Sargad Mor

Vad som kan hända om man bara ger kärlek och inte får något tillbaka

Hon satt där ensam på det kalla golvet med en spruta i armen. Hon kom just på att hon hade inte låst dörren, men hon brydde sig inte så mycket. Det var ändå bara gamla pundare som kom dit och gjorde sina behov eller handlade där. Hon knöt bandet runt armen så hårt att hon kunde se blodådrorna. Hon förde sprutan allt närmre armen, hon var noga med var hon stack den.
Så fort det var klart så kände hon ett rus längs ryggraden. Hon kände sig plötsligt som en helt ny människa. Hon gick fram till spegeln för att kolla om det var sant, men det var ingen förändring. Hon var fortfarande den trebarnsmamma på trettiotre år som såg ut som hon var fyrtio-femtio år. Hon visste att det hårda liv hon lever hade slitit på henne. Hon orkar inte gå någonstans, så hon sitter kvar och tänker på vad var det som hade hänt. Tänker tillbaks på när hon var tonåring, en vild men livsglad tjej, tyckte det alltid var någon som försökte stänga av hennes livsgnista. Hon minns när hon hade lärt sig att läsa men ingen hade tid att lyssna på henne, för det fanns ett till barn i hennes familj: hennes syster som var i behov av hjälp och uppmärksamhet. Maria försökte verkligen att få en plats i familjen, men hon var som en osynlig vålnad och framför stod hennes syster.
Helt plötsligt kom hon tillbaks till verkligheten och hörde någon ropa öppna dörren.
- Det är säkert någon jävla pundare, fy fan för dom
Hon ville säga något, men munnen löd henne inte. Hon lutade sig tillbaks och började tänka igen, på den första gången hon drack. Den befrielse hon kände, en varm och skön känsla av frihet som gjorde att hon slapp känna vanmakten av att inte duga. Hon hade upptäckt hur hon skulle göra för att synas, bli värst och protestera så mycket som hon orkade. Hon skulle stänga av sina känslor, bli kall och inte bry sig om någon annan. Men hela tiden fanns en längtan att bli älskad, men den chansen var redan förbi, de hade stängt sina dörrar för henne.
Nu började en tid av dagligt haschrökande och en illusion av att allt var bra. Hon stod snart inte ut hemma. Ett utanförskap, en icke önskad familjemedlem, en fridstörare i deras perfekta lilla värld.
Hon minns att hon for på semester till sin moster och faktiskt inte kom tillbaka. Det var ingen som ville ha tillbaks henne heller. Hon var sexton år minns hon, och redan vuxen. Det blev lite lugnare nu, hon kom rätt bra överens med sin moster, men det fanns en gnagande känsla i hennes bröst. En längtan av att någon skulle komma och hämta henne, men ack det skulle inte hända visste hon.
Hon jobbade och det gick bra, men efter ett tag träffade hon några arbetskompisar och dom hade vad hon behövde. Lindring mot det svarta hålet i hennes bröst som växte allt större, en påse amfetamin.
Det var som att komma hem. Hon hade plötsligt hittat en drog som gav henne ett liv som hon aldrig haft.
Allt verkade snart så kristallklart. Hon kände sig starkt beslutsam och hon hade ingen aning om vad som väntade henne längre fram. Hon fortsatte på jobbet och började längta till helgerna, men det berodde inte på drogerna förklarade hon högt för sig själv. Alla längtar väl till helgerna, när man jobbar hela veckan.
Hennes tankar kom för en kort stund tillbaks, någon ropade på ambulans. Vem behövde det? Var det någon som var sjuk? Inte hon i alla fall. Måste resa mig, har en tid och passa, ska bara vila en stund till.
Hon sjunker sakta tillbaka till det kalla golvet.
Hennes tankar vandrar tillbaks till Vallentuna, hennes andra jobb. Det första jobbet hade hon ändå tänkt att sluta på. Bara för att hon hade lånat sextio kronor ur fikakassan. Hon tänkte faktiskt lämna igen dem, skiter i vad dom tror, det där jobbet var ändå ingenting att ha. Bilder av hennes liv fortsätter att rulla förbi hennes ögon, det gör ont att se att den röda tråden består av fragment ur hennes liv. Det som nu har blivit hennes liv ryms i en liten påse på ett gram eller mer. Det är hennes liv värt nu.
Janne dyker upp på hennes näthinna. En mogen och charmerande man, världsvan och trygg i sin roll som pundare. Hon hakar på honom och det uppstår kärlek tycker hon, han börjar mer och mer vara nära henne.
Hon känner sig plötsligt älskad och känner att någon ser henne. De lever i någon slags låtsasrelation där de pendlar mellan himmel och helvete, men hon har i alla fall någon som vill ha henne. Det blir en destruktiv tid och plötsligt märker hon att hon inte blir smalare utan tjockare, hon kan se en glimt av en familj. Janne sticker, men hon har ju sitt barn, hon ska bli mamma! Hon kastas plötsligt in i sin mammaroll, men tycker fortfarande hon saknar något. Hon ska ge kärlek, men upptäcker att hon inte har någon kärlek att ge bort. Hon bär fortfarande skuld och skam över sig själv i sin ryggsäck. Så länge hon inte kan älska sig själv, kan hon inte ge bort någon kärlek..
Hon tar till det hon kan lita på, drogen. Plötsligt kan hon bli den mamma hon vill vara, hon ser sitt barn och försöker ge det vad hon kallar moderskärlek. Hon träffar Stefan, en lugn och fin kille. Han säger inte mycket, men han slår henne inte i alla fall. Han tycker att dom ska skaffa fler barn, bli en hel familj. Hon tvekar. Orkar hon mera? Ju snällare han är, ju mer slut blir hon för då hinner tiden ikapp henne. Hon orkar snart inte mer, vill bara hitta hem.
Hon hör nu röster som ropar hennes namn. Hon svarar, men ingen hör henne.
- Fort! Hjärtmassage!
För vem då? Det kan inte vara mig de pratar om. Jag är ju här snälla ni, hör mig. Plötsligt befinner hon sig i Hökarängen. Trebarnsmor, tre barn som är på att överge henne också. En man som bara klappar henne på kinden. Hon ser sig själv, elfenbensvit om kinderna och med ett tomrum i ögonen som bara de döda har.
På tre år har hon fött tre barn, hennes kropp har använts som en äggkläckningsmaskin. Hon känner sig som ett avskalat ägg, naket och vilset, redo att ätas upp. Hon har varit vit i tre år, ammat och gett liv, men priset har blivit att hon själv är ett ihåligt skal som längre inte är fyllt av annat än skam, skuldkänslor och smärta. Hennes man har slutat att besvära henne om att vilja ha närhet till varandra. Han har resignerat henne och slutat att kämpa.
Slamrade dörrar, rop på dropp. Sprutor till akutrummet. Dessa saker passerar hennes hjärna, men hon vet inte vem dom ska ha allt till. Tänk om hon kunde hjälpa dom. Stackars person som har fått en överdos, allt blir lugnt omkring henne.
Hon är tillbaka i lägenheten. Hon ser sig själv packa väskorna till sina barn, de ska visst till farmor.
De tar tunnelbanan, kommer fram till farmor, småpratar lite. Hon pussar sina barn och vinkar hejdå åt dom, och börjar vandra mot tunnelbanan. Kliver på tåget och kliver av vid Sergels torg. Hon tittar på alla människor som rusar åt olika håll och själv står hon mitt i denna hets utan att synas. Hon handlar, går mot sitt gamla ställe toaletten, där ingen bryr sig vem som går in eller ut. Hon har aldrig känts sig mer levande än nu på länge. Hemtamt, vet att det funkar, jag är full av liv snart. Jag känner också smärtan som förtär mitt inre, bara ett stick och jag får bli den jag är.
- ÅH!
Denna känsla av frid, ska bara vila en stund.
- Gud, hon har fått hjärtstillestånd! Pröva elchocker igen!
Så stilla. Så ljust. Dörren öppnas för mig. De vill ha mig, de vet vem jag är.
- Vi förlorar henne!
Ja ni förlorar, men jag vann en frid som jag hela tiden sökt efter. Där ljuset tar emot mig, omsluter mig med dess värme. Där jag en gång kan bli en individ som blir älskad.



Robert Hjort
01/11/27

Skriven av: Robert