Sånglektionen.

Man kan nästan ta på ångesten som fyller korridoren. Ekot av en tappad penna bryter för en sekund tystnaden som trängs med ångesten. Jag, Micke, Tobbe och de andra i klassen står på ett led och väntar på att bli avrättade. Inifrån klassrummet hörs Johans skrik och stön. Vi står maktlösa. Och snart är det vår tur.
- Fy fan alltså, säger Micke. Det här är tamejfan värre än att dansa med gympafröken.
- Ja, kanske det, svarar jag och skruvar lite på mig.
När det står dans på schemat är det nästan alltid jag som får dansa med fröken. Av någon konstig anledning blir det bara så. Det är fröken som delar in oss i par. Och jag blir alltid över. Hon kanske gillar mig. Hon kanske gillar mig väldigt mycket. Fy fan. Hon måste ju vara minst sextio år, eller så.

Tobbe står med örat mot dörren. Johans skrik har slutat, vilket betyder att majjen måste vara klar med honom. Och det betyder att det är min tur. Dörren öppnas försiktigt och en rödmosig Johan tränger sig förbi oss i kön och springer mot toaletterna. Han smäller igen toadörren och tystnaden äger åter igen korridoren.

- Nästa! skriker majjen inifrån klassrummet.
Jag går in och ser mig omkring fastän jag vet att jag är helt ensam med majjen. Bara han och jag. Och en tramporgel som måste vara lika gammal som skolan. Majjen är inte alls gammal. Bara vuxen, vilket är ungefär lika illa som att vara gammal. Han är säkert bara 30 någonting. Eller kanske inte ens det. Men han är vuxen. Han har mjäll på axlarna, stålmannenfrisyr och ett hurtigt ansikte. Ett sådant som bara religiösa människor har. Och lobotomerade.

- Jahaja, då ska vi se vad vi ska hitta på till dig, säger han och bläddrar i nothäftet.
Jag är stel som en pekpinne och vet inte om jag ska ha händerna i byxfickorna eller knäppta på ryggen som en gammal gubbe. Sådär som alla gamla gubbar har. Som om de vore bakbundna, men inte verkar bry sig om det.

- Jag föreslår ”Stilla natt, heliga natt”, säger majjen.
Som om jag skulle få välja.
”Stjärnan blid, allt är frid”. ”Oss är en Frälsare född”.
Jag kommer bara ihåg ett par rader. Det kommer att gå åt helvete, tänker jag. Orgeln låter som en sjöko med astma när den suger in luft. De första tonerna brölar så att affischerna med ”vår Svenska fauna” fladdrar på väggen. Någon ramlar mot dörren i korridoren. Majjen tittar uppfordrande mot mig och nickar att, ”nu kan jag börja när jag vill”. Jag låtsas att jag är Clint Eastwood och samlar allt mod jag har kvar. Nu känns det lite bättre.
- Sti-i-la natt, he-liga natt…
Hittills allt ok. Men sen kommer det en ton som Fan själv måste ha skrivit in.
- Allt är… skit!
Vår Svenska fauna-affischerna rullar upp sig på väggen, klarlacken på bänkarna krackelerar och majjen kastar en snabb blick på mig innan han börjar plåga sjökon ännu mer frenetiskt. Hans fingrar kroknar, blir vita och trycker hårdare på tangenterna. Stålmannenfrisyren kommer i oordning och luggen hänger ner i hans ögon. Han fortsätter att spela och väntar bara på att jag ska komma igång igen. Jag känner mig yr och knyter ena handen i byxfickan medan den andra håller i orgeln så att jag inte ska ramla omkull. Majjen börjar spela som en besatt. Orgeln börjar få svårt att hänga med och en del toner hinner inte bröla ut innan nästa kommer. Det går fortare och fortare. Han häver sig på tangenterna med hela sin tyngd och ställer sig upp och vrålar.
- AAAAllt är frid, stjär-nan blid. Skiner på barnet i sta-a-llets strå. ÅÅÅÅ de vakande fro-omma två. KRISTUS TILL JORDEN ÄR KO-MMEN. OSS ÄR EN FRÄLSARE FÖDD!

Jag backar mot dörren men majjen bara fortsätter. Han står som Jerry Lee Lewis framför orgeln och han har precis vält omkull pallen när jag trycker ner handtaget och går ut i korridoren.
- Men vad i hela friden var det som hände där inne? frågar Tobbe.
- Ja vafan, jag kom av mig. Men majjen...
Skolklockan ringer för lunch. Alla tar sina jackor och springer mot matsalen, eller ”matan” som vi kallar den.

Bakom oss hörs fortfarande tramporgeln kämpa för sitt liv.

...fortsättning följer.

Författare:

Publicerat

Dela: