Publicerat
Kategori: Novell

Sapfu


Sapfu Av: Christian Sandström

Ingen nåd. Ingen som bryr sig.
Herren vill inte ens ge mig ett tecken.
Vad som helst...
Det räcker med att jag råkar pissa på mig mitt i natten, så vet jag att tiden är kommen. Det kan vara ett tecken.
Och när tiden är kommen, så kommer jag inte stå kvar här och ruttna i detta träsk av onödig tid och en massa frågor.
Tid och frågor. De finns inge värre.
Den värsta frågan är:
”Vad är klockan?”
Det bästa är att ingen vet.
Ingen vet, därför att vi är olika och ingen vill.
Vilka vi ?
Jag och min skugga. Vi vill inte veta.
Att vi plågas i ett öde värre än döden.
Vi drunknar i mörkret.
Jag och mitt liv.
- Kan jag hjälpa till med något, frågar den rara kassörskan fundersamt och höjer lätt på ögonbrynen?
Jag står blixt stilla och tittar in i hennes ögon.
Hon ler och ställer lika fråga igen, fast med annan formulering.
Denna gång ler jag lätt och nickar.
- Vad är klockan, frågar jag?
Hon tittar mycket konstigt på mig och ler saligt.
Sen ögnar hon snett på sitt armbands ur och svarar med en lugn och harmonisk stämma.
- Klockan är nio.
Jag tittar bort för en sekund och vid den nästa, då jag tittade åt hennes håll igen...
... var hon upptagen med en kund.
Av inget vidare intresse för butiken, lämnade jag den hastigt och struntade i hon.
Hon, vem de nu var?
Hela världen är full av kvinnor.


Utanför butiken kommer jag ut på en myllrande gata av folk.
De springer in i mig, helt nonchalant utan ”förlåt” eller ”ursäkta”.
Förbipasserande, stressande och mycket förargligt försenade människor på väg till sina jobb. Vad hade jag för jobb nu igen?
Jo, visst ja...
Jag fick ju för fan sparken i Lördags.
Det spelar ändå ingen roll.
Livet känns mera fulländad och tillbakadragen på samma gång, när man varje gång går på gatan och tänker på det.
Livet som döden.
Men båda är lika vanliga.
Döden tjänar livet och livet tjänar döden.
Men ingen tjänar mig.
Varför, är bara en onödig fråga att ställa?
Det står som skrivet i bibeln.
Jag börjar gå längs ned gatan.
Efter ett tag känner jag vinden slår emot mitt ansikte och jag blir tårögd.
Jag sätter på mig mina solglasögon.
Samtidigt som jag går längs ned gatan, nynnar jag på ” Bill Withers - Lovely Day”.
Men den här dagen är ju förjävlig.
Inget kul att göra...
Kanske jag kan råna en bank eller slå ner någon gammal kärring och ta handväskan.
Valet är mitt...
... men om jag har otur, får jag lov att stå mitt kast.
Jag är någon.
Meningslösa liv är min näring och jag lever på den ondska som ständigt förföljt mig hela livet. Jag är född ondska.
Jag är ingen liten snorunge, som smörar för lärare och använder rövslickeri för att få respekt.
Ha, ha - -
Läkare tycker jag borde prata med en psykolog.
Jag är inte sjuk i huvudet.
Men de är ändå jag som får ta emot all jäkla skit.



Varför?
Ännu en fråga...
Nog om dessa bagateller.
Jag kommer fram till dörrem, till min lägenhet.
Vrider om nyckeln i låset.
Öppnar.
”Hem kära hem”.
Jag tar av mig skorna och går sakta in i köket. Ingen disk, precis som de var när jag lämnade stället två timmar sen.
Snälla Jesus Kristus... Muhammed, Allah, Gud, Buddha.
Vem som helst
En blodgud, krokodilgud, voodoopräst, häxa, trollkarl.
Vem som helst.
Jag är alldeles för patetisk för att kunna klara mig själv, en enda sekund här i livet.
Alltid vill jag prata med någon.
Vem som helst.
Men just nu är jag alldeles för trött, för att kunna göra något.
Jag lägger mig och somnar snabbt.


Telefonen ringer. Jag vaknar upp och väntar förvånat, när jag märker att den som ringer inte ger sig, när signalerna. under min räkning kommer upp i tjugo.
Jag tittar på klockan.
18.47 p.m.
Vem kan det vara?
Jag svarar...
- Hallå...
- Mitt namn är Veronica Thompson. Tyvärr vet jag inte ditt namn, men du minns säkert mig.
- Vem är det?
- Jag... du vet, hon ifrån butiken, svarade hon.





Jag ler.
- Så, nu kanske vi kan prat lite mera, bekräftade Veronica och skrattade.
Jag höjde rösten lite, men lät inte sträng. Utan harmonisk och kolugn.
- Hur fick du tag på mig? Du var rätt ivrig att komma fram.
Jag vill något. Du är osäker och oskuldsfull som en nyfödd unge. Men jag vet att du med dom där blickarna förut, ville något. Eller hur? Jag har sett dig förut.
Veronica lät glad och jag minns nu också att jag sett henne tidigare.
- Precis. Kanske vi kan gå ut och äta en bit mat, sa jag glatt och fick en bild av henne framför mig?
- Javisst, svarade hon och skrattade.
- Idag, eller , sa jag och betraktade bilden jag fick framför mig?
Jag klädde av henne med blicken, plagg för plagg och nu var de inte mycket kvar.
- Nej, tyvärr. Jag har jobb att göra, sade hon och lät nu mer allvarlig och lite besviken.
Jag tänkte fram en bra dag, som vi kunde gå ut.
- På fredag, föreslog jag och suckade.
Hon höjde rösten lite, av den glädje som sprudlade, bara för att hon just då var
ledig.
Efter pratstunden, gick jag och lade mig igen.

Fredag.
Jag var klädd i blå skjorta och gråa manchester byxor och satt framför Veronica,
både hon och jag med två varsinna menyer.
Vi beställde vitlöks- och -rosmarin bakad lamytterfile med apelsin-och - timjansyltade
trattkantareller. Vi drack rött italienskt vin och åt glass till efterrätt.
Det var romantiskt.
Allt kändes för en gångs skull rätt.
Hon var perfekt.
Perfekt klädd, sminkad, utseende, allt.
Ingenting skämmigt eller allvarligt hände under kvällen







Efteråt ringde någon på hennes mobiltelefon och berättade att hon behövdes på sjukhus. Sjukhuset?
Hon förklarade att hon jobbade som sjuksköterska. Jag såg buttert in i hennes glittrande, bruna ögon och log lätt, för att inte verka alldeles för ledsen.
Jag förstod och henne och accepterade självklart att hon måste iväg.
Natten var lång.
Jag kom hem och korkade upp en flaska.
Hällde upp hälften fullt, i ett stort kristallglas.
Botten upp.
Vad har jag att förlora?
Ingenting.
En dröm om en flicka, som inte existerar.
Bara en dröm.
Bara en dröm.
Efter glaset, ställde jag det på diskbänken. Nu har jag lite att diska.
En annan dag tror jag.
Inte nu...
Inte idag...
Men just nu är jag alldeles för trött, för att kunna göra något.
Jag lägger mig och somnar snabbt.

Telefonen ringer.
Jag vaknar upp.
Nu ännu mer förvånat
Jag svarar.
- Hallå...
- Mitt namn är Veronica Thompson. Tyvärr vet jag inte ditt namn, men du minns säkert mig. Du vet hon ifrån butiken. Jag känner igen dig. Jag vill något, du också. Eller hur?
Vad pratar hon om?
Vi har ju redan varit ute och ätit middag.
Är hon knäpp, eller?
Vad pratar hon om?




Men detta är som vanligt.
I mitt lilla liv.
Jag svarar henne en andra gång, precis som i drömmen.
Ja i drömmen. Det var en dröm.
Men nu är de verklighet.
Detta händer jämnt mig.
Fy fan vad hemskt det är.
Jag ser saker i förväg...
... saker som kommer att hända mig.
Det är fruktansvärt att veta vad som kommer att hända mig.
Jag drömmer ofta allt som kommer att hända mig.
Ibland ser jag kärlek och ibland hat.
Allt varierar mellan död, ondska, kärlek, passion, paradis, helvete, himmel och tid.
Jag vet hur min död ser ut.
I förväg.
Jag kan läsa allas tankar som en öppen bok.
De roligaste med det hela är, att jag läser aldrig fel.
Jag läser förflutna, nutida och framtida händelser. Upplevelser och tankar.
Nu har jag fått nog.
Amen - -
En sista bön i mitt liv.
När man dör, blir man knuten i repet av ondska eller blir man befriad av en ängel.
Bäst att testa.
Men kommer jag att ångra mig.
Nej, nu får det vara nog.
Déjá - Vú är bara en slump.
Jag ska läsa framtiden som en öppen bok.
Och den boken kommer att bli deklinerad till mörkret.
Det mörker som slukar oss i lögner och ondska.
Skuggor i mörkret.
Men jag är skuggan.






Drömmen i mörkret.
Döden och livet i drömmen.
Och jag... vill bara sluta.
Sluta drömma och kolla vad som händer.
Om jag ångrar mig...
Så kommer hon och hämtar mig.
Men då, är mörkret borta för evigt.
Hoppas nu på ett tecken från Gud.
Bara att vänta.
Tålamod.
” Vad är klockan?”


Skriven av: Christian Sandström

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren