Samtal med Ingen

- Hur kom du in hit? Jag märkte inget.

- Det gör du aldrig, eller hur?

- Vad pratar du om?

- Herre Gud. Du är så trångsynt, vet du det?

- Hur vet du om jag är trångsynt? Jag känner inte dig.

- Det är så typiskt dig. Du tänker bara på dig själv. Det är väl ingen du egentligen känner. Ingen är så intressant som du själv.

- Men … jag förstår inte vad du menar.

- Nej, det skulle du väl inte göra heller, inte sant? Är det inte därför du sitter här mitt i natten och skriver? I patetisk förhoppning om att ditt taffliga knattrande ska leda någonvart? Du vill så gärna förverkliga dig själv, skapa ett namn, fly från ditt meningslösa liv, att du inbillar dig att du är bättre än vad du är. Det kommer inte att göra någon skillnad. Det är lika bra att du får veta det förr eller senare.

- Jag har aldrig bett om att få höra din åsikt.

- Du behöver inte be om den. Ingen ber mig någonsin om någonting. Jag är jordens gissel, talar om för människor vad de inte vill höra, och förverkligar sedan deras drömmar till fasansfulla priser. Ni alla tänker på samma sätt, ni vill lyftas upp ur den gråa, identiska massan och stråla som stjärnor på natthimlen.

- Sluta nu. Du förvirrar mig bara. Vem är du?

- Men! Det var ju precis det jag just förklarade. Det är den enda identitet jag har. Det är bara ni svagsinta människor som hänger upp er på sådana oviktiga detaljer. Det är inte så underligt att ni aldrig kommer någonvart i era trånga, trista liv.

- Men kan du inte gå härifrån? Jag har inte bett om ditt sällskap, jag vill inte höra vad du tycker, jag vill bara bli lämnad i fred. Gå tillbaka vart du än kom ifrån och låt mig vara. Låt mig förverkliga mina drömmar i lugn och ro. Jag har mål, och jag vill uppfylla dem. Jag vill att världen ska minnas mig när jag inte finns här längre. Måste du ta det ifrån mig? Kan du inte låta mig drömma i lugn och ro? Jag ber dig, sluta plåga mig och gå din väg.

- Ha! Du skulle må då, inte sant? Om ni stackars människor fick vara lyckliga hela tiden, jämt och ständigt, utan några avbrott, vad skulle ni då lära er? Hur skulle ni utvecklas från de lägre stående, svagsinta varelser ni har varit ända sedan evolutionens början? Utan mig skulle ni fortfarande kräla omkring på alla fyra, bete er som simpla djur och inte vara förmögna att kommunicera med varandra. Nej du, jag tror faktiskt att jag stannar här. Vare sig du gillar det eller inte så ska jag göra något värdefullt av dig. Det här skrivandet som du så envist försöker upprätthålla, det kan du lika gärna lägga åt sidan. Jag vet vad du skriver om, det eviga tjatet om kärlek och passion. Hur kan du skriva om det viktigaste i livet när ingen någonsin har älskat dig? Det är hyckleri alltsammans, hör du det?

- Det är det inte alls! Du plågar mig bara. Vad gör du här? Vad är ditt syfte, vad är ditt mål med att tortera mig? Finns du bara här för att krossa mig? Finns det ingenting att leva för nu längre? Mina berättelser håller mig vid liv, de gör så att jag inte förlorar förståndet i den här kalla, grymma världen. Du måtte hata mig, annars skulle du inte säga så här till mig.

- Jag har ju sagt att jag inte är som ni. Hat är en mänsklig känsla, för mig innebär det ingenting. Men jag är inte tom, nej då. Jag besitter ett intellekt ni människor inte ens kan börja att förstå. Det skulle vara att strida mot er enfaldiga natur. Jag vet allt om allting här i världen, så varför skulle jag ödsla min tid på meningslösa känslor och upplevelser? Jag fyller en funktion, vet du hur det känns? Att betyda något för någon annan än sig själv.

- Vad menar du? Jag förstår ingenting av det här.

- Det är klart att du inte gör. Du är ju människa, vars simpla förstånd kraftigt underskrider mitt eget. Ni människor är alla stöpta i samma form, som du är, sådana är alla. Ni förändras aldrig, och förväntar er att alla ska tycka synd om er.

- Det är inte sant. Jag tycker inte synd om mig själv. Aj! Varför slår du mig?

- För att du bara tänker på dig själv hela tiden. Du kanske inte ens märker det själv, men det gör du, och det gör mig galen.

- Men varför är du här då? Jag har aldrig bett dig komma, jag vill inte ha dig här. Jag vill att du ska försvinna, och låta mig drömma i fred. Har jag gjort dig något ont? Nej, det har jag inte, åtminstone inte vad jag vet om. Gå nu, innan du driver mig till vansinne.

- Du, du, du! Det är allt du någonsin tänker på. Men jag ska gå. Ingen uppskattar mig, men jag är van. Jag har inte samma svaga behov av relationer som ni människor. Det är det som gör mig starkare. Att du talar illa om mig rör mig inte i ryggen. Det är meningslöst att försöka krossa mig.

- Jag har väl aldrig försökt att krossa dig. Jag vill bara bli lämnad ifred.

- Bli lämnad ifred? Det visar bara hur svag du är. Du kan inte ens tänka om någon annan befinner sig i samma rum. Men jag ska gå, som sagt. En dag kommer du att ångra dig. En dag kommer du att önska att du inte körde i väg mig. Sanna mina ord, en dag kommer du sitta här i samma skrivhörna, dyster, gammal och grå, och femtio år har gått då du inser att sedan den här dagen har du inte lyckats uppnå ett jota. Då kommer du att önska att du hade bett mig stanna, att du hade låtit mig säga vad jag kom hit för att säga.



- Vad är det som låter? De där jävla fåglarna, jämt väsnas de varenda morgon. Vad var det nu jag drömde? Något var det … Han var här! Djävulen var här, och förolämpade mig. Jag sa åt honom att gå, och till slut gick han. Han försvann genom fönstret, slet upp det och försvann rakt ut i den kolsvarta natten. Vad var det han sa om mitt skrivande? Han sa att jag bara slösade bort min tid, att jag aldrig skulle komma någonvart. Är det så? Skrivandet har varit min enda drivkraft, men är det dömt att misslyckas? Det är det kanske … Jag kanske borde bli lycklig i stället för att försöka förändra världen. Om hundra år kommer ingen att minnas mig, oavsett vad jag gör. Jag kan lika gärna försöka ha det bra den stund jag är här. Men usch, vad det drar. Lämnade jag verkligen fönstret öppet i går natt?

Författare:

Publicerat

Dela: