SEX ORD- lakan, kråka, magi, hav, död, Hannes

sex ord- lakan, kråka, magi, hav, död, Hannes

såg jag i syne eller vad gjorde jag?
Virren tittade sig om igen. Det var mörkt i det nersläckta köket som hon tyckt hon hört något ramla.
Hon ville inte erkänna att den kalla sommarbrisen kändes runt benen när hon gick i hallen till köket.
Lika rädd för spöken och inbrottstjuvar som ett barn är, var Veronika Granquist. Virren hadde aldrig i hela sitt liv varit så rädd som hon var nu.
Egentligen hade hon inte trott på alla historier hennes äldre bröder skrämt upp henne med när hon var yngre. Som coca-colahanden, mördare och den gröna handen.
Ta dig samman, kvinna! uppmanade hon sig själv. Du är faktiskt inte längre elva utan tjugotre. Det var säkert bara katten som rev ner en vas.
Bara några steg till så nådde hon till ljusknapparna i hallslutet.
Plötsligt stannade hon och kollade på det som låg på marken nedanför ljusknapparna. Hennes vita nattlinne fladdrade till och hon hörde köksfönstret slå emot en vägg. Köksfönstret var öppet av nån konstig anledning. Sen kollade hon ner igen och föremålet som legat på marken var nu borta men hon kunde svära på att hon sett en arm.
Snabbt tände hon lampan och kollade sig runt. Ingenting. Det var bara fönstret som var öppet.
Darrande som ett asplöv gick hon till fönstret och skulle stänga det när hon såg den mest magnifika fågeln. Det var en stor svartgrå-blå skimrande kråkan. En underlig färg på en kråka och storleken var enorm.
Efter att stått och stirrat på den magnifika fågeln slog hon igen fönstret med en smäll och ljuset släcktes i samma veva.
Virren satte sig ner skrämt och tryckte sig mot soffans ryggstöd när hon såg den vita vålnaden komma genom hallen med sakta steg.
Eftersom Virren bor ensam i huset kunde det inte vara en inneboende och eftersom hon visste att hon gick och la sig ensam visste hon att det inte var en vännina. Eller gjorde hon inte det?
Vålnaden kom in i köket och stannade mitt emot Virren vände sig mot henne. Vålnaden var henne själv fast en blekare version. Ögonen var mer gråaktigare och tittade tomt på Virren och de fylliga läpparna var sönderspruckna. Det blonda håret var blött och sandigt som det ofta blev när hon badat i havet. Det luktade även hav inne i köket. Virren lade märke till att det inte var ett nattlinne hon bar utan ett lakan som var något isönder.
Vålnaden sträckte upp sina armar mot Virren och log ett hemskt leende. Med detsamma hördes ett ljud bakom Virren, det var den stora kråkan som hade panik i sina stora ögon. Han flög in i rutan fram och tillbaka som den skulle varna henne.
Snabbt som ögat vände hon sig om och såg på vålnaden igen som kom närmare. En man kom i bakgrunden, han var blodig och han hade rivsår i ansiktet men han log ändå mot henne och greppade efter vålnadens midja.
Rätt som det var hördes kråkans studds mot rutan och Virren vaknade upp.
- Vad var det? frågade hon skräckslaget.
Virren vaknade upp stel i en bil. Det var mörkt ute och i bilen för den delen också. Hon kollade sig runt i bilen. Framför sig på instrumentbordet såg hon ett paket ciggaretter ligga framme, ett par nycklar, ett läppsyl och lite papper. Var det en penna hon skymtade i röran också?
Sen fick hon syn på mannen som satt bredvid henne. Det var hennes granne Hannes.
- Åh, det var bara en kråka som flög in i rutan. Den klarar sig nog. Sovit gott? tillade han leende.
Hon blev stel av fasa. En kråka! Var det ett tecken?
- Hur såg den ut? frågade hon snabt.
Blicken svepte över bilen och fasnade på baksätet. Där låg ett lakan!
- Vad? sa han och grimaserade när han tog blicken en sekund från vägen för att titta på henne.
- Kråkan. Var den onaturligt stor? Hade den svartgrå-blå skimrande fjädrar?
Hon yrade, visste hon med hon kunde inte hjälpa att hon var fundersam och rädd för om drömmen hade något med verkligheten att göra.
Ögonen var inte längre sömniga utan det var öppspärrade och hade paniken i sikte.
- Ja, den var ganska stor men jag kunde inte se så mycket eftersom det är mörkt ute. Varför undrar du? han tittade till henne en sekund och märkte att hon var likblek i ansiktet. - Men herregud, Virren! Du är ju alldeles blek!
Han bromsade in bilen och drog i handbromsen.
Det var öde på vägen där de stannat och med förtvivlan såg hon ut genom rutan och märkte att de inte hade kommit särskilt långt ifrån festen där de varit. De hade minst några kilometrar kvar tills de kom till centrum och yttligare några kilometrar kvar till deras lägenheter. Till höger om Virren låg en strand som vek ut sig för vägen och till vänster om henne, på den sidan Hanne satt, var det en kulle med en massa tulipaner.
Paniken växte inom henne och hon visste att hon var tvungen att antingen tagga ner eller springa därifrån.
Hannes vände sig om precis när Virren kollade på honom. Han hade ett rivsår på kinden och hans ögon, de ljusblå ögonen såg tomt på henne och när hon fick syn på det skrek hon. Trevande efter handtaget på bildörren kollade hon förskräckt på honom. Hon vände blicken ett ögonblick för att titta på dörren och då fick hon se Hannes hand över hennes på bildörrens handtag.
Nu är det slut tänkte hon. Nu kommer han att döda mig. - Men ryck upp dig, Virren! uppmanade hon sig. Det är Hannes du tänker på!
Sakta vände hon huvudet mot Hannes.
Rivsåret var borta samt den tomma blicken. Han var orolig för henne och det syndes väl. Hon hade inte hört ett ord på vad han sagt.
Virren kände sig förvirrad och kastade sig i hans famn och började störtgråta. Fortfarande utan att höra vad han sa till henne satt hon i hans famn paralyserad. Väntade på om drömmen skulle komma till verklighet eller om hon skulle börja skratta hysterisk för att det stämde in.
Virren som alltid trott på det övernaturliga trodde även att denna drömmen var ett tecken. Var hennes öde att dö den här natten?
Med ett öppnade hon ögonen och tittade ut genom rutan. Än en gång blundade hon igen för att inte se vålnaden av sig själv stå vid vägskanten. När hon tittade igen var det ingen där.
Hon drog sig ur Hannes famn.
Hannes hade alltid funnits till hands för henne. Han var som en pappa för henne och hon var den dotter han aldrig fått. Visserligen var Virrens föräldrar ett år äldre än Hannes. Hon var glad att hon hade honom nära sig. Ibland när det blev strömavbrott på vintern satt de på golvet med tända ljus och åt mat och pratade om allt mellan himmel och jord.
Aldrig i livet skulle Hannes vilja skada henne på något sätt. Hannes skulle inte kunna döda en fluga, eller jo en fluga har han många gånger dödat men han skulle inte vilja såra något som inte störde honom. Ingen människa eller något annat levande.
Sen tittade hon på honom igen och log och skrattade lite hysteriskt. - Tro de eller ej, men jag tror jag har fått för mycket att dricka.
Hon märkte hur det ryckte i Hannes mungipor när hon sa de orden och det tog honom inte länge förrens han började skratta.
- Jo, alldeles förmycket. Hur är det med dig egentligen? Du har hållt dig undan från mig ett tag. Har du träffat någon? frågade han och la handen på hennes kind.
- Jag håller nog på att bli galen skulle jag tro. Ända sen de bytte postbärare har jag fått de här konstiga drömmarna om att min tid är ute. Att jag kommer att dö.
Hannes var den första och enda som fick reda på Virrens drömmar. Det hade inte ens gått en vecka förrens då, de bytte ut Bertil, den generösa gamla brevbärar-gubben till en oemotståndlig snygg kille, då drömmarna börjat. Killen hade hon bjudit in några gånger och de hade pratat. Då hade hon fått reda på att hans namn var David Larsson. David i sin tur hade visserligen flirtat med henne och hon hade föllt pladask. Den dagen Virren och Hannes skulle åka till en gemensam vän i staden intill deras ort hade David försökt få omkull henne med smickrande ord men misslyckades. Visst hade hon hört det tidigare, många gånger och det hade bara lett till lidelse och besvikelse.
Samma dag, tre timmar innan Hannes hade kommit för att hämta upp henne hade Virren gjort upp en besvärjelse om att hålla män borta från henne. Visserligen hade hon tagit i lite för mycket. Hon hade önskat: En man ej får göra, är att vid min mun få röra, utan mej förgöra.
Att Virren trodde på det övernaturliga var dels för att hon själv var något av det övernaturliga, en häxa eller wicca som hon kallade sig.
Virren berättade om David och drömmarna för Hannes men inte om vad hon hon gjort senare under dagen. Hannes visste inte om hennes stora hemlighet som kunde kosta henne livet. I löften hon undertecknat skulle hon direkt dödas om någon fick reda på henne.
Hannes blev lite misstänksam mot brevbäraren som enligt hans tycke varit den mest hyggligaste killen. När han böjde huvudet neråt märkte Virren att han inte tittade ner i knät utan ner på hennes fylliga bröst. Hon kände hur paniken ilade nerför hennes ryggrad med kraftiga stötningar.
Vad ska jag göra?! - Han menar nog inget illa! sa de två rösterna inom sig.
- Virren... sa han och tittade upp på henne. Han log lite blekt.
Ögonen såg lovande ut. Aldrig skulle de ögonen visa agg eller ondska. Det visste hon, men varför var han så här. Han log när hon berättat om när David nästan förförde henne.
Han tog Virrens kalla händer i sina varma stora händer och smekte handflatornas insida.
- Det här kanske låter lite dumt eftersom åldersskillnaden mellan oss. Men jag vill att du lyssnar på det jag har att säga. Kan du göra det för min skull?
Virren visste inte vad som var fel men hon kände att något var fel, dels på Hannes sätt att prata... dels inom henne var något fel, en känsla.
Hon nickade stelt.
- Jag är glad av att du nobbade David. När du dök upp för ett år sen i vårt hyreshus var det lyckligaste som någonsin hänt mig. Det var ett under att du någonsin släppt mig så nära dig, med tanke på min ålder, en gammal gubbe på 50 år.
- Hannes! Du är inte alls... Hannes la ett finger i luften framför hennes läppar.
- Avbryt mig inte, Virren. sa han lugnt. - Du frågade mig en gång varför inte jag var gift, och nu ska jag svara dig; Jag hade inte mött dig än, Virren. Du är allt en kvinna ska vara för mig. Jag hade visserligen redan vetat att jag inte skulle kunna få dig att gifta dig med mig. Du är en ung kvinna på ynka tjugotre år som inte hunnit utforskat livet ordentligen. Men, Virren... Virren? sa han och kollade på henne.
Virren hade blivit chockerad av vad Hannes sa och satt och stirrade rakt fram, över hans axel, där våldnaden stod som ett varnande tecken. Kråkan satt på hennes axel och såg misslyckad ut på Virren i bilen. Hon såg förtvivlande på Hannes. Hon hade aldrig vetat att han hade tyckt så om henne.
- Virren? upprepade han igen.
Hon visste att hon inte kunde lita på sin egen röst så hon nickade bara.
- Alla de kvällarna på vintern var det mest romantiska jag någonsin varit med om och det var inte bara ljusen och maten utan dig i mitt sällskap. Redan då hade jag insett hur mycket jag älskade dig och det gör jag fortfarande. Han gjorde en paus för att titta på Virren som satt chockad och stel med brännande tårar bakom ögonlocken.
- Virren, vill du gifta dig med mig? Jag kan inte leva utan dig! Jag älskar dig så mycket att jag kan göra vad som helst för dig!
Virrens tankar gick inte att tyda, de flög runt runt i skallen på henne och hon visste inte ut eller in. Ville Hannes gifta sig med henne!? Visst älskade hon honom också men inte mer än en dotter kunde älska sin far. Visst var det väl så, eller?
Virren svalde flera gånger hårt innan hon bestämde sig för vad svaret skulle bli.
Med osäker röst svarade hon:
- Hannes, jag hade ingen aning om att du kände så här för mig men jag måste säga nej. Inte för att jag tycker att du är en värdelös gubbe, för det tycker jag inte. Jag tycker om dig väldigt mycket. Hon svalde igen för att inte låta tårarna som brände bakom ögonlocken rinna nerför kinderna.
- Jag ser inget som kan få dig säga nej. Du sa ju själv att du tycker om mig, om du inte har en annan på gång?
- Nej, jag har ingen på gång. Jag har berättat hur mina två senaste förlovningar gått vägen.
Han tittade ömt på henne. - Virren, jag kommer inte att försvinna som de andra gjorde. Jag kommer att vara vid din sida i nöd och lust.
- Jag kan inte, Hannes. Jag älskar lika mycket som du vore min far.
Han verkade besviken när hon sa det. I flera minuter satt han tyst och tittade ut genom rutan rakt framför sig. Hon hade förolämpat honom med att nämna att hon älskat honom som en far. Det måste ha fått honom att känna sig gammal.
Slappt la hon en hand på hans arm och han vände sig med en sårad blick.
- Kan jag göra något som kan få dig må bättre än att säga 'ja'? kom det ur Virren utan att hon tänkt säga det.
Han log. - En kyss skulle inte skada.
Han böjde sig över innan hon skulle börja protestera.
Till sin förvåning så yttrade hon inte ett ord under den lilla stund hon hade innan hans läppar mötte hennes.
Läpparna kändes mjuka och prövande över hennes. Hon kände hur glöden inom sig pyrde på nytt, den glöd hon känt i alla sina drömmar. En ny glöd hade även tänds, åtrån. Den starkaste glöden inom henne var den okända.
Läpparna öppnades och en varm tungspets smekte hennes läppar från varann och smög sig in i utforskande i hennes mun.
Den okända glöden tog nästan över hennes kropp och för att inte falla drog hon armarna runt Hannes hals. Famningen gjorde Hannes förtjusande och han drog över henne till sitt säte, i sitt knä men munnen hade inte lämnat Virrens en sekund.
Nu kändes det över hela kroppen. Glöden var inte längre inom sig utan den hade spridit sig ut till hennes yttre skal. Huden blev varm, för varm.
Hannes tunga tog hennes i besinning och Hannes händer hade börjat en utforskning över hennes kropp. Ena handen slöts med en stön från Hannes över Virrens fylliga bröst och den andra smekte nerför ryggraden där den stannade vid korsryggen och drog Virren så att hon trycktes hårt intill honom.
Nu hade hon kommit på vad den okända glöden var för något. Det var något hon inte ville erkänna - döden. Hon hade kommit på formeln och nu skulle hon förgöras.
Döden hade greppat henne och hon kände tyngden var oneklig stor. Hon kunde inte tänka, röra sig eller prata. Tungan svek henne och hon kände sig själv lämna kroppen i famnen på en hungrig Hannes.
Åh, herregud, jag älskar ju honom! Låt mig aldrig få lämna honom! - Nej...! tillade hon skrikande när hon kände sig sväva bort.
Svävande uppåt kände hon sig ovanligt tung. En fråga var fortfarande osvarad. - Vad var kråkan och våldnaden för tecken?
Med ens kände hon sig tung och föll ner tillbaka i sin kropp utan att kunna kontrollera den egna kroppen. Hannes märkte väldrigt snabbt att Virren lämnat hans läppar och låg mot hans axel. Han pratade för sig själv.
Virrens själ kunde inte höra. Kroppen var som ett skal, ett rum som hon var inlåst i.
Hannes kände på Virren och kunde känna att pulsen inte slog mer i den lilla kroppen. Panikslaget rykte han till sig lakanet i baksätet och svepte in henne i ett försök att hålla henne varm. Han hade panik!
Virren skrek till honom att hon var kvar hos honom men han ville inte höra.
Hannes öppnade bildörren och bar upp Virren i sin famn och la ner henne på marken för att försöka väcka livet tillbaka på henne. Visserligen visste han inte vad hon dött av, som Virren visste. Alla häxor dog på samma sätt som de gör när de begått motsatsen i deras formler, bålbräning. Själva bränningen började inifrån och gick ut. Ingen kunde veta vad som hände henne mer än att hjärtat slutade slå.
Hannes ögon uttryckte sorg och han grät märkte hon. Han var alldeles tokig när han märkte att han inte fick liv i den stackars Veronika Granquist. Hans granne, vän, dotter och älskade. Han miste mer än hela sitt liv.
Virren märkte hur han tittade mot havet. De kalla isgröna vågorna lämnade kvar märken i sanden. Vad tänkte han?
Han kollade på Virren igen och kysste hennes döda mjuka läppar. Han virrade lakanet hårdare intill henne och bar upp henne och slöt henne i sin famn.
Vinden blåste kallt och himlens stjärnor lyste när han promenerade ner till stranden. Den avtagande månen lyste upp havet åt Hannes.
Virrens kropp måste kännas tung och snart skulle han kasta ner henne så hon fick begravas på havets botten. Men Hannes slängde inte i henne, han tog ett bättre tag om henne och fortsatte ut.
När det gick till halsen på honom hade han dragit upp Virrens ansikte.
Det här hörde hon utmärkt bra:
- Virren! Jag lovar allt det jag sagt ikväll. Jag lovade att alltid vara vid din sida och aldrig lämna dig för att jag älskar dig! Jag älskar dig så mycket att jag gör vad som helst för dig och jag gör det här för att jag älskar dig och kan inte leva utan dig! Det måste låta tjatigt, men: JAG ÄLSKAR DIG VERONIKA GRANQUIST!! sa han och dök ner i det iskalla vattnet.

Båda hittades tillsammans uppspolade på land döda en av de närmaste dagarna. Nu var de tillsammans föralltid i en värld där hon kunde vara tillsammans med Hannes!

Skriven av: Åsa Svensson