September


SEPTEMBER.




Hon kan känna tystnaden stiga ur väggarna när han stängt dörren bakom sig.. Hon huttrar och korsar armarna framför bröstet. Hennes kropp känns främmande, armarna och händerna som om de tillhörde någon annan.
”Jaha”, säger hon. Orden blir stående i luften, sedan fångas de upp och kastas tillbaka, rummet ekar, hon omges av dem: ”Jaha … jaha …jaja …haha …HAHA!”
”TYST!” säger hon och nyper sig i armen. Det är bara jag, tänker hon sedan. Bara jag, inget att vara rädd för. Hon rör sig förbi hallspegeln, vill inte se men tvingas vrida sig mot den. ”Ingenting att vara rädd för Anni!”
Står det någon bakom henne? Som hon inte ser. Morgonrocken faller isär. Sedan skär telefonsignalen genom henne, alldeles för skarp och vass. Hon springer mot den griper luren lyfter den ropar andlöst: ”Ja?”
”Ja hej Anni. Jag ringer från laryngfonden. Du har ju haft vänligheten att hjälpa oss förut. Som du kanske minns samlar vi in pengar för att kunna hjälpa mun och strupcanserdrabbade … Vi hoppas på din hjälp den här gången också …!”
Luren är svettig i hennes hand, den glider. En röst ropar: ”Hallå …Hallåå …”
”Nej!” viskar hon och tar stöd mot väggen.
”Men om vi gör så här då Anni …Vi skickar dig en karta med frimärken …eller vykort om du hellre vill ha det och så betalar du när du har möjlighet. Du behöver inte känna dig bunden av nån tidspress!”
”Nej tack … tack …” rösten i luren klipps av, sjunker ner i vattnet dyker upp och snappar efter luft. ”Tack i alla fa …!”
Hon lägger ner telefonen, låter morgonrocken glida till golvet. Kvinnan i spegeln lyfter armarna, brösten är tunna huden gråaktig. Hon får en kväljande känsla … Faster på stolen vid det lilla köksbordet. Vattenkranen har gröpt en gul åder i marmorhon. Farmor håller knäna utspärrade det fläckiga förklädet spänns, hon rycker fjädrarna av hönskroppen, på bordet brinner ett stearinljus. Det luktar svedd hud. Från rummet intill hörs farbrors tonlösa röst öva skalor … Fasters hår faller fram över kinden, himlen ovanför hustaken är gråvit, snö singlar som pappersflagor genom luften. Genom fönstren i husen på andra sidan gatan kan hon se människor röra sig, prata, läsa, laga mat, bakom ett fönster börja ren kvinna klä av sig, sedan går hon fram och drar för gardinen. Farbror stänger dörren bakom sin elev kommer in till dem i köket.
”No ståzhz Vanka”, säger han och stryker faster över håret. ”Nade nakrit na stål?” Han sträcker sig förbi henne, plockar ut tallrikar ur skåpet, faster sveder hönan, nyss stack hon med en dunkelt obscen rörelse in handen i hönskroppen och drog fram magen. Hon synade den noga. Köket fylls av lukten …av bränd hud …

Hon böjer sig efter morgonrocken, sveper den hastigt omkring sig och går in i sovrummet. Med ryggen mot ikonen som hänger över sängen drar hon på sig byxor och en tröja, samlar det torra frasiga håret med handen och vrider fast det i nacken med ett gummiband. Hon är färdig nu. Hon borde bädda nu, stoppa in tvätt i maskinen, plocka undan disken … Hon glider omkring, rafsar ihop tvätt, packar den i maskinen, slänger slamrande ner disken i diskhon, sjunger högt, så högt att rösten bryts: ”I Kungens stora slott stora stora stora kök där finns en liten liten piga … Hon alltid har så brått för där är så mycket stök och jämt för kungen får hon vackert niga. Men hon är inte ledsen …”
Hon flyger genom rummen, andas hastigt, rösten får kristallvasen på byrån att skälva sedan ligger hon i soffan med handen för munnen, det känns som om någon stoppat strupen med bomull. Laryngfonden, tänker hon och klämmer med handen utmed halsen. Hon känner små knölar under fingrarna, det gör ont i armhålorna, hon kan knappt lyfta högerarmen. Hon har magrat. Visst har hon magrat? Och hon är såt trött jämt. Så konstigt trött! Hjärtat bultar hårt hårt, kroppen blir svettig, hon mår illa. Hon håller på och dör, herregud … Hon är sjuk … hon kommer att dö! Rummet snurrar när hon reser sig upp och släpar sig till telefonen. Hon bläddrar; Jourhavande präst! Fingrarna slinter när hon ska trycka in siffrorna. Hon är kissnödig, viskar: ”Hjälp … hjälp mig …!”
”Du har kommit till jourhavande präst. Jourhavande präst är i tjänst efter klockan arton. För hjälp under dagtid hänvisas till …”
Hon måste kissa. Hon skyndar in på toaletten. Efteråt vågar hon inte se efter om det är blod i kisset, hon sträcker handen mot spolknappen, trycker ner den. Det gör ont i ryggen, mot njurarna. Hon fryser. Hon hackar tänder och börjar sjunga så fort hon kommit in i rummet igen. ”LÅT OSS LIKSOM SVALORNA BYGGA OSS ETT BO …!”
Under takbjälken i stallet. Fågelboet. Svalmamman så snabbt förbi henne att hon kände luftdraget mot kinden. Hon står mitt i strimman av sol som faller in genom dörren. Ser upp mot boet. Tunna kala halsar, näbbar som öppnas. Hö knastrar under hennes fotsulor, hon griper efter en tandlös räfsa, stöter hårt med skaftet mot boet. Sedan vänder hon ryggen till och rusar ut ur stallet utan att se på svalungarna som krälar på golvbrädorna. Solen sköljer över henne, de svarta ängsblommorna, svalropet.
Hon byter sång, sitter på soffan och vaggar av och an: ”Gamle Svarten kamrat på vida färden, gamle Svarten den bäste vän i världen …när vår vandringsfärd är över … väntar grööna äng …” Hästen, åh Gud hästen. Sköterskan lyfte henen upp på hästryggen, tryckte ner hennes ansikte mot manen, gned det mot den, taglet stack henne i ansiktet. I hissen på väg upp till avdelningen tog syret slut, det rann mellan benen på henne, lungorna var små tillknutna läglar, hon försökte dricka luften och krafsade med händerna mot hissdörren. Sköterskan var klädd i vitt, såg på pölen som samlades vid hennes fötter.
Hon har svårt att andas. Rökningen, det gör ont i lungorna, hon hostar. Det väser om luften. Hon reser sig upp och går av och an över golvet, mäter upp ytan, mumlar, tre gånger tre är nio … fyra gånger fyra är sexton … hjälp åh Gud hjälp … fem gånger fem är tjugofem. Sedan bläddrar hon i telefonkatalogen igen, trycker in siffrorna, väntar: ”Du har kommit till jourhavande medmänniska. Du kan nå jourhavande medmänniska efter klockan arton … Om du är i akut behov av hjälp hänvisar vi dig till …”
Hon bli sittande i stolen vid telefonen. Allting faller på plats, små celler dalar stilla mot golvet, atomer samlar sig, bygger kedjor. Hon längtar efter vatten. Fyllas. När hon var tre år hittade henens mamma henne nere vid sjöstranden. Det var i oktober. Hon satt i vattnet och lekte. Hon var blå ut på läpparna. Hon simmar, en fisk, en val långt borta från människorna, i djupen där det är mörkt, stilla. Som i graven.
Nej nej, hon får inte. Inte graven. Vad är det med henne! ”Så dum jag är”, säger hon högt. Hon måste ta en dusch. Låta hett hett vatten sopa bort alltsammans. Lukten som fastnat i näsborrarna. Suglukten som går igen i tysta snabba fotsteg, som fäster sig vid blommor. Blommor som växer över världen.
Hon hämtar kuddarna från soffan. Binder ett skärp runt den röda, knyter en schal runt överdelen sätter den i stolen vid bordet, den ena gråspräckliga får en keps på sig och den andra en luva. De sitter på varsin sida om den röda. Hon brer smörgåsar, dukar fram kaffekoppar sätter sig på den tomma stolen.
”Välkomna”, säger hon. ”Hoppas att det ska smaka. Ni ÄR väl hungriga?”
Hon går ifrån bordet in i badrummet, låter dem vara. Hett vatten rinner över henne, hon stirrar på sina fötter, flyttar dem, vattnet sugs ner i avloppet. Plockar de ut guldplomber och sånt? Någonstans tar allt vägen. En av gråkuddarna säger; ”Summan av allt är konstant. Ingenting försvinner, det omvandlas bara.” Jorden rör sig med samma börda hela tiden. Bränns något upp blir askan detsamma som det uppbrända. De står vid rosenbusken bakom stugan när han säger det. Han står böjd med en planteringsspade i handen. Hon tror inte riktigt på det. Askan är mindre än människan … hur kan då summan av det hela förbi konstant?
I badrumsspegeln kan hon se sig själv. Huden är inte längre grå, den rodnar. Brösten ser nya ut. Hon lyfter dem prövande med handen, de är tungfulla, handen glider, klämmer över en senknuta. Man ska undersöka brösten en gång i månaden. Hon glider hastigt med fingrarna, känner hur det växer snabbt under fingertopparna. Ropar: ”Jag kommer strax! Ni kan väl lämna lite grann åt mig mamma!”
Mammkudden ser trött ut när hon kommer in till kaffebordet. Hon ser inte på den när hon knyter av schaletten och spänner upp skärpet. Gråkuddarna slänger hon i soffan. Hennes kropp är tung nu, blodet strömmar jämt genom ådrorna. Hon lägger sig på rygg i soffan men hjärtat bultar alldeles för högt så hon vrider sig om på sidan, drar upp benen under sig. Hon trycker händerna mot öronen, blundar. Hon vill sova. Om hon bara får sova blir allting bra. I teverutan ser hon fönstret bakom soffan, björken där ute, grenarna rör sig som fingrar som plockar någonting ur luften, flikar av blått och grått byter plats. I teverutan ser hon också blombuketten, röda rosor. Vasen är full av dem. Doften!
Om hon bar kunde sova. Hon tänker inte be om att dö men bara sova. Hon sätter sig upp, hjärtat bultar ohyggligt tungt. Hon kan känna hur det stockar sig, växer, sedan släpper det …Vattnet i bröten, skimrande bruna gölar, stenarna där nere, kallt vatten och skogen bakom, dofterna av kåda, jord … flata stenhällar, en gestalt.
NEJ!
Inte det. Hon prövar rösten, ”Plocka vill jag skogsviol …” Risbröten lossar, hon trycker de knutna händerna mot bröstkorgen, kroppen bryts sönder. Ansiktet i teverutan spricker, ”Åh Gud …Åh Gud hjälp mig …!” Hon förmår inget mot det, tårarna sköljer över henne. Mammkudden luktar dun och damm, hon håller den i famnen, trycker den mot magen där det är ett stort hål. En krater med svarta kanter.
”Bären varandras bördor!” Ja. Vad som helst, bara inte det här. Väggarna lutar, stänger henne inne.
Utanför finns städerna, gatorna. En främmande stad i ett annat land. Vid ett gathörn mötte hon honom. Han var lång, längre än de andra. Kring halsen hade han en styv halskrage. Han var klädd i mörk kostym, benen var raka, ansiktet stelt, ögonen såg rätt igenom henne. Hon visste! Hon skulle aldrig komma undan. Hans ögon nitade henne vid korset. Hon småsprang efter mamman, kunde inte berätta, inte säga: ”Jag har mött döden. Han hade mörk kostym och välputsade skor!” Strax efteråt dök modern och hon in genom porten, gatans larm försvann bakom dem, men hon visste att han fanns kvar, att han skulle vänta på henne.
Fasters förkläde, jungfruns kjol. ”Håll i mig”, viskar hon, ansiktet flyter i teverutan. Grenarna utanför börjar fånga vind. Jungfrun på marken nedanför. Sanden het och torr. De har lämnat kullen, hon är ensam. Molnen väller fram, de stiger ur jorden, mörker. Hon är en kvinna med en kvinnas hjärta inom sig. Hennes kropp trasas sönder av längtan.
Hon reser sig upp, släpar sig över golvet, skuggor i hennes famn. Hon bär dem in i sovrummet sträcker ut sig på sängen. De samlas omkring henne: ”Vi är här!” säger de. ”Var inte rädd!”
Men hon är rädd. Rädd för saxen som ligger med vass skänklar intill symaskinen i rummet intill. Rädd för knivarna i lådan, de vassa smala knivarna. Rädd för skåpet i badrummet och burkarna med röda trianglar på. Rädd för morgonrocksskärpet som ringlar som en orm över stolsryggen, rädd för vägen utanför där bilarna körs av blinda, rädd för den galopperande rädslan som klämmer fast henne i sitt grepp.
Hon är fånge i huset. Det iakttar henne, väntar. Mannen med halskragen i soffan, ler och lägger det ena benet över det andra. ”Nej för all del, jag har inte bråttom”, säger han. Hon är rädd för telefonen som snart kommer att ringa, hon måste dra ur jacket, hon måste gömma sig men hon kan inte lägga kroppen bredvid sig. Hon bor i den, i muskler och senor, i kött och ben och blod. Det bultar långt upp i halsen hon tvingar sig att sjunka. Ögonen kryper in i hålorna, magen välver sig, benen är döda. Sedan når henne signalen och hon vacklar mellan väggarna bort mot telefonen.
En frågar efter mannen.
”Nej, han är inte hemma. Ja i kväll …”
Skymningen kommer. Hon tänder inga lampor. Rör sig mellan rummet och köket. Går stegen, plockar upp en tidning, lägger den symmetrisk tillrätta. Ställer in disken, häller vatten i en kastrull. Kedjorna låter henne inte gå längre än mellan skåp och diskbänk och sängen som hon bäddar. Hon öppnar fönstret på glänt, suger in luft utifrån. Världen är där borta, människor böjda mot varandra, leende. Någon lyfter ett glas, en kvinna trycker sitt tätt intill, en mun nuddar vid. Hon är grå i fönstret, rummen bollar henne mellan sig.
Vattnet börjar sjuda, hon släpper ner potatis i det, lägger en köttbit i stekpannan. Framför hallspegeln borstar hon håret, samlar ihop det virar snodden omkring det. Han som väntar i soffan går in i väggen, ingen annan kan se honom. En bil kör upp på gårdsplanen. Mannen stiger innanför dörren. Han hänger ifrån sig rocken, en sky av kall luft.
”Är det nån som har ringt?”
Hon ger honom lappen med numret. Han rynkar ögonbrynen, ser frågande på henne. Hon rycker på axlarna, lyfter kastrullen från plattan lägger upp mat på tallrikarna. De sätter sig till bords. Han ser på henne: ”Hur är det? Du ser trött ut!”
”Nej jag är inte trött”, hon ser ner på tallriken. Hör hans röst långt bortifrån:
”Han skulle ha fyllt tjugofyra idag …det är fem år sen. Det är ofattbart, det känns som igår.”
”Ja”, viskar hon och ser hastigt på honom. Smärtan lyser tydligt i hans ögon, hon sträcker ut handen mot honom och han kramar den hårt. Kratern inom henne växer till ett tomt mörkt hål som fyller hennes kropp. I rummet intill rör sig tapeten som om någon just stigit ut från den gyllene bakgrunden.



Författare:

Publicerat

Dela: