Se till att de inte bråkar

”Se till att de inte bråkar” sa min bror till mig innan han stängde ytterdörren. Lämnar mig, 7 år, i detta då till synes stora och kalla hem. Jag kände mig så liten i denna hall. Det kändes som om jag var teskedsgummans dotter som stod nedanför denna stora stora port, porten till frihet. ”Se till att de inte bråkar” sa han till mig och det skulle jag göra. Inte kunde jag gå ut och spela innebandy med mina börder på asfalts planen lite längre bort på gatan. Jag var för dålig hade de sagt och dessutom skulle ju jag se till att de inte bråkade. Det var mitt uppdrag och min uppgift. Dörren skulle kännas mycket mindre efter det att jag sett till att frontkriget därhemma hade stabiliserats. Då skulle jag kunna börja leka igen. Leka vid mitt skrivbord där jag ställt upp alla mina polypockets hus i en halvcirkel runt mig. Jag var i mitten och styrde allt som hände i denna lilla stad. Som högste chef såg jag till att den figuren som var ”jag” sov, åt och lekte. Resten utav stadens invånare underhöll ”mig”. Jag hade alltså ett stort ansvar i min lilla värld på mitt skrivbord. Ett ansvar jag älskade att ha.

”Se till att de inte bråkar” sa han till mig innan den stora mörka trä dörren smälldes igen. Jag kom inte håg var de bråkade om denna gången. Det har egentligen inget med saken att göra. Antagligen var det en världslig sak men en världslig sak som jag skulle lösa. Jag kommer ihåg hur jag lyssnade till deras gräl och försökte få dem att sluta. ”Sluta!” skrek jag. ”Sluta bråka!”. Efter flera uppmaningar började jag förlora hoppet om att försöka få de lägga ner stridsyxorna. Det kändes som om jag gick i ett par för stora skor. Detta skulle inte gå. Jag skulle inte klara av min uppgift som jag fått av min bror. Ville bara bort därifrån. Bort från denna alldeles för tunga börda. Jag öppnade porten till min frihet och gick ut. Fast inga frihetskänslor kände jag. Bara ett sting av oro över det obevakade grälet. Vad skulle hända under den tiden jag var borta? Jag kunde inte fly. Mitt uppdrag var mot min vilja fast etsat på min hud. Jag ville inte se till att de inte bråkade. Varför kunde inte mina bröder se till det? Varför kunde de spela innebandy så obekymrat med sina kompisar? Jag satt och kollade på de ett tag där de susade runt på deras rollerblades. De var fria. De tvingade mig att hämta de bollar de skjutit bort annars fick jag inte vara med och titta.
Min bror som lämnade mig därhemma såg lite besvärad ut när jag kom. Jag försökte säga till honom att jag inte kunde få dem att sluta men han viftade bort mig som en fluga. Kvar blev jag med min börda. Inget jag kunde vifta bort precis. Den var fast etsad på min hud ”Se till att de inte bråkar”. Efter inte en så lång stund gick jag hem igen mot det uppdrag som jag lämnat kvar och som väntade på mig vid den stora porten, porten till helvetet.

Jag kom ihåg att när jag kommit tillbaka hade min beslutsamhet växt för jag ville faktiskt leka! Då ville jag ha tyst runt omkring mig och bara få vara uppslukad utav min stad där jag satt i mitten utav cirkeln och hade full kontroll. Min röst blev denna gången högre och starkare. Jag skrek för full hals ”Sluuuuta!” ”Sluuuuta bråååka”. Bråket hade eskalerats och jag hängde efter min mamma som var hack i häl på min pappa som var på väg till min brors rum. Väl där sträckte sig min pappa upp till den översta garderobshyllan. Han öppnade luckorna och till min fasa såg jag att min pappa började dra ner en stor resväska. Nu var det slut tänkte jag. Jag hade misslyckats med mitt uppdrag. Jag skulle ju se till att de inte bråkade och nu hade de bråkat så mycket att pappa skulle ge sig av. Vad skulle mina bröder tänka när de ser från innebandy planen hur pappa lämnar oss och aldrig kommer tillbaka. Mina bröder skulle förlora sin pappa och allt skulle ha varit mitt fel eftersom de sa till mig att jag att jag skulle se till att de var sams. Paniken växte inom mig och jag skrek och grät och slog pappa medan som jag rev och slet i resväskan. Denna skulle upp på hyllan igen och där med basta. Pappa gav tillslut med sig. Säkert för kärlek till mig när han såg hur ledsen och uppriven jag var. Bråket dog av. Jag hade lyckats och jag förstod att min värld skiljde sig inte så mycket från min pollypocket stad. För precis som i min pollypocketvärld så stod jag i mitten med full kontroll. Jag skulle se till att de inte bråkade.

Skriven av: Marianne