Sammanförda Av Döden

- Sammanförda Av Döden -
Av: Jenny Blomstig

David låste upp bildörren till den mörkblåa BMW:n samtidigt som han tittade upp mot de regntunga molnen ovanför. Nog skulle de komma ett ordentligt skyfall när som helst tänkte han. Klockan var halv åtta och han hade slutat jobbet, idag hade de blivit en del övertid. Han jobbade som webbdesigner och på senaste tiden var det många hemsidor att göra. Nu skulle han hem där flickvännen Jessica väntade. De skulle äta en romantisk middag eftersom de firade fem år som ett par idag. En rätt lång tid tänkte han och log.

Jobbet som webbdesigner hade David haft i åtta månader, det var inget jobb han trivdes speciellt bra med men han stod ut med det i brist på annat. Det var i alla fall bättre än snabbköpsjobbet han haft tidigare. Han startade bilen och hade kört i tio minuter när han kom på att han inte hade några blommor att ge åt Jessica! Han såg framför sig hur besviken hon skulle bli på honom! Klockan är tjuga i åtta, alla blomaffärer är stängda, typiskt… Han stannade bilen och suckade lite. Längs vägkanten såg han lite blommor, de får duga tänkte han. Han klev ur bilen och började varsamt plocka rallarrosor, blåklockor och smörblommor. Plötsligt såg han en liten stig längre bort från vägen. Utan att egentligen veta varför så gick han ned från vägkanten och började följa stigen som gick in i skogen. Längs stigen hittade han väldigt vackra vita och gula blommor. Han slängde en blick bakåt och såg bilen stå där vid vägkanten, han fortsatte in i skogen. En massa gula och röda löv låg på backen, hösten hade inträtt. Luften var kylig och en slöjlik dimma började dyka upp omkring honom. Vinden svepte genom träden och medförde ett rasslande ljud. Hans svarta rufsiga hår hamnade i ansiktet och han strök försiktigt bort det. Någonting fick honom att fortsätta, trots att han kände tvekan och gång på gång tittade bakåt mot vägen som numera inte syntes längre. Löv singlade ner omkring honom och landade i de mjuka buskarna. Lövverket ovanför honom var tätt och mörkret föll. Han började plötsligt känna sig lite yr och greppade tag i en trädstam. ”Jag måste vända” muttrade han. Jessica måste sitta och vänta på mig nu. Han vände sig om just när han såg något vitt ljus röra sig där framme mellan träden.

Det försvann men dök upp igen, försvann men dök upp åter igen. Han började gå mot det hållet men kom aldrig i fatt ljuset, istället kom han till en glänta. Han höjde ögonbrynet när han såg att mitt i gläntan fanns en damm och över dammen gick en liten stenbro. Hela gläntan var omgiven av höga och täta träd som var som svarta väggar. Han gick långsamt ut mot gläntan och såg sig omkring. Gräset var det grönaste han sett och dammen var full utav näckrosor och vass. Vattenytan speglande den mörknande himmelen. Skogen såg mörkt och hotfull ut och han kände rädslan komma krypande. Han gick upp på bron och kände med fingertopparna på den kalla stenen. Han vände om i mitten av bron och det han såg fick hans hjärta att slå tre dubbla slag. Cirka 20 meter bort såg han det vita ljuset. Men han såg att det vita ljuset faktiskt var en flicka. Hon stod där blickstilla med det mörkbruna lockiga håret böljande i den svaga vinden. Hennes klänning var så vit att det sved i ögonen på David. Hennes hud var blek men hon var ändå otroligt vacker. David undrade vem hon var, eller vad hon var. Det vita skenet som omgav henne var inte mänskligt, hon var ett ljus i allt detta mörker. David blundade och när han öppnade ögonen var hon fortfarande kvar. Han blev livrädd och började snabbt backa.

Gå inte!
En uppmaning åkte genom hand huvud och han stannade, ovetandes om vart den kunde ha kommit ifrån. Hon stod fortfarande kvar. Vid hennes nakna hud glimmade ett silversmycke, ett hjärta. Hennes hår nådde ända ner till armbågarna och han såg att hennes fötter var nakna.
- Vem är du? Frågade han försiktigt.
Tystnad. Han hade inte förväntat sig något annat heller. Han kände att regnet började falla, det tog inte lång tid förrän det öste ner och dammens blanka yta förstördes. Hans vita skjorta klibbade sig fast mot kroppen och den svarta kajalen runt hans ögon rann som svarta tårar. Han kom och tänka på Jessica igen, hon måste ju börja bli orolig, vad kan klockan vara?
- Jag måste gå, viskade han.
I vanliga fall skulle inte någon höra vad han sagt men han var säker på att hon gjorde det.
Han upptäckte att han fortfarande höll i blommorna han tidigare plockat. Han lämnade dem på brohandtaget. Han såg att hon log ett svagt leende mot honom. Liksom hans hår var hans kläder dyngsura och han började känna sig ordentligt frusen. Han lämnade bron och gick förbi henne, fortfarande på ett ordentligt avstånd, och undrade samtidigt om han skulle hitta tillbaka till vägen. Han skulle just lämna gläntan när han hörde henne:
- Claudia… heter jag.
Han stannade upp och tittade bakåt men hon var inte kvar. Gläntan var tom och det enda man hörde var regnet som smattrade mot vattnet. Han fortsatte och ryckte till när han hörde hennes röst i huvudet.
Kom tillbaka snart…

Han blev fundersam när han redan efter fem minuter kunde skymta vägen och såg sin bil stå där. Väl inne i bilen såg han att klockan strax var tio. Jessica kommer vara rasande tänkte han. Men hans tankar gled hastigt bort till henne, Claudia. Hade han drömt? Andats in något giftigt och hallucinerat? Eller hade någon spelat honom ett spratt? Han visste inte vad han skulle tro. Skulle han komma tillbaka som hon ville? Hon var vacker och lockande, men vad var hon för något och vad gjorde hon mitt i skogen? Han körde hem.

- Vart har du varit?!
Han hörde Jessica direkt han kom in genom dörren till deras trevliga trea. Hon stod i hallen framför honom och hade nattlinnet på sig.
- Du ringde halv åtta och sa att du slutat jobbet och kommer hem nästan tre timmar senare?! Jag hade middagen klar!
- Förlåt, sade David och sänkte blicken. Vad skulle han säga åt henne?
- Vad har du haft för dig?
- En kvinna hade kört i diket och jag var tvungen att hjälpa henne. Det tog ett bra tag och hon hade med sig två småbarn som lyckligtvis klarade sig oskadda och hon bad mig skjutsa dem till hennes man och jag gjorde det. Men jag förstår inte hur det kunnat ta en sådan tid… Förlåt, det var dumt gjort av mig, jag vet älskling.
Han gick fram mot henne men hon backade och gick till sovrummet och smällde igen dörren.
Inte en enda blomma hade han med sig. Han satte sig ned i köket med de våta kläderna, böjde bak huvudet och satt så ända tills han fick värsta ångesten för vad han gjort, även för att han ljugit ihop en sådan hemsk historia. Han gick och duschade och tog sedan lite att äta och gick sedan och la sig så tyst han kunde, han ville inte råka störa Jessica som skulle vara sur ett långt tag framöver visste han.

När han steg upp hade Jessica redan åkt till jobbet. Allt var tyst och stilla. Klockan var halv nio och David började jobbet tio. Han ville göra Jessica glad och började diska gårdagens disk så fort han tagit sitt morgonfika. Sedan dammsugade han hela lägenheten och torkade alla hyllor. Han tog bilen till den närmaste blomaffären och köpte en bukett med tio röda rosor. När han kom hem var klockan tjugo i tio och han var tvungen att åka till jobbet. Han lämnade rosorna i en vas på köksbordet med ett kort som det stod ”Jag älskar dig” på.
När han körde till jobbet körde han förbi den plats där han stannade kvällen innan. Han tittade bort mot skogen och log fundersamt. ”Jag måste dit igen tänkte han, jag vill inte gärna gå omkring och tro att jag är galen som ser sådana konstiga saker!” Klockan blev fyra och David visste att Jessica slutade jobbet, skulle hon bli glad över rosorna? Han satt och pysslande med en hemsida som en klädaffär hade beställt och plötsligt var klockan sex, idag blev det ingen övertid och det var han tacksam över. När han kom ut ur dörren såg han att det regnade, inte speciellt mycket då. Han tog på sig den svarta rocken och satte sig i bilen.

”Jag vill inte se henne igen” tänkte han. Men vem har ens sagt att jag kommer se henne igen…? Hur som helst så stannade han där på vägkanten, som kvällen innan. Han gick efter stigen och blev smått irriterad på regnet men när han kom in i skogen fungerade träden som paraplyer. Den fuktiga luften gjorde hans hår svårt att forma och det gled hela tiden för hans bruna ögon. Löven virvlade i träden och en del fastnade i hans rock och han skrapade snabbt bort dem. Dimman låg tung över marken. Luften luktade av fuktiga och ruttnande löv. ”Det är något märkligt över det här stället” tänkte han plötsligt, men det var det verkligen. Luften var även den tung och gjorde honom smått sömnig. Han kunde urskilja en öppen plats där framme. En glänta. Han klev ur skogen. Regnet duggade lätt och gjorde trädens löv alldeles blanka där de låg döende på marken.

- Claudia…? Viskade han lågt.
Hon dök upp ur skogen på andra sidan och gick långsamt fram mot honom men stannade på cirka 20 meters avstånd. I hennes tjocka lockiga hår såg han att hon hade stuckit in blommor, kanske blommorna han gav åt henne igår?
- Jag trodde jag var galen men nu står du återigen framför mig, sade David.
Nu lade han märke till hennes ansiktsuttryck, hon såg väldigt sorgsen ut. Den rädsla David kände försvann. Han tog några steg emot henne men då sprang hon iväg. Hennes vita klänning fladdrade efter henne och en gul blomma lossnade från håret. Det vita skenet blev intensivare.
- Förlåt mig, mumlade han. Jag är inte ute efter att skada dig, bara komma dig lite närmare.
- Det vet jag.
Han ryckte till när han hörde hennes röst. Den var väldigt len och han ville gärna höra den igen. Det vita skenet tonade ner sig lite och han tog några steg igen. Han kunde känna hennes hjärtslag i luften, snabbare och snabbare… Men hon stod stilla. David beundrade hennes skönhet, hennes välsvarvade ögonbryn gav henne en skarp blick som såg ut att kunna tränga genom ben. Hennes kindben hade en lätt röd touch, liksom hennes fylliga läppar.
- Jag måste säga att jag förstår egentligen inte vad jag gör här. Jag menar, jag har sett dig igen och jag tror faktiskt inte att jag är galen eller något sådant. Men du är så annorlunda, är du en älva?
- Nej, det är jag inte. Kom inte närmare…

David stannade tvärt. Han ville gärna komma henne närmare, han kunde känna en svag rosendoft från hennes håll.
- Låt mig bara få känna din hand, bad han. Jag lovar att inte göra något annat.
Hon tittade på honom med en blick fylld av fundersamhet, även lidelse.
- Bryter du ditt löfte kommer du aldrig mer att se mig.
David gick långsamt fram mot henne och avståndet minskade steg för steg. Hennes hjärtslag fick luften omkring honom att darra. Nu stod han en meter ifrån henne, hennes skönhet fick nästan hans hjärta att brista. Han sträckte fram handen och hon gjorde detsamma.
I cirka tre sekunder fick han hålla i hennes mjuka, bleka och alldeles släta hand sedan drog hon kvickt undan den och backade flera steg. I det ögonblicket började regnet ösa ner. Claudia började gå mot skogen och David anade att hon var på väg bort därifrån. Han ropade efter henne:
- Vill du att jag ska komma tillbaka?
- Vad skulle hon tycka om det?
David blev förvånad över hur hon kunde veta om Jessica.
- Jag kommer tillbaka, sade han snabbt, vände om och gick med snabba steg därifrån.

Claudia satte sig ner i det våta gräset. Att det regnade märktes inte alls på henne, hon var helt torr. Det var inte hon som hade kallat på David kvällen innan, han hade kommit av sig själv. Skulle hon släppa in honom i sitt liv? Om man nu kunde kalla det liv… Hennes riktiga liv tog hon farväl till för 25 år sedan. Sedan dess var David den andra människa hon hade sett. Hon kunde inte förneka att hon gärna ville lära känna honom, men hon visste även hur det kunde sluta. Det kunde sluta så som det slutade för Johnny…

En kvart senare var David hemma.
- Jag bryr mig inte om att fråga vart du varit, hörde han Jessica mumla från köket.
Han gick till köket och hon stod lutad mot diskbänken
- Du ska inte tro att städning och tio rosor kan göra mig glad för att du betedde dig som en skitstövel igår. Men det var rätt gulligt ändå.
Hon gav honom en lätt puss på kinden och gick sedan och tittade tv. David visste inte om han var förlåten eller inte, med Jessica kunde man aldrig vara säker. Hon blev ofta arg på småsaker och det var sällan som allt var bra. Men visst älskade han henne. Hon såg ut som en dröm med sitt mellanlånga ljusblonda hår och underbara leende som hon inte visade alltför ofta numera. Han var van att alltid ha henne där, det var inte mycket han krävde av henne, snarare var det hon som krävde allt av honom. Hon älskade att köpa nya dyra kläder och smycken och det slutade ofta att han betalade nästan allt. Visst visste han att andra killar tittade efter henne, de borde lära känna henne så som jag känner henne tänkte han och log. Han och Jessica hade träffats i gymnasiet när han gick tredje året och hon första, för fem år sedan. Han började tänka på Claudia och allt kändes mycket bättre. Han kände en svag rosendoft från handen som han rört henne med. Han gick till sovrummet och hämtade en bok som han sedan satte sig ner i köket och läste. Medan han hörde ”Ricki Lake” ljuda på hög volym från vardagsrummet…

Morgonen därpå såg han att alla tio rosor han hade köpt dagen innan hade dött. De tidigare blodröda kronbladen var nu brunröda och vissna. Det förvånade honom inte så mycket. Det var mycket som tärde på hans och Jessicas förhållande. I alla fall var det så för honom. En lapp låg på bordet:

Lånade 400 kronor från dig, du får tillbaka dem senare, puss/ Jessica

Lånat? Snarare stulit, tänkte David. Pengarna gick säkert till ett par nya byxor och han skulle nog aldrig få se dessa 400 igen. Han var på väg till jobbet när han såg Therese, en god vän till Jessica. Therese kände igen honom och sprang fram till bilen. Han stannade och vevade ner rutan.
- Hej.
- Hejsan, är Jessica på jobbet?
- Jo, hon började redan åtta, själv börjar jag tio.
- Jo jag tänkte att jag och tjejerna ska ut idag, säg det åt Jessica så kan hon också bli med.
- Det ska jag göra.
- Du kanske också blir med? Du borde ta med din söte kompis, vad heter han?
- Alex?
David visste att Therese gillade Alex skarpt. Fast Alex tyckte inte likadant utan beskrev Therese som en ”Blonderad bimbo som förväntar sig att få allt gratis genom att visa en generös urringning”
- Just de, Alex ja.
Therese viftade med ögonfransarna och slängde lite med det blonderade håret.
- Ni får nog stå ut med erat tjejsnack själva, sade han och log.
- Vi blir rätt många. Fredrik och Mattias skulle också bli med.
- Jag ser ju, sade David. Måste tyvärr åka nu, jobbet du vet.
- Okej, men övertala Jessica att bli med oss, hej då!
- Hej då.
Jessica skulle säkert bli med, hon gillade ju att festa. Han ringde till henne under lunchen, hon hade korta dagar på Fredagarna så hon var hemma.
- Snackat me Therese något? Frågade han.
- Nä, hurså?
- Ja prata med henne lite innan jag åkte till jobbet, hon undra om du blir med ikväll. De ska väl ut som vanligt.
- Ok, då ska ja höra av mig, känner för lite party ikväll, du då?
- Ni får klara utan mig, sade han och lät lite ledsen (egentligen så var han glad över att slippa)
- Hmm, så du ska va surpuppa som vanligt, nåja, vi hörs här hemma.
- De gör vi, hej då.
Vad skulle han göra ikväll? Hans tankar gick över till en viss glänta, till en viss Claudia. En tanke som vägrade att försvinna. Han skulle till henne ikväll.

Klockan var sju på kvällen och Jessica höll på att göra sig i ordning för att festa. Det var sällan David följde med henne ut. Han föredrog att sitta hemma med en bok, skriva dikter och noveller, gå på bio, äta en romantisk middag med levande ljus eller bara umgås med vännerna. Jessica hade på sig en svart tajt klänning. Visst skulle killarna titta och det skulle hon utnyttja för att få gratis drinkar, det visste han. Hon gav David en puss och ett leende innan hon gick ut till taxin som skulle föra henne till Therese. Ett sånt där vackert leende tänkte David. Det där leendet som hade smält honom otaliga gånger och fortfarande gjorde det.
- Jag vet inte om det jag gör är rätt eller väldigt fel Jessica… Men jag tror att Claudia väntar på mig och jag tvekar inte en sekund att åka till henne, sade han för sig själv.
Han gick till badrummet som var översållat med dyrt smink och ännu dyrare parfym. Ja nog var hans Jessica en festpingla, en prinsessa. Men alltför ofta så levde hon sitt liv utan honom men vid det här laget var han van. Han sprayade det rufsiga svarta håret och målade ögonen med en välvässad svart kajalpenna. Sedan tog han på sig sin svarta favoritskjorta.

Framme vid gläntan gick han fram till bron som upplystes av det bleka månskenet. Han ställde sig där och väntade. Inget prassel eller knakande hördes när hon kom ut genom skogen, hon liksom svepte fram och det långa håret hade hon fört över så det hängde över den högra axeln.
- Vart kommer det här sluta? Frågade David.
- Jag vet inte… Hon tänkte på stackars Johnny.
Han började gå mot henne men tvekade när luften började darra av hennes snabba hjärtslag.
- Låt mig få röra dig.
Hon började gå mot honom trots att allt inom henne sade nej. Till slut stod hon alldeles intill honom. David strök en hårslinga från hennes kind. Hon var sval som inget annat han hade känt. David gissa på att hon var ungefär 1,70 lång, hon var ju inte så mycket kortare än han och han var 1,80. Han böjde ner huvudet och gav henne en puss på kinden, hon skälvde till men stod kvar. Hans läppar letade sig till hennes och han kände återigen rosendoften. Hennes läppar var lika svala de också och härligt fasta. Han kunde känna hur hon drog handen genom hans hår men plötsligt ryggade hon undan.
- Jag kan inte, vill inte ha en upprepning av Johnny…
- Johnny?
- Just de…
- Berätta...
- Jag tror inte jag kan.
- Du måste. Jag tror faktiskt att jag allvarligt håller på att falla för dig, du är det vackraste jag någonsin sett och mina tankar är ständigt hos dig. Jag klarar inte av det längre, när jag inte är här känns allt så… meningslöst.
- Jag kan berätta, trots att de kommer riva upp mig…
Hon tog ett djupt andetag och vände blicken mot dammen.
- Jag måste nog börja med hur jag blev det jag är. Jag träffade en underbar kille när jag var 18 år och efter fyra år förlovade vi oss. Dagen efter förlovningen dog han i en drunkningsolycka. Mörkret föll över mig och jag visste att jag aldrig skulle sluta sörja honom, jag var tvungen att träffa honom, även om det så skulle bli på den andra sidan! Så jag gav mig ut till den här gläntan en regning natt och dränkte mig i dammen. Men jag träffade aldrig John igen. Istället blev jag fast på det här stället. Jag är en vålnad, ett spöke om du så vill.

- Du kanske är ett spöke men för mig ser du ut som en älva, du är som ett sagoväsen. Det du nyss berätta får mig inte att tycka sämre om dig, bara så du vet.
Nog såg David allt blek ut, men han höll lugnet i alla fall. Det var ju inte direkt så att han blev förvånad över att Claudia sa att hon inte var mänsklig, det hade han märkt första gången han såg henne.
- Ska jag berätta om Johnny då?
- Gör det.
- Johnny kom hit liksom du en regnig dag. Fast för 13 år sedan. Vi föll fort för varandra, trots att han hade flickvän sedan långt tillbaka. Han fråga mig flera gånger hur vi skulle fortsätta men jag sa inget. Jag ville inte låta honom röra mig eftersom han var dödlig. Vi får inte ha förhållanden med dödliga. Men till slut gjorde jag misstaget och sade åt honom att det inte kunde bli vi två såvida han… han…
- Inte tog sitt liv?
- Just de. Och det gjorde han! Han dränkte sig i dammen som jag gjorde 12 år tidigare. Han klarade det och han kom tillbaka och var nu som jag, en vålnad. Jag var överlycklig, det var jag, min ensamhet var över trodde jag. Men Johnny var inte det, han saknade sitt liv, men mest av allt sin flickvän. Han var tvungen att prata med henne. Jag försökte hindra honom och sa att det aldrig kunde gå men det gjorde det… Han dök upp bredvid henne när hon körde bil och hon blev så vettskrämd att hon körde ner i diket och omkom. Jag kunde aldrig ana att han älskade henne så mycket fortfarande. Han sade att jag hade förtrollat honom så att han föll för mig och på så sätt var hennes död mitt fel. Efter att han sagt det så såg jag honom aldrig mer.

Claudia tog en kort paus och fortsatte sedan:
- Jag gissar att han virrar omkring någonstans. Ensam och vilsen och det är ju mitt fel. Förstår du att jag aldrig vill utsätta någon för liknande?
- Jag älskade honom verkligen och jag gissar att han också gjorde det, ett tag i alla fall. Mitt minne av honom är det här halsbandet.
Silverhjärtat blänkte till.
- Han gav det åt mig…
En tår föll från hennes högra öga. David ville så gärna gå fram och krama om henne men gjorde inte det. Hur skulle han tolka det hon nyss berättat? Kunde hon förtrolla folk? I så fall var det en härlig förtrollning… Han hade redan fallit för henne. Han älskade henne rentav.

- Johnny älskade sin flickvän och hade tydligen ingen anledning att lämna henne. Jag förstår att han blev blixt förälskad i dig! Jag däremot, jag har inget att lämna. Det jag och Jessica haft har nog dött för länge sedan. Jag tror inte ens jag skulle vilja återuppväcka det fast jag hade chansen.
Claudia lade sina bleka armar i kors och hennes ansiktsuttryck blev allvarligt.
- Du måste lova mig en sak, sade hon.
- Vad?
- Du får inte leka med mina känslor, trots att jag är… död… så känner jag. De 25 år jag befunnit mig här har varit en plåga. Jag kommer aldrig glömma varken John eller Johnny, jag är sårad.
- Jag skulle aldrig göra något sådant. Trots att du är… död så känns det som om vi är mycket lika. Jag ska inte säga något jag inte menar åt dig. Jag lovar att jag inte kommer lämna dig.

Claudia kastade sig i hans armar och David kramade åt henne så hårt han bara vågade och blundade samtidigt. Hennes hår doftade friskt av hösten och glänste i månskenet, det regnade inte ikväll. Han kysste henne i nacken och hon började fnittra. Hade han någonsin känt sig såhär glad? Han skulle aldrig i livet såra henne. Han kände att han var tvungen att åka hem och rensa sina tankar lite, det hon nyss hade berättat var inte ett skämt, det var allvar.
- Jag kommer tillbaka imorgon, sade han och gav henne en lätt kyss.
- Du vet att jag kommer att vänta på dig.
Han gick iväg utan att släppa henne med blicken. För honom så var hon en underbart vacker älva, ordet vålnad skulle inte göra hennes utseende rättvisa på långa vägar.

Han kom hem vid ett tiden på morgonen och var glad att hinna gå och sova innan Jessica kom inklampandes, glad och högljudd. Men han hade svårt att sova, en tanke höll honom klarvaken. Han och Claudia kunde inte hålla på såhär länge till. De kunde inte älska varandra såvida inte han också var som henne. Död. Kalla kårar kröp längs han ryggrad och han klev fort upp ur sängen. Han kände sig hungrig och gick till kylskåpet för att göra sig i ordning en smörgås. Inne i köket hörde han en bil stanna utanför. Det är säkert Jessica tänkte han, klockan är ju halv tre så det är nog hon. Han tittade ut genom fönstret och såg Jessica kliva ur en taxi. Det klev ut någon annan efter henne, säkert Fredrik eller Mattias, han såg inte säkert. Han såg i alla fall att personen var lång och hade blont hår. Plötsligt hände något som fick hans hjärta att klämmas ihop. Jessica kysste den där killen och det var ingen puss på kinden… De började kramas under lyktstolpens svaga sken. David gick snabbt fram och stängde kylskåpet och gick sedan till sovrummet och la sig. Efter ett tag hörde han trappsteg i trapphuset och sedan nyckeln i låset. Han låg blickstilla och stirrade ut i mörkret. Han vågade och ville inte tänka på vad Jessica kunde ha gjort med den där killen ikväll. Han hörde henne gå till badrummet och efter 20 minuter kom hon till sovrummet.
- Sover du? Viskade hon.
David var tyst.

På morgonen kände han sig helt tom. Jessica satt munter i köket och läste tidningen. Hon skulle inte nämna något om den där killen varken nu eller senare visste han. Hon trodde ju att han var helt ovetandes om det hela så det var väl klart att hon skulle hålla tyst. Men samtidigt så visste han inte om han kunde vara förbannad på henne. Vad hade inte han gjort? Kanske något ännu värre? Han hade kanske gått och blivit förälskad i någon…
- Hade ni roligt igår då? Frågade han så normalt han kunde.
Fast orden som kom ur honom lät misstänksamma om något.
- Jo, det var rätt okej faktiskt. Vad hade du för dig?
- Jag var en sväng förbi Alex bara. Vi tittade film och så, inget speciellt.
- Var längesedan man träffade Alex, har han fortfarande den där långa fula frisyren?
David suckade och gick till vardagsrummet och slog på tv:n.

Han gick fram genom den stundvis öppna och stundvis buskiga skogen. Han längtade efter att få se henne. Månens kusliga silversken sipprade fram mellan träden. Han kom fram till gläntan och såg henne stå på bron som en ängel, det lättade hans hjärta enormt att se henne och Jessicas otrohet befann sig inte längre i hans tankars centrum. Hon log mot honom och numera lade han knappt märke till skenet runt omkring henne. David såg henne som en människa, trots att hon var mycket svalare och genomskinligare än en människa. Hon bestod inte av kött och blod.
- Du ser lite sorgsen ut, sade hon.
- Jag såg något inatt som gjorde mig väldigt ledsen…
- Jag vet, du behöver inte berätta.
- Har jag rätt att vara arg på henne?
- Det vet jag inte, sårade hon dig mycket?
- Jo det gjorde hon. Men ändå… jag känner mig lite lättad. För nu vet jag att hon kanske har någon att få tröst hos om något skulle hända mig…
- Om vad skulle hända?
- Man vet aldrig vad för hemskt som kan hända.
- Jag tror jag förstår vad du vill ha sagt men förstår du verkligen vad du säger nu?
- Jag vet mycket väl att vi inte kan fortsätta så här länge till och vad händer då?
- Du kommer inte längre kunna se mig.
- Jag klarar inte av det här! David vände bort blicken från henne.
- Jag älskar dig, orden kom som den lenaste viskning han någonsin hört.
Han tittade på henne och hennes blick fick honom att tappa andan.
- Jag älskar dig också… men jag kan inte stanna här!

Han vände sig om och sprang därifrån. Han hörde henne ropa hans namn efter honom. Han ville så gärna stanna och se när hon kom springande mot honom med den vita klänningen svävande i luften. När hon kastade sig i hans armar. Men det kunde han bara inte. När han kom hem var han hungrig som aldrig förr.
- Ska vi ut och äta idag, så slipper vi fixa maten, Jessica satt i köket.
- Ja det låter bra, sade han med en röst som lär ihålig.
David inbillade sig att umgås med Jessica skulle få honom att må bättre.
- Vi kan testa den där nya Thailändska restaurangen eller vad säger du?
- Ja det låter bra, gör dig i ordning, jag väntar.
- Ska du ha på dig de där kläderna?
David tittade ner och upptäckte att hans byxor hade en massa lerstänk. Jessica brydde sig inte om att fråga vart han fått det ifrån. Han måste ha fått det när han sprang genom skogen. Det slutade med att han tog på sig svarta byxor och en svart skjorta. Håret fixade han med spray liksom ögonen förstärktes med kajal. Jessica tog på sig en tunn svart blus och en knälång svart kjol. Till det hennes lilla vita handväska. Inne i restaurangen satte de sig vid fönstret. Jessica beställde nudlar med kyckling och David valde sin favoriträtt, kyckling med sötsur sås. Fast maten smakade inte speciellt mycket. Han tänkte bara på Claudia. Hur skulle deras problem någonsin kunna lösas? Jessica verkade rätt frånvarande hon också, hon frågade bara om maten smakade bra och sade att den här restaurangen ska hon tipsa om till Therese, Sara, Mikaela och alla de andra. David lade märke till att en blond kille några bord ifrån dem tittade mot deras håll ovanligt mycket. Han tittade på Jessica. David blev inte förvånad när han tänkte att den där killen mycket väl kunde varit han som Jessica kysstes med igår. Han var i alla fall lång och blond. David tittade diskret mot Jessica och såg att hon bemötte killens blickar, hon log med sitt vackra leende. David kände en våg av besvikenhet komma över honom, men han försökte att inte bry sig. De fortsatte måltiden under tystnad och David ignorerade totalt killens blickar mot Jessica, vilket Jessica inte gjorde. Han insåg att han bara var luft för henne. Han kunde lika gärna suttit där själv. När de var klara gick David och betalade notan. När de sedan lämnade restaurangen såg han att Jessica kastade en sista blick mot killen, en blick som fick David att må illa.

- Visst var det en fin restaurang?
- Jo den var helt okej, mumlade David obrytt.
- Vad du lät glad då…
David satt tyst och startade bilen. Han ville nämna killen i restaurangen. Fråga om Jessica kände honom, men han visste att det kunde starta en het diskussion så han höll tyst.
Det var ovanligt mycket trafik denna sena Lördagskväll så David körde extra försiktigt. Jessicas mobil ringde. Det var någon av hennes kompisar och de tjattrade på som vanligt. David var trött och ville så fort som möjligt komma hem och sova. Han tänkte på vilken trevlig middag han och Jessica nyss ätit. Hur många meningar hade uttalats? Fyra? Fem? Inte mer i alla fall. Han kände ett skratt bubbla upp inom sig, vad konstigt. Hur kunde han tycka det här var roligt? Kanske var det det att såhär var det inte alls för två - tre år sedan. Då kände han och Jessica varandra utan och innan. Nu var de mer som främlingar för varandra. Båda förstod nog också att det var lättast att låta allt vara som det alltid varit. Att de skulle vara ihop helt enkelt. Men egentligen så var det helt fel!
- David, stanna för guds skull! Han hörde Jessica skrika ett hjärtskärande skrik.
Sedan blev det svart.

Han vaknade av att han hade otroligt ont vid midjan. Han satt fastklämd och det var mörkt, hårt och fuktigt. Han hörde Jessica alldeles bredvid sig.
- David! Är du vaken? Jag har ringt ambulans! Hon grät.
Han kunde bara se henne suddigt, smärtan gjorde honom yr. Han hörde polisen.
- Hur gick det till?
- Jag vet inte exakt, jag tror han körde ut i korsningen och det var så mycket trafik och…, fick Jessica fram.
Sedan hörde han ambulanssirener. Dörrar öppnades.
- Han sitter fast! Skrek Jessica.
- Kan du flytta dig lite åt sidan så vi kommer fram, sade en röst lugnt.
- David, älskling. Jag lämnar dig ett ögonblick men allt kommer att gå bra, jag lovar!

Rösterna började tystna liksom smärtan släppte. Mörkret började fyllas utav ljus liksom luften fylldes utav en härlig rosendoft. Han log.
- Vi förlorar honom! En röst skar i luften.
- DAVID!!! Jessicas gråtande lät som om det kom från någon som blev torterad.
Han kände hur hon störtade fram till honom, kysste hans kind och smekte hans hår.
- Flytta dig.
- Ni måste rädda honom!
- Vi försöker så gott vi kan!
Han kände hur händer pressade ner hans bröst för att försöka få igång andningen igen. Han hörde en mobil ringa, Jessicas. Hon svarade inte. Han kunde tänka sig hur hon såg ut. Håret alldeles rufsigt, ögonen och kinderna kladdiga av mascara, läppstiftet alldeles utsmetat och den svarta skinnkappan som hon höll ihop med händerna (som hade rosamålade naglar) för att inte den kyliga luften skulle få henne att frysa. Rosendoften blev plötsligt starkare och allt var inte längre hårt. ”Jag kommer” det kom inte några ord ur hans mun hur han än försökte säga dem. Men det gjorde ingenting. Han skulle nog hamna där vart han helst av allt ville vara ändå. Det sista han hörde var ambulanspersonalen.
- Vi har tyvärr förlorat honom.
Han hörde Jessica skrika hans namn hysteriskt. Allt gick inte bra för hennes älskling ikväll.

När han öppnade ögonen var allt suddigt. Hans smärta var helt borta och han kände sig friskare än någonsin. När han såg klarare såg han att han befann sig i en skog. Närmare bestämt den skogen, han låg alldeles vid stigen. Han reste sig upp och borstade av sig alla löv som fastnat i hans kläder. Kläderna var fuktiga men han kände ändå ingen frusenhet. Han ryckte till när han såg sina egna händer, de hade samma bleka färg som marmor. De var lena och släta och ärret som han fick på handflatan när han var tio år var spårlöst försvunnet. Hans hud verkade helt sakna skavanker. Han drog handen genom håret, det kändes ovanligt slätt. Inte alls strävt. Han visste mycket väl vad som hade hänt. Han hade råkat ut för en bilolycka. Jessica verkade ha klarat sig oskadd men själv hade han klämts fast och till sist avlidit. Han stod stilla i flera minuter eftersom han inte vågade gå. Tänk så skulle han komma fram till gläntan men Claudia skulle inte vara där? Han skulle ropa hennes vackra namn gång på gång men allt han skulle höra och se var skogen och dammen. Han skulle sätta sig ned vid bron och vänta på henne, vänta på henne i minuter, i timmar, i dagar, i veckor, i månader, i år, i evighet. Han stod inte ut med tanken.

Efter en stund tog han mod till sig och började gå. En hare skuttade över stigen och David blev så rädd att han trodde att hjärtat skulle flyga ur kroppen på honom. Han tog några lugnande andetag och fortsatte gå. Skogen blev tätare och stigen försvann men han visste hur han skulle gå. Vinden ven i trädkronorna men vid marken var det nästan vindstilla. Snart var han framme. Han kunde börja skymta gläntan, hittills såg den tom ut… Plötsligt dök Jessica upp i hans tankar. Vad gjorde hon nu? Vad tänkte hon? Låg hon i famnen på den där blonda killen? Eller låg hon hemma och grät, ensam? David märkte att en tår rann nerför hans kind. På något sätt hade han väl älskat henne och hon honom. Men den tiden var över nu. Han skulle inte ha problem att komma över henne.

Han klev fram till skogsbrynet och stannade där.
- Claudia, jag är här… och nu är jag verkligen här!
Allt var tyst och stilla och rädslan började komma krypandes. Han stod där på helspänn och skymtade något vid dammen i ögonvrån. Han vände sig kvickt om. Det var en svan! Nej, två svanar! De gled fram över vattenytan, tätt intill varandra.
- Visst är de fina? De landade här för bara några minuter sedan.
- Claudia! David skrek utav glädje.
Han började springa mot henne där hon stod vid det höga gräset på andra sidan dammen vid skogsbrynet. Men när han kom över bron ropade hon:
- Stanna där!
David tvärstannade och blev till ett frågetecken.
- Jag vill bli av med det här först!
David förstod inte alls vad hon menade men såg sedan när hon höjde högra armen, tog tag i silverhalsbandet och slet av det. Små ringar från kedjan glittrade till när de föll till marken. Hon kastade silverhjärtat i dammen.
- Jag behöver inte det längre! Nu har jag dig!

David log och gick snabbt fram till henne. De möttes i en underbar kyss och David kunde se att Claudia grät, det var glädjetårar. De skulle aldrig kunna lämna detta ställe, de var fångar här. Men för David och Claudia var det som att vara fångar i paradiset. Inget skulle kunna skilja dem åt, inte ens döden.

Skriven av: Jenny Blomstig