Sann

Det börjar bli mörkt ute. Jag sitter nere på bryggan. Och tittar på stjärnorna. Klockan är redan 20.00.Jag vill inte gå hem jag trivs bäst här själv. Jag lägger mig ner på mage och speglar mig mot vattenytan. Jag ser mig själv en ung kille full av sorg, tårarna rinner och faller mot vattenytan. Det blir små cirklar av tårarna i vattnet. Dom blåser i väg med vinden. Mitt liv blåser i väg lika fort som cirklarna i vattnet.

Jag tänker att jag är ensammast på denna jord som någon inte älskar, ingen bryr sig om. Ingen lägger märke till mig. Jag önskar att jag kunde bli synlig där hemma var det bra dom inte jag.

Finns jag eller är jag bara en dröm? Det känns i alla fall så. Jag tittar in i köket. Där sitter hon min mamma, hon som fött mig. Var det med kärlek jag kom?
Berusad utan kontroll. Hennes cigarett ryker, den grå svarta askan ligger på bordet. Pappa är på jobbet. Han har bytt arbets tider. Han orkar inte vara hemma. Tänk om jag bara kunde drömma mig bort långt härifrån, till en annan planet en annan världsdel. Tänk om någon kunde bry sig om mig. Det skulle bra räka med ett par ord: ”Åh vad jag älskar dig:”, det skulle värma mig.

Jag är 13 år med syndromen ADHD och jag är kriminell. Det är ju ingen som har lärt mig vad man inte få göra eller vad som är bra. Jag orkar inte gå i skolan. Jag och mina vänner brukar åka cross och stjäla bilar råna pensionärer. Och misshandla människor. Den ilska jag har i mig den sorgen kommer att ha går ut över andra oskyldiga folk. Jag är ute hela nätterna det är ingen som bryr sig om vad jag gör, mina vänners föräldrar brukar alltid säga till. Men jag får aldrig höra något.

Polisen har sagt att om jag inte slutar upp med det jag gör så kommer dom att kontakta socialtjänsten. Undrar om jag kan få kärlek och tröst av andra så att jag. Kan få ett bra liv i stället om dom omhändertar mig? Innerst inne mår jag så dåligt. Mitt liv är som en mörk gångtunnel som blir mörkare och längre för varje dag känns det som.

Den dagen hjälpen kom satt jag på min gård. Det rengnade ute och det kom fram två äldre kvinnor. Det var från socialtjänsten dom såg ut som sådana mammor en 13 åring som jag skulle önska att ha .Dom pratade med mild röst och sa att dom skulle hjälpa mig och ta mig här i från. Dom berättade att det var en polis som ringt dom och sagt att jag behöver stöd och hjälp. Jag ansågs vara en fara för mitt liv och det skulle bara bli värre om det ej tog tag i det nu.

Jag blev fosterhemsplacerad hos en underbar familj. Dom hade två egna barn och jobbade. När jag kom dit så stog mamman på trappen hon såg verkligen ut som en mamma som skulle ge mig kärlek. Och omsorg hon var just precis en sådan jag önskat mig. Pappan var lika trevlig. Jag brukar sitta på min säng och titta ut mot stjärnorna på kvällen från mitt nya rum och ”(tänka gud vad underbart att jag just jag fått det bra.”

Skriven av: FATIMA