i snabbköpspåsarna. Ungefär så som man trodde att FBI gjorde på flygplatserna. Knepet för att komma igenom tunneln utan att skrapa bilen är att INTE lägga märke till cikoriasyskonens blickar. Om man i det mest kritiska ögonblicket då tungan skall hållas rätt i mun och ratten rakt, får se på de fyra ögonen som lika många gånger korsar varandra i ens riktning, då är reporna i plåten säkrade.
Märkligast av alla är ändå jag, svensken, som löptränar i gränderna, bakar och dessutom äter pepparkakor, dricker mjölk, aldrig hänger i den rökiga bybaren, går i strumplästen eller barfota inomhus och dessutom skiter i om han skrapar bilen i tunneln. Han kan f-n inte vara klok.

Skriven av: Fredrik Muhr