Sandra och Sidny


Sandra och Sidney
Jag vaknade av att jag frös. En iskall havsvind svepte ursinnigt håret ur ansiktet på mig. Jag slog upp ögonen och såg mig förvirrad omkring.
Jag, Sandra Dahl hade överlevt förlisningen. Jag låg nu i en orangefärgad, rund räddningsflotte mitt ute på Nordsjön.
Det var natt och septemberstjärnorna lyste som avlägsna facklor ovanför mig. Jag hade varit på väg med färjan från Göteborg till England. Färjan hade ironiskt nog hetat Lycklig Drake. Jag hade precis somnat, när människor började skrika i panik alldeles utanför min hytt.
Jag förstod genast vad som hade hänt, eller förstod är inte riktigt rätt ord, jag kände det. Någonstans inom mig ringde en varningsklocka. Nu var det brottom. Medens förändrades mitt vanliga blyga, tillbakadragna jag till någon helt annan. Mina instinkter och viljan att överleva tog överhanden, och all medmänsklighet sköljdes bort från mig. Jag har alltid trott att jag i nödsituationer skulle tänka på att hjälpa andra. Men så var det inte. Jag tänkte inte över huvudtaget. Jag har vaga minnesbilder av hur jag springer över människor för att ta mig ut. Många gjorde så. Jag var en av dom. I vissa situationer blir det nog så, man tänker inte utan bara handlar. Egoistiskt. Det kanske har något med överlevnadsinstinkter att göra. Vad vet jag. Men den egenskapen räddade med all säkerhet mitt liv. De som stannade för att hjälpa andra hade dött. Spolats ner till havsbotten.
Eftersom att jag hade somnat i mina jeans och en tröja så hade jag fördelen att redan vara klädd. Jag öppnade dörren och sprang ut. Jag följde den hjord av skräckslagna människor som i panik vadade fram i det vattenfyllda fartyget.
Jag har inget minne av hur jag lyckats hamna i en livbåt, men det hade jag uppenbarligen gjort.
Det var vad jag mindes. Men nu satt jag där. Ensam i en rund båt, som jag misstänker var gjort för femton personer. Jag heter alltså Sandra Dahl, jag är 19 år och kommer ifrån Stjärnvik, utanför Skinnskatteberg i södra Sverige. Jag har långt mörkblont hår och gröna ögon. När mina ögon slutligen började återfå synförmågan upptäckte jag hur mycket som flöt omkring mig. Vad jag först fäste blicken på var en hund. En liten hund som kämpade för livet i det kalla vattnet. Hundens hjärtskärande skäll ekade ut i natten.
Jag kunde inte hjälpa den lilla stackaren. Tårar av hjälplöshet trängde fram i mina ögon och jag blundade. Jag ville inte se.
Jag ville inte höra. Jag förstod att för inte länge sedan hade hundratals människor i alla åldrar slutat sina liv här. Barn hade sett sina familjer sjunka ner i havet. Syskon hade splittrats. Så många liv som gått förlorade.
Jag kröp in i min tröja. En grå munktröja med USA:s flagga tryckt på bröstet. Den var inte våt. Jag satte mig lite rakare och spejade ut över vattnet i hopp om att se någon som levde.
Det var då jag såg henne.
Inte alls långt ifrån mig, men dold i mörkret låg en liten flicka och flöt på resterna av en trädörr. Hennes hår flöt på vattenytan, och jag fruktade först att hon var död.
Jag hade tur. Vinden förde min flotte mot henne, och snart kunde jag lyfte upp henne i flotten.
Hon skakade av köld men var vid medvetande.
Jag såg att hon var fem eller sex år, hon var klädd i svarta jeans, grå T-shirt och en flera nummer för stor jacka. Troligen hade hennes föräldrar eller äldre syskon gett den till henne innan de skildes åt.
Vi satt tätt ihop och jag försökte tala lugnande till henne. Vilket var lättare sagt än gjort eftersom att jag själv också var skräckslagen och knappt visste vad jag hette eller vad som hade hänt.
Jag var för förvirrad och för skrämd för att kunna tala med henne. Kallt havsvatten slog upp i flotten när en osedvanligt stor våg kom farande från ingenstans.. Jag slöt ögonen och kände hur huden knottrade sig under tröjan. Vi var iskalla. Vi var mitt ute på havet. Vi var för varandra fullkomliga främlingar. Vi var de enda överlevande.
När morgonen grydde nästa dag hade vi lugnat oss något och jag började tala med henne.
Först då insåg jag att hon inte var svenska. Hon var från England.
På engelska frågade hon
'Var är mamma?' Jag gjorde vad jag kunde för att verka lugn. Jag svarade så gott jag kunde att det viste jag faktiskt inte.
'Vad heter du?' frågade jag.
'Sidney Adams. Jag är sex år' Jag log och hoppades att hon skulle förstå att hon var säker nu.
'Okej, Sid. Jag heter Sandra. Jag är 19 år och kommer ifrån Sverige.'
Sid vände sig om och tittade ut över havet. Vi hade nu drivit så långt att de som fanns kvar av fartyget inte längre var synligt.
Hon såg på mig och frågade vad som hänt.
Jag övervägde att säga att det var som i filmen om Titanic men ändrade mig snabbt.
'Var är mamma?'
'Jag vet inte vännen. Men hon mår säkert bra. Hon längtar nog efter dig' stammade jag. Väl medveten om att ingen kan ha överlevt förlisningen.
Sid såg rakt in i mina ögon och sa med en sexårings övertygelse;
'Ja. Mamma mår bra. Annars hade hon ringt pappa och bett honom vara hos mig'
Sid log charmigt och såg så liten och så oskuldsfull ut i sin stora jacka.
Hennes axellånga, kanelfärgade hår hängde ner och skymde hennes hasselfärgade ögon.
Om hon bara förstod vad som hänt. Tanken slog mig som en blixt från klar himmel. Herregud. Här sitter jag med ett barn. Mitt ute på havet.
Jag insåg att ingen helikopter hade kommit ännu. De borde ju har fått veta vad som hänt och leta efter överlevande nu.
Men ingen syntes till.
Jag vet inte varför jag inte hade tänkt på det förut. Kanske hade jag helt förlorat all sinnesnärvaro och inte tänkt mig för. Men nu kom jag ihåg det. Jag har ju en mobiltelefon på mig.
Snabbt tog jag fram den lilla telefonen ur jeansfickan och bad till Gud att den skulle ha klarat av den oömma hanteringen.
Efter att ha knappat in koden såg jag att den inte blivit skadad av vattnet. Gud välsigne Nokia. Jag slog med skakande händer numret till räddningstjänsten.
En mekanisk röst svarade:
'Numret ni söker är för tillfället inte kontaktbart. Kanske benfinner ni er utanför mobiltelefonens räckvidd. Var vänlig försök senare. Numret ni söker är för tillfället…'
Jag kunde inte tro att det var sant. Mobilen fungerade inte utanför Sveriges gränser. Jag pressade ihop fingrarna och mumlade ett lågt 'helvete också'.
Sid som hoppfullt satt sig i mitt knä för att höra på såg besviket på mig.
Dagen förflöt i långsam takt.
För att bryta tystnaden började jag spela 'tjugo frågor' med Sid.
Frågorna var i stil med:
'Tycker du om djur?' Jag försökte hålla mig ifrån frågor som rörde hennes familj för att inte göra henne mer skärrad än hon redan var.
En timme och ett hundratal frågor senare var vi oerhört hungriga. Eftersom att jag visste att räddningsflottar alltid har ett litet matförråd med konserver och en öppnare började vi leta igenom flotten efter något ätbart. Snart hittade vi en liten orange låda innehållande en fiskelina med krok, en sjukhusgul tunn filt, en signalraket, en fickkniv sex små konservburkar skivad skinka och grönsaker. Där fanns också en pump som man andvände för att göra saltvatten till dricksvatten.
Efter att ha öppnat en av burkarna med skinka och smakat på innehållet kungjorde jag skämtsamt för Sid att jag var beredd att äta skolmaten efter det här.
Hon verkade inte förstå det roliga, och då kom jag på att dom tar troligen med sig mat till skolan i England.
Vinden tilltog och det blev hastigt kallare.
Först när det sedan började regna förstod jag vad det var som låg ihoprullat längs ena sidan.
Ett tak. Med gemensamma krafter lyckades vi få upp det, och det kändes nästan som att tälta när vi kröp in i vår lilla koja.
För var timma som gick utan en skymt av en helikopter blev jag mer och mer nervös. Rädd. Kanske kunde räddningstjänsten inte hitta oss.
Jag undrade om det visades bilder från förlisningen på extranyheter i TV nu. Troligen gjorde det det.
Min familj, bestående av mamma, pappa min lillasyster Moa och katten Miriza hade med största säkerhet fått veta vad som hänt nu. Att jag troligen hade drunknat precis som alla andra.
Jag slöt ögonen och lät en tår rinna längs ena kinden. Halvhögt sa jag för mig själv;
'Nej, än lever jag.'
Märkligt nog sov vi båda två hela natten igenom. Sid hade en lugnande inverkan på mig.
När jag vaknade hade regnet upphört och solen sken från en ljusblå himmel. För att inte slösa på konserverna bestämde jag mig för att försöka fiska. Jag hade en obehaglig känsla av att vi inte skulle bli räddade i första taget. Det måste vara som att söka en nål i en höstack att försöka hitta oss på havet.
Jag hade ingen fiskelycka och även denna dag fick vi äta konserverade skinkbitar.
Vi pumpade upp drickbart vatten och drack det.
Sidney verkade mer och mer rädd för var minut. Hon kanske hade förstått att hennes familj omöjligt kan ha överlevt.
När hon började gråta hejdlöst visste jag inte vad jag skulle göra.
Ljuga och intala henne att allt var bra?
Jag lyfte upp den skakande flickan i knät och strök henne ömt över håret.
'Ta det lugnt vännen, det kommer att bli bra. Ingen av oss ska dö här. Hör du det? Vi ska inte dö.'
När solen sjönk ner i havet och mörkret kom tog vi fram den sjukhusgula filten och svepte om oss.
Den var stor, som en pressning. Men den var utan tvivel gjord endast för att värma kortvarigt. Den var tunn, och hjälpte inte så mycket.
Jag var hungrig. Den näring konserverna hade att erbjuda kanske räckte för någon som var så liten som Sidney. Men jag behövde mer.
Jag visste att vi skulle komma att behöva all mat vi hade de närmaste dagarna och gjorde därför vad jag kunde för att inte tänka på mat.
Men efter en dag med endast några skivor skinka gjorde sig såväl huvudvärk som magont och trötthet sig påminda.
Den natten kunde jag inte sova.
Jag hade hittat min agenda i jeansfickan och höll nu på med att rita av den lugnt sovande Sidney. Utanför pryddes himlen av miljontals stjärnor. Jag undrade om min familj var vaken. Kanske såg dom också upp mot samma stjärnhimmel som jag just nu.
När jag tecknat av Sidney bestämde jag mig för att göra Sid sällskap. Jag lade mig ner och försökte somna.
Men jag var fortfarande vaken när morgonen grydde. Sidney gnuggade sömnen ur ögonen ock kröp upp ur filten.
'God morgon Sandra'
'Hej du. Hur mår du?' Hon såg ut att överväga svaret, sen log hon och sa;
'Det är okej.'
Inte heller denna dag lyckades vi få upp någon fisk.
Det var också den dagen som konserverna började tryta. Kvar fanns nu endast en halv burk med grönsaker och en med skivad skinka.
Timmarna gick. Vi var båda hungriga men beslöt att inte röra maten förrän vi verkligen var tvungna.
Sid verkade till skillnad från mig inte lida nämnvärt. Hon verkade så lugn. Som om hon inte alls var oroad eller rädd längre. Detta hade även lugnande inverkan på mig.
Har barn ingen rädsla?
Det blev eftermiddag. Jag hade aldrig varit så hungrig i hela mitt liv.
Sidney satt nästintill oberörd. Det var en vacker dag, och hon hade vikit upp sin T-shirt och låg och solade magen.
Helt otroligt, tänkte jag för min själv.
Jag gjorde ännu ett försök att fiska. Det var ingen större överraskning att det misslyckades även denna gång. Då åt vi upp det som återstod av maten.
Till kvällen kröp vi ihop, tätt, tätt för att inte förlora värmen. Vi började hitta på historier för varandra. Jag hittade på en klassisk, innehållande drakar, riddare och prinsessor. Jag gjorde den medvetet så lång som möjligt för ge Sid något annat att tänka på.
När jag var klart log hon och började berätta en saga för mig. Hennes handlade om skyddsänglar och mirakel. Jag tänkte att det är fascinerande, det här med barns fantasi. Jag undrade också om jag någonsin hade haft den förmåga att trollbinda som Sid hade. Och när jag i såfall hade förlorat den.
Sid kröp upp i knät på mig och somnade. Mysigare unge får man leta efter, mumlade jag och såg belåtet på när Sidney sakta somnade. Några minuter senare somnade också jag, och våra lugna andetag och vågorna utanför var allt som hördes.
Nästa morgon vaknade jag inte av solskenet. Jag vaknade inte förrän framåt lunchtid.
Jag var så oerhört trött. Jag frös som aldrig förr och tiningarna hotade att spränga huvudet till mycket, mycket små delar.
Oförmögen att sitta upprätt öppnade jag ögonen.
Jag måste haft hög feber, jag skakade i hela kroppen och var oerhört törstig.
Sidney låg på mage utanför och såg upp i himlen. När hon märkte att jag var vaken släntrade hon in och satte sig ner bredvid mig.
'Hur mår du nu?' Nu? Vad menar hon? Jag tänkte inte närmare på ämnet utan svarade;
'Har mått bättre. Hur är det med dig då?'
'Jag mår bra.' Jag ryste när en kall vind svepte in över oss. Jag frös så. Jag var så oerhört hungrig. Vid det tillfället hade jag gett vad som hälst för en bit ljuvligt kött. Jag skulle till och med varit beredd att äta det rått om det hade varit så. Den dagen svettades jag något helt otroligt, samtidigt som jag frös oroväckande mycket. På eftermiddagen föll jag i djup sömn.
När jag vaknade var det åter morgon.
I nästan två dygn hade jag varit utan mat. I det ögonblicket ville jag bara ge upp. Ge upp allt och somna ifrån eländet. Vad sa att vi överhuvudtaget någonsin skulle bli räddade?
Men en lätt suck slöt jag ögonen och slappnade av. Jag kände mig som om jag blivit söndersliten av ett sedan länge utdött urtidsdjur. Sidney måste ha förstått vad som höll på att hända. Medens var hon bredvid mig.
'Somna inte. Kom igen. Somna inte!' paniken i hennes röst skar igenom mig.
'Somnar du nu så vaknar du inte igen. Du kan inte lämna mig här. Du sa att vi inte skulle dö här. Somna inte!'
Jag vet inte hur länge hon talade så till mig. Men på något sätt lyckades hon hjälpa mig upp i sittande ställning.
Den lilla flickans övertygelse om räddning ingav mig hopp.
Under hela den dagen satt jag helt stilla. Jag kände hur all energi lämnade min kropp. Sakta men säkert började trötthet och feberdrömmar ta överhanden. När mörkret återigen sänkte sig över oss var jag säker på att det skulle bli min en av mina sista.
Jag såg framför mig hur min mamma eller pappa stod framför en bår. Hur en man i vit läkarrock lyfte på skynket som täckte båren. Jag ville inte tänka längre. Hur skulle det gå för Sidney och hennes familj? Natten kom och det blev ytterligare svårare att hålla värmen.
Jag var så långt inne i mina drömmar att jag nästan inte hörde hur Sid ropade mitt namn.
Hon lät upprymd. Lättat. Nöjd.
Jag öppnade ögonen. Fylld till hårfästet av förväntan. Sid log ljuvt från öra till öra och gick fram till mig.
'Upp. Du måste upp. Det finns ett fartyg därute. Vi måste göra oss sedda. Upp nu'
På vingliga ben stapplade jag ut. Sid tog fram signalraketen. Den flög över natthimlen och spred ett rött ljusspår efter sig. Den tjöt och gnällde, påkallade uppmärksamhet.
Därute, sju eller åttahundra meter ifrån oss stannade fartyget.
Det stod stilla i någon minut. När det sakta vände och kom emot oss andades jag ut, och insåg att jag hade hållit andan alldeles för länge. Med hjärtat i höjd med tinningarna insåg jag att vi var räddade.
Det svartnade för ögonen och jag kunde inte hålla emot längre. Smärtan var starkare. Jag föll medvetslös ihop i räddningsflotten.

Jag kunde höra röster. Alltså var jag inte död. Försiktigt öppnade jag ögonen och började förvirrat se mig omkring. Sen när har räddningsflottar sängar och fönster med gardiner?
Aha, jag är inte kvar på flotten, nu förstår jag.
Instinktivt försökte jag sätta mig upp.
Någon la en varm hand på min axel och motade mig försiktigt tillbaka mot kuddarna igen.
Jag log belåtet för mig själv. Vi hade överlevt. Vi. Visst ja, var Sid inte här?
Jag försökte tala. Efter några försök hade jag fått min fråga att gå fram till vilka det nu var som räddat mig.
'Var är flickan?' Jag kunde urskilja två män iförda någon slags sjöuniformer stå vid sängkanten och titta bekymrat på mig.
'Vilken flicka?' sa någon. Jag försökte förklara men fick inte fram en enda stavelse.
'Vet inte. Hon yrar.' Sa någon annan.
Nästa gång jag vaknade var några timmar senare. Jag hade redan fått en spruta innehållande diverse vitaminer och näringsämnen, som skulle komplettera det jag hade förlorat. Utan den hade jag troligen dött ändå. Av vätske och näringsbrist. När jag ätit lite och kommit till sans igen fick jag hela historien berättad för mig.
De som räddat mig var besättningen på ett norskt fiskefartyg. När de såg raketen hade de genast förstått att det var överlevande från förlisningen för nästan en vecka sedan.
När de kommit fram till flotten hade jag redan svimmat av, så det hade burit mig ombord.
Men någon flicka hade de inte sett till.
Jag förstod inte.
Förmiddagen nästa dag var vi i Norge, där jag möttes av min familj. Jag gjorde också en läkarundersökning. Läkerna kom fram till att jag varit så dålig under i stort sett hela äventyret att jag fått hallucinationer som för mig måste ha framstått som verkliga. För säkerhetskull kollade vi passagerarlistorna för det förlista fartyget. Det fanns ingen Sidney Adams med. Jag hade drömt att hon var där.
Den första natten jag skulle få sova hemma i min egen säng igen tänkte jag på Sidney.
Jag hade verkligen trott att hon var där. Allt hade varit så verkligt.
Då kom jag att tänka på min teckning.
Jag letade snabbt reda på agendan. Ut föll teckningen.
Vad skulle jag nu tro?
Hon hade bevisligen inte funnits med på fartyget. Ändå hade hon varit där. Jag vet inte vad du tror, men jag är övertygad om att min skyddsängel i skepnaden av en sexårig flicka fick mig igenom mitt livs svåraste dagar.
Jag kan fortfarande känna hennes närvaro ibland. En dag skulle jag ta bussen intill stan, men så kände jag en oerhört stark känsla av fara. En varningsklocka ringde inom mig. Precis som den natten ombord på Lyckliga Draken.
Jag gick då in på i badrummet för att ta en avslappnande varmdusch. När jag såg mig i spegeln såg jag Sidneys skräckslagna ansikte framför mig. Senare fick jag höra att bussen fått sladd på den hala bron och fallit rakt ner i floden. Ingen hade överlevt.


Skriven av: Singoalla, 2000-10-01

Författare:

Publicerat

Dela: