Semesterplaner

TV stod på i rummet, nyheterna hade börjat precis som jag skulle slicka igen det gula postgirokuvertet. Sista inbetalningen på semesterippen låg i kuvertet. Tre veckor till Azorerna, delfinsimning, de vackraste platserna i hela världen, längtan var obeskrivlig.

Jag hörde reportern tala om att deltagarna vid ett val till sekreterare hade varit hundraprocentig. Vad jag inte uppfattade var vem han talade om. Hundraprocentigt deltagande vid ett val det var sensationellt. Jag blev vansinnigt nyfiken på vem det kunde vara som fått ett sånt gehör.

Nästa nyhetssändning fick jag inte missa. Brevlådan fanns runt hörnet och jag slängde på mig tofflorna och sprang iväg. Jag mötte en granne vilken skulle ta posten under tiden jag var borta. Vi talades vid en stund, en papperspåse och nyckeln överlämnade jag samtidigt som han mässade om alla andra grannar som hade en det ena och en de andra felen eller felet. Jag orkade inte lyssna, bad om ursäkt och gick in till mig. Det doftade så gott. Kaffet hade droppat klart och klockan närmade sig nio och nyhetsdax.

Signaturen ljöd genom lägenheten, samtidigt som jag kände en obeskrivlig trötthet. Nu började reportern läsa senaste nytt, ögonlocken rörde sig i ultrarapid: ”… valdeltagandet var denna gång hundraprocentigt” det var vad jag medvetet hördes säga. Jag sov tungt men ”medvetandet” var kvar i rummet, jag drömde och drev in i ett djupare och starkare tillstånd.

Ljudet på TV´n var dämpat och till sist kändes det som om det var helt klart igen. Jag befann mig i drömmarnas rike.

Efter en utsökt middag hos goda vänner kördes bilen hem, av bäste vännen, min chaufför. Väl hemma tackade jag och gick in.

Långsamt, trött satte jag mig vid skrivbordet för att skriva ner lite av dagens händelser. Att bli vald till ytterligare en period som sekreterare i organisationen var mycket hedrande.

Kroppen kändes stel och jag bestämde mig för att ta ett varmt bad och gå tidigt i säng. Dagen hade varit tröttande.

Min hustru var på besök i sitt hemland och skulle anlända lagom till banketten påföljande dag. Min största dag som representant för folket.
Klockan närmade sig nio, pennan behövde vässas och pappret byttes ut mot en ny anteckningsbok, att ha, för att förmedla, att ge en historia för framtiden. Vision och verklighet.

Summering av dagens händelser gick oväntat över i en annan persons hand, så kändes det, overkligt.

Sängen såg skön ut, men vakenhetsgraden hade på ett ögonblick bytts ut mot klarvakenhet och massor av energi, men ett bad skulle jag ändå ta.

Målet för kommande arbetsperiod måste vara att alla ska ha rätt att få tak över huvudet och mätta magar. Ordstävet: Det är inte det du har i fickan – utan det du har i hjärtat som betyder någonting.

En livsfilosofi, som alltid funnits i livet, helt från början.

När jag reste mig och såg ut genom fönstret kändes allt så märkligt, dagen som varit så löftesrik och positiv, med nytt mod och beslutsamhet.

Utanför spred sig neonljus och ljus från alla tända lampor i både bostäder, butiker och kontorshus. Inte så långt från vårt hem spred sig ljuset över en storslagen Quinna, fredsgudinnan.

Under tiden vatten fyllde badkaret tog jag av mig kläderna långsamt, lade dem i ordning så att medhjälparen påföljande morgon, skulle ta rubbet med till tvätteriet.

CD-spelaren sattes på och där låg redan en skiva som jag inte lyssnat till på mycket länge. En gospelkör med bara accapellasång. Någon av mina medhjälpare hade nog glömt den kvar när de lyssnat under dagen då jag var borta. Ett härligt medryckande sound.
I takt med musiken dansade jag ner i varmvattnet, lutade huvudet tillbaka, duschade ansiktet och vattnet föll ner som pärlor från håret.

Tankarna omslöt hela koncentrationen på morgondagen, den 24 oktober. För första gången i historien skulle jag ha makt att beordra de anslutna länderna att på ett seriöst sätt, följa alla mina påbud.

Ingen hade en aning om vilka planer som nu växte i min själ, mitt hjärta och i min hjärna.

Tankarna var ömsom klara och ömsom vilda och osannolika. Mina tidigare tankar började blekna och byttes ut mot nya, friska idéer.

Vattnet var nästan iskallt. Ytterligare en varm dusch, också var hjärnan glasklar och planerna kom, att göra en kupp, som ingen skulle kunna förändra inom normal tid. Inom rimlig tid. Nu när jag hade chansen.

Skrivbordet mellan fönstren var putsat och polerat, inte så flitigt använt, som det borde. Jag öppnade lådorna en efter en som om jag aldrig förr sett vad som fanns där.
Ny tanke, skulle jag skriva för hand eller skulle jag ta datorn i biblioteket. Jag beslöt att ta till penna och papper. Påföljande morgon skulle ”Paula” ordna med alla handlingar/brev och skriva ut till samtliga, på deras språk.

Alla delegater var kallade till en stor konferens innan valet ägt rum, både EU-delegater och representanter från alla kulturer, religioner och länder. Ingen skulle komma undan. En speciell framställning skulle ges till USA om deras egenmäktiga handlingssätt mot enskilda människor, varför makten var så stor hade jag aldrig förstått. Nu var det slut på det för all framtid. Alla människor har samma värde oavsett ursprung.

Viktigast av allt är barnen i världen, ”pipeline” med vatten från de stora haven måste börja byggas och en ”nät” av mindre vattenprojekt vara igång före årets slut.
Bevattningsplaner skulle varje land för sig projektera och reningsverk måste installeras.

Barnen i tredje världen skulle ges lika stor uppmärksamhet som WHO ger till utrotningshotade djurarter.

AIDS-hot i många länder som kommer att utrota en hel kontinent bl.a. Afrika om bara några år. Något måste göras snabbt. Världen har inte tid att vänta.
Under tiden tankarna kom och gick, förstod jag att ”fickminnet” var nog det bästa, då den ena tanken föder den andra.

Paula, min ögonsten och högra hand – hon visste att sköta om alla idéer som kom upp. Hon skulle få börja några timmar tidigare, med dubbelt betalt. Nej, hon skulle få infinna sig så fort som möjligt.

Med telefonen omkopplad till högtalaren inväntade jag svar, en bekväm kvällsdräkt drogs över huvudet, signal efter signal, ljöd genom luften. Nehej, så var det med det.
Jag lade på och slog hennes mobilnummer. En digital stämma hade att berättade att abonnenten inte var anträffbar. Livets viktigare stund också var Paula inte med i etern. Kort meddelade jag ”hör av dig omedelbart”, så la jag på luren.
Fickminnet – nya batterier, i lådan till vänster hade jag sett att de fanns, hittade ett headset och gick igång.

”Det är barnen, vatten och tillgång på föda som är A&O för att nå en acceptabel levnadsstandard för alla individer. Tak över huvudet och i den mån det går ett eget hem. Ett problem som finns överallt”.

Tankarna kom på dem som levde i primitiva kulturer och hur man bäst skulle få kontakt med dessa.

”Kommunikation, muntligt berättande, mat, vatten, hygien och familjeplanering” jag pratade högt för att Paula skulle höra bra när hon skulle överföra mina tankar på papper.

Allt var ju helt inriktat på den industriella världen, men det finns folk överallt som vet hur man gör för att lösa världsproblemen.

Ett gemensamt världsomfattande ingrepp för att på sikt se till att alla kontinenter har en värdig levnadsmiljö.

”Barn, vatten, mat, tak över huvudet …” högt deklamerade jag igen. Var fanns Paula – med jämna mellanrum slog jag hennes två telefonnummer.

Tankarna snurrade, jag hade ont om tid – det var bara ett halvt dygn tills allt skulle vara nedskrivet, översatt på alla språk som fanns tillgängliga på datorerna. Resten får vi ordna senare.

En annan viktig fråga: ”Levnadsstandarden, kvinnorna, fertilitetsåren, barnafödandet i stort.” Hur skulle jag kunna få kvinnorna medvetna om rätten till sin egen kropp, att var och en ska ha valmöjlighet till att bli gravida eller inte. Födelsekontroll! Kan det räcka med att en procent av utvecklingsländernas medborgare ska utbildas till att nå alla kvinnor.

Ingen kvinna ska behöva ”rövas bort” mot sin egen vilja. Männens ägande skall genom min försorg förbjudas. ”Alla kvinnor” har rätt att vara den individ den blivit födda till – samma värde som man betraktar män. Jämställdhet!

Utbildning! ”Ja, så är det!” Alla ska ha rätt till utbildning i sitt eget språk och i livskunskap. Kärlek till alla levande individer.

Hantering av och hur folk brukar i första hand vad som platserna själva producerar. Odlingar, grödor, jakt och där det finns plats och möjlighet att bygga dammar, för fiskodling.

Odlingar av narkotiska preparat bl.a. odling och grödor ska förbjudas över hela världen och bytas ut mot majs, ris, potatis och andra olika spannmål. Inventering i samband med tillredningen av spannmål är ett annat viktigt mål.

Inventeringen i alla länder skall på så sätt ge alla rätt att få en skälig dagsranson som de kan leva på. Inga förbehåll kommer att godtas.

Förbättrad hygien i samband med tillagning av mat och spannmål är ett annat viktigt mål. Hygienen runt ”avträde” – upprättande av ordentliga latriner där behov finns. Det är ett gissel med alla tarmsjukdomar.

Vidare behövs: Mediciner, behandlingsmöjligheter, förbandsmateriel.

Tankarna galopperar – huvudet var så fyllt av ”måsten”! Tankarna blev verkliga och högt för mig själv ropade jag ut genom ett halvöppet fönster: ”Var tusan är människan – PAULA!” Världens viktigaste timmar i händelsernas centrum, också är det en telefonsvarare som ska stoppa allt.

”Paula!” Rösten ljöd genom bostaden, alla medhjälpare var lediga, hustrun bortrest. Än en gång ett försök att nå Paula via telefonen, nehej, det var en digital stämma igen.

Telefonnummer till Paulas föräldrar skulle finnas någonstans, hustrun brukade växla recept med Paulas mor. Jag gick ut i köksregionerna. I lådorna fanns alla upptänkliga redskap. Men ingen lapp med telefonnummer på. I ett fönster fanns en liten låda och där låg lappar med allehanda information.

Laura – stod det på en på en lapp i lådan, siffrorna var snabbt slagna och en riktig röst svarade artigt. En för mig obekant röst.

”Jag söker Paula!”

”Ja det är jag' – fortfarande lika vänlig och artigt.

Allt blev tyst på bägge sidor om telefonlinjen, flera minuter tycktes gå.
”Jo, ja, ursäkta, kan du komma hem?”

”Jag är hemma”, förvåning i rösten, ännu visste Paula inte vem som ringde hem till hennes föräldrar.

”Hör du inte att det är jag din chef!”

Paula blev förskräckt, vad hade hänt hennes chef eftersom han ringde henne under hennes ledighet, så sent och dessutom till hennes föräldrahem. Det hade aldrig inträffat förr. Hon visste att jag var omvald och gladde sig åt vårt fortsatta samarbete.

Äntligen fanns det en berättelse, en vision och en historia att delge Paula. Jag höll mig kort men ändå med rösten stabil. Inom mig var det ju sedan några timmar tillbaka rena kaoset.

”Åh, vad spännande, jag ska förklara för mina föräldrar, jag kommer med en gång, fast det tar ett par timmar!”

Paula öppnade dörren in till kvällsvarden, där hennes föräldrar och bror satt och läppjade en kvällsdrink. Hon förklarade kort att hon skulle få vara med att ordna en världshistorisk konferens nästföljande dag. ”Han ringde och bad mig komma – ett absolut måste. Jag reser direkt”.

Mindre än en timme senare satt Paula i sin arbetsgivares bibliotek vid datorn och skrev direkt från diktamen.

”Skriv bara, vi får redigera senare”, klockan hade nu passerat midnatt och det var mycket kvar att göra. ”Kommer du på något, gör en asterix i kolumnen så tar vi det senare, jag vill inte bli avbruten i mina tankar och idéer just nu.” Vi var igång!
Gemensamt gick vi igenom allt som jag tidigare under kvällen noterat och det som fanns inspelat på fickminnet.

”Nå Paula, nu är det din uppgift att redigera texterna kort och lättfattat, översätt alla de språk, i den ordning du själv behärskar bäst. Men först ett exemplar till mig så jag kan ringa min hustru och läsa upp vårt resultat.”

”Vårt?” sa Paula, ”makten finns inte i min värld – den är din! Hur är det med ekonomin?”

Utskriften kom ur hennes hand med en bestämd rörelse. ”Varsågod!”

Jag gick in i sovrummet, slog det nummer som alltid funnits i mitt minne, en signal, två, tre, fyra – fem signaler.

En nyvaken stämma i luren, det var visst svärmors röst. Det var morgon hos dem.
”Vad vill du, har det hänt något?”

”Nej, jag vill bara prata med min hustru.”

”Du är nog inte riktigt frisk”, fortsatte svärmor ”hon landar snart hos dig, tänker du inte möta henne den här gången heller?”

”Åh, jag är ledsen, jag hade glömt, vill du ändå vara vaksam på nyhetssändningarna, jag har kommit på en lysande idé!” i korta ordalag berättade jag vad som var på gång.
Det var tyst i luren, mycket tyst, flera gånger fick jag fråga om hon var kvar.

”Jo, nog är jag kvar och dessutom klarvaken, vi sov som bäst nu.” Hon fortsatte, stämman var klar och vass: ”Du är mer vild i dina fantasier än jag någonsin kunnat drömma om.”

Tyst igen – en lång tystnad – jag upplevde det som en timma, vilket de nu inte var, men jag återtog samtalet med att fråga: ”Ja, nå, vad tror DU?”

”Jag tror ingenting, men försök du, ett gott försök eller inget alls är ju ditt val.
Nej, nu får du lugna ner dig.” Luren lades på i örat på mig.

”Paula, min svärmor tror inte på mig, är det inte genomförbart tror du?”

Paula stod mitt i rummet med några ark i sin hand, räckte dom till mig, och sa ”- läs igenom och kom till mig om det är något som inte känns rätt”. Ekonomin? Tänkte Paula för sig själv.

Åh denna kvinna, vad gjorde jag utan henne? En lätt kyss på pannan i förbifarten gjorde henne något berörd. ”Tack” var allt jag kom mig för att säga.

Jag läste varje bokstav med en nöjd känsla av att det blir bra. Mycket bra. Barnen, kvinnorna, vapen, vatten, spannmål, grönsaker och potatis.

”Vapen” varför hade jag glömt vapnen i värden, landminors desarmering, hur har jag kunnat glömma det?

Förbud för alla vapen, handeldvapen i första hand, landminor, kanoner – nej, det måste finnas en annan lösning. K-pisterna vem var orsak till att det spridit sig över världen utan kontroll, de hade hamnat i fel händer i många länder. Länder saknar mat men har både ammunition och vapen. Det går inte längre, det får inte förekomma längre, det måste gå att få ett slut på alla osämjor och elakheter.

Total nedrustning, det fick nog trots allt bli den första viktiga frågan att påbjuda förbud om. Hela industrier ska stängas innan årets slut. Alla som idag arbetar med den produktionen, omplaceras till att arbeta med pipelines runt världshaven.
”Nedrustning, nedrustningen – mansdominerade värld, alla krigsbenägna ledare måste bort. Dessa ska föras till demokratiskt valda ledare, valda grupper som utbildar personer till humanitära insatser.” Jag stod med pappren i handen och viftade där Paula satt och skrev. Hon såg på mig och nickade instämmande flera gånger.
Klockan gick, det behövdes nog ingen sömn ännu.

Paula fortsatte med sina skrifter och jag fortsatte läsa första utkastet. Punkt efter punkt läste jag Paulas indelning av de insatser som skulle införas nästkommande dag.

Jag läste halvhögt: ”Kvinnorna, familjplanering, avhållsamhet, förbjud dödsstraff.”
”Vad betyder det här, du har ju lagt in kvinnofrågorna först och dessutom avhållsamhet – varför det?”

”Jämställdhet” Paula reste på ryggen där hon satt och förklarade högtidligt:
”Om inte kvinnofrågorna tas upp först, kommer ingenting att gå att genomföra. Kalla det för utpressning, men jag tror att det är det enda som kan få alla världens män att vakna upp för att se kvinnorna och kvinnornas värde. Vi har trumf här…”

”Förresten”, väste hon mellan framtänderna – ”varför har religionen sådan stort inflytande i världen?”

Paula fortsatte innan jag hann svara: ”Om kvinnorna inte blir gravida, så är den första segern vår. Inga ungar behöver svälta och mammor dö i förtid, OK förstår du?”

Hon fortsatte: ”Kvinnorna i alla kulturer måste få veta att de har rätt att bli behandlade med respekt och deras kroppar inte kan ägas av någon annan än dem själva.
Ingen kvinna under tjugo år ska behöva ingå äktenskap mot sin vilja. Myndig vid tjugo års ålder står valet helt i kvinnans egna händer, hon ska kunna gifta sig med vem hon vill.” Paula såg sträng och bestämd ut.

Oj, tänkte jag, så långt hade jag inte tänkt mig, funderade jag vidare – det kan bli svårt att förmå ledarna att ta emot ett sådant besked – men OK jag köper förslaget. ”Skriv ut tydligare, vi kör.”

Paula var nu rosig om kinderna. Hon fortsatte ännu mer i extas: ”Också de här illegala aborterna – det måste bli ett slut på det också.” fortfor Paula. ”Du måste få med det också, det är världsviktigt”.

En ny fråga kom upp i mitt huvud, var det jag eller hon som skulle framföra alla nya beslut, vilka jag som envåldshärskare, nu beslutar om?

”Vi tar en paus – orkar du en stund till i natt Paula?”

”Ja, jag har ju allt kvar – omskrivningar, redigeringar, översättningar och godis. Jag köpte ett kilo engelsk konfekt på hitresan. Vill du ha, det står på bordet bakom skärmen?”

”En kopp te kanske” hon frågade i förbifarten med blicken riktad mot sin nye chef, hon tänkte för sig själv – vilket lyft han har gjort sedan hustrun reste ensam på semester.

Jag svarade inte direkt på frågan och så hörde jag Paula ropa från köket: ”En kopp chefen?”

Jag satt nu lutad mot bordsskivan med pannan i händerna. Hur ska jag få allt klart? Fullt påslag i kroppen av adrenalin och mjölksyra.

”Okey – jag tar gärna en kopp, mycket socker och ingen mjölk.”

Det vände sig i magen på mig, jag måste kräkas. Vad höll jag på med… Var jag vaken eller…

Paula såg min nöd, bad att få servera teet på altanen och vi gick ut med våra koppar med rykande te i höstmörkret, som var upplyst av alla lampor från citykärnan.

”Chefen, vila en stund, du ser ut att behöva det. Vi tar nya tag om ett par timmar – då kan jag hunnit sammanställa alla handlingar.”

”Okey”, igen, jag tog en CD-skiva från stället, lade den på plats, lade mig ovanpå sängen. Svagt lågmält spelade Jan Johansson på sitt piano tillsammans med många av de svenska entusiasterna. En nyproducerad skiva från mitten av sextiotalet. En gåva av hustrun. Harmoni och jag fortsatte mina funderingar med glädje och framförhållning och en stark tro på en bättre värld.

Högt för mig själv sa jag: ”Det var nu, kvinnorna och deras situation. barnen, maten, utbildningen, hälsovården – jag har glömt något - men vad?”

Tankarna malde vidare och rätt som det var stod Paula vid min bädd.

Klarvaken på mindre än en sekund satte jag mig upp. Paula meddelade att min hustru var oanträffbar. ”Min hustru oanträffbar, omöjligt, inte idag.” Paula hade försökt nå henne för att berätta att ingen kunde möta henne då hon landade.

Paula var färdig med sitt arbete, trodde hon, hon var nästan kritvit i ansiktet av trötthet – men var det ändå inte lite rodnad kvar på hennes kinder. Hon såg på mig och ögonen var rödkantade och spärrades upp då jag berättade att jag haft drömmar som farit genom mitt minne.

Högt deklamerade jag: Repetera ämnen, kvinnor, barn, föda, hygien, nej vatten skulle var det första… Svältkatastroferna, det måste vi få fram på en bättre plats.
Paula tittade allvarligt på mig: ”Kvinnorna först, sedan vatten och annat. Alla kvinnor måste bli bekräftade annars kan inte männen arbeta med vattenprojekten i de utvecklingsländer som behöver.”

En till synes oviktig och kantig fråga ställde jag rakt ut i luften utan att veta om den var tillräckligt klok: ”Kan man skapa vattenreservoarer som håller godkänd standard i de länder som har sina ofantliga regnoväder?” Jag fortsatte: ”kan man ha fiskodlingar i tropiska länder?”

Paula skakade på huvudet och gick åter till biblioteket, hon sa halvhögt för sig själv: ”Finansiering?”

Snabbt for jag med ögonen över de olika dokumenten – ser bra ut.

”Paula, vi kör så här, se till att alla tolkar får ett varsitt exemplar i sina fack redan idag.”

”Idag, är det fortfarande natt eller hur?” Fick jag till svar.

Det blev vardagsmorgon, jag tog en allra sista kontroll av dokumenten. Något saknades, den känslan hade gnagt i mig redan från gårdagen: Vapnen i världen, vi har glömt vapnen. ”Paula hur gör vi nu?” Jag stod halvklädd i biblioteksdörren. Paula låg över skrivbordet, hon sov. Över en stol bredvid min säng låg en pläd den blev bra att lägga över hennes axlar. Väcka eller flytta henne tordes jag inte.

”Min” personal, den ena efter den andra anlände och kom igång med sina göromål. Marta var kökets härskarinna lät Bill mig förstå när han kom för att ta hand om gårdagens kläder och ge mig nya. Förvåningen vart stor när jag sade att jag ville ha något lätt, om han hade något att föreslå.

Telefonen började med sin stickande, skärande signal, ringa, Paula satt käpprakt upp i sin stol och svarade, lågmält talade hon med någon i telefonen. Det var till mig.
Min hustrus röst var glad och pigg: ”Vet du att jag har haft sällskap med Maud och Pierre på flyget. Jag bjöd dem hem till oss efter konferensen. Du behöver inte fundera på hur jag tar mig hem. Paula har berättat vad du har på gång och jag är fruktansvärt stolt.”

Stora värmeböljor vandrade genom min kropp. Vilken kvinna jag har vid min sida tänkte jag. Det nordiska temperamentet var som jag alltid tyckt, lugnt och stabilt. I vanliga fall (det här var ingen vanlig stund) brukade vi alltid ta en diskussion om frågor som kom upp i min vardag. Men nu hanns det inte med.

Tillbaka till verkligheten var jag nu, när Paula åter stod framför mig i biblioteket med samtliga handlingar vi beslutat om att hon skulle fixa. Längst bak satt en lös lapp: EKONOMI & FINANSIERING?

Marta kom och talade om att frukosten var serverad. Bill korsade min väg igen och bad att få veta vad jag ska ha på mig under konferensen.

Vardagen fanns runt omkring mig igen, och det som natten givit var kanske vidlyftigt, många gånger funderade jag på, om det skulle hålla.

Martas frukost, var än bättre än vad jag någonsin ätit tidigare. Min hustru kom in genom dörren, det lös om henne, hon hade med det nybryggda kaffet, Classic från Nordqvist.

Jag ropade mot köket och bad Marta och Bill ansluta sig till oss en stund, kaffet var en höjdpunkt. Samtalet kom igång riktigt ordentligt när Paula anslöt sig vid bordet.
Alla var lika storögda som tysta och totalt förstummade av vad Paula och jag hade gjort under tiden de sov. Medryckande nickningar och smackningar, ojanden hördes. Marta skakade mest på huvudet och upprepade gång på gång: ”My Good!” ”My Good!”

Tiden gick och den ena efter den andra ville ha min uppmärksamhet. Kläder togs fram, ytterligare en dusch, programmen var färdiga för eftermiddagen. Paula hade färdigställt alltsammans och kunde gå för att sova några timmar. Vårt gästrum kom väl till pass för att lyckas behålla vår personal. Alla ska ju ha en säng att sova i. Alla, människor är värda det oavsett ursprung, kön eller religion.

Klockan tre skulle det hela offentliggöras. Paula hade fått uppdraget att stämpla alla handlingar med KONFIDENTIELLT även på kuverten.

Detta var dagen då världen skulle få sitt livs chock.

Tagen av dagens allvar rös jag hela jag. När slipsnålen fästes var jag redo för att gå till handling. Slipsnålen var ny för dagen, en gåva av hustrun, en dalahäst.

”Vad har hänt med dig?” var något som hon upprepat ideligen under hela dagen sedan hon kommit hem. Jag svarade inte på hennes frågor, bara log och bugade för henne.
Paula var klar och hon påminde mig om att hon tidigare bett om att få veta om jag skulle ha hjälp av stolpar eller om jag ville ha hela manuspaketet med på en gång när jag skulle framföra mitt budskap.

Mina egna förslag var OK men det var det där med kvinnofrågorna som hon lagt till som det skulle kunna bli knepigt med.

Till sist höll jag en liten lapp i handen där det stod med versaler, mycket tydligt handtextat: Kvinnorna, Barnen, Jämställdhet, Hälsan, Vatten, Demokrati, Vapnen, Dödsstraff.

Jag stoppade ner lappen i bröstfickan, och min hustru och jag, var på plats i god tid.
Min fru hade dagen till ära en gul klänning i shiffong med volanger i kjolen runt vaderna. Hon bar en blåklocksblå liten hatt och på barmen fanns en liten krokad av blåa blommor.

Hon var det bästa som fanns och när hon ansträngde sig extra fick jag än högre kurage och självförtroende. Jag noterade att hon hade ett dokument i handen och jag blev glad för det. Hon trodde på mig mer än någonsin, sa hon.

Skulle inte fler kvinnor kunna ge sin omgivning den känslan som nu fanns inom mig.
”Kvinnorna, barnen, vatten, vapen, hälsa, våldsbekämpning” upprepade jag tyst för mig själv. Det sista: våldsbekämpning, det har vi inte tagit upp, hur ska jag få plats med det funderade jag vidare.

Jag var så exalterad i mina tankar att jag ville komma igång, på mindre än en kvart fylldes kongresshallen på ledamöter från samtliga medlemsländer. De som inte tillhörde generalförsamlingen var inbjudna, och jag kunde inte avgöra vilka som hörde hit eller inte. Nu var det bara att satsa.

Blommor överlämnades till min hustru där hon satt tillsammans med våra vänner från sitt hemland, min plats var än så länge tom, jag kunde inte sätta mig, jag måste se att alla som jag ville se var där.

En domare var ombedd att föra talan före, under och efter mitt tal. Frågor som ställdes lämnades först för godkännande av denne man. Han var från Mexico, den bäste i hela världen enligt min åsikt.

Plötsligt slog det mig: När var jag så här nervös senast tro? Nej, jag var inte nervös, jag var trygg i rollen som envåldshärskare och frontfigur!

Mötet öppnades och jag fick då äntligen ställa mig i talarstolen för att delge alla en livsuppgift. Fred över alla kontinenter, kvinnofrågor, barnen och vattenprojekten. Allt som allt tog det nästan tre timmar att framföra mitt budskap.

Några gruffade i församlingen och då var kollegiet runt mig vänliga nog att tysta ner dessa stämmor till dess jag var klar med min deklaration.

En känsla slog mig där jag stod. Det här gick ju undan. Jag var nu tvärsäker på det som vi präntat ner på kompendierna under natten. Nu spreds informationen till alla jordens hörn.

Massmedias förmåga att delge nyheter var som en explosion. Presskonferens hade vi bett om att få hålla något senare under kvällen, men det blev omöjligt att överblicka vilken tid. Direktsända TV-nyheter, utan kommentarer, bara mitt budskap, oöversatt. Vi skulle nog göra något radikalt, men hur och vad.

Diskussion pågick bland delegaterna, jag tog min ordförandeklubba i handen då jag gick tillbaka till min plats. Jag blickade ut över församlingen, de flesta satt med nedsänkt huvud och lyssnade till tolkarnas röster. Mimiken växlade på många av dem. Vilket skådespel!

Protester skulle i demokratins anda lämnas till konferensledarna senast klockan 19.00 samma dag. Vad det nu skulle tjäna till? Ingenting!

Jag är i detta nu envåldshärskare. Vad jag njöt av stunden, mina vänner och kollegor visade sina känslor, både positiva och negativa. Så lutade jag mig tillbaka för en kort stund, och tänkte att nu var det gjort, det allra första steget var taget.

Pressen väntade och jag reste mig, värdigt bugade jag åt alla håll och klev ner från podiet. Just i det ögonblicket kände jag att jag var den störste i hela universum.
Det var folk överallt och nu måste jag få assistans av livvakter för att ta mig till hissen som förde mig direkt upp på mitt kontor.

Alla journalister hade fått en förberedande kort information av Paula och hon hade givit en beskrivning av vad mitt program och tal handlade om.

Sorlet inne i mitt rum gjorde mig helt klar över att det var ett dåligt beslut att bjuda in på mitt kontor. Förhandlingar fanns det inte utrymme för och delegaterna måste få en chans att ta del av alla påbud. Sen kunde vi talas vid och jag skulle kunna ge intervjuer.

Respekten alla visade mig var hundraprocentig och på ett kick var rummet tomt igen. Paula informerat om att ta emot frågor från pressfolket och fått dessa skrivna i datorn, allt för att återgällda deras respekt.

Middagen väntade och ytterligare en kupp från mig var att alla som nu närvarade vid banketten fått ett inbetalningskort vid sina kuvert. Startkapitalet skulle bli något att ge UNICEF när de skulle inleda nästa verksamhetsår.

Under middagen njöt jag, tittade på de församlade hur de reagerade när det fann inbetalningskorten, jag hade förmått Paula att göra en placeringslista och ett nytt kontonummer så att hon kunde se vem som inte betalade.

Nu när timmarna snart var över måste jag göra en resumé av mina handlingar. Paula såg att jag var på väg att dra mig tillbaka och på en given signal från mig, reste vi oss. Jag viskade i min hustrus öra att jag började känna mig indisponibel, huvudvärk och illamående. En kyss på kinden, en kort bugning åt de församlade. Hon var van vid det så hon kysste mig tillbaka och sa: ”Jag kommer strax efter!”

I Paulas fotspår drog jag mig tillbaka till biblioteket, summerande mina handlingar och vad som skulle ske nästföljande morgon. Det skulle nog inte bli så lätt för dem. Med händerna i sidorna såg hon strängt på mig och anklagande stämma sa hon: ”Vad eller var ska du få pengar ifrån till allt du förmedlat idag?”

”Alla får hjälpas åt och kapa topparna. Ingen behöver ha miljonkonton, man kan bara äta sig mätt, och det behöver alla få göra, eller hur, ett par gånger om dagen?”
”Dessutom är inte det mitt problem! Jordens rika knösar är nog inte snåla som dom vill ge sken av. Alla vill vara med att skapa en mer omtänksam och trygg tillvaro. Pengar är inte allt, men ack så nödvändigt, i nuvarande samhällsstruktur”.

Som i en omedveten medvetenhet sa jag just som jag vaknade: ”I morgon är en ny dag, 24 oktober FN-dagen, då blir det inte så lätt för den rätte ägaren till kropp och själ att ta om hand alla beslut och handlingar.”

Under tiden jag sovit hade natten, dagen och natten åter kommit smygande. Min semester hade verkligen börjat bra. Inte en enda gång på tjugofyra timmar hade jag varit på benen eller blivit störd av telefonen eller av irriterade grannars röster, utrycknings fordon eller bilars signalhorn.

I sömnen måste jag förmått mig själv att förflytta mig till min bädd, mellan nymanglade lakan vilka torkat på klädsträck i en skogsglänta.

Skriven av: Karotta