Sig själv




Antonia
Prata då! Skrek han. Jag visste inte ens hans namn, jag kallade bara han för han helt enkelt. Jag hatade honom, det var ju hans fel att jag inte pratade.
Han skrämde iväg mamma. Det var hon inte värd. Hon var den bästa mamman i hela världen. Men han hade förstört allt.
Jag skakade på huvudet och försökte se arg ut. Då gav han mig bara en örfil.
Sådär höll det på. Jag visste inte om jag skulle klara det mer. Ingen kunde hjälpa mig, ingen. Jag har ingen och lita på. Örfilen sved till på kinden. Jag sprang in i mitt rum. Där var jag i alla fall trygg. Borta från den djäveln. Skolan gick inte så bra den heller. Eftersom jag var mer speciellare än dom andra, så var det ingen som brydde sig om mig. Typiskt vuxna och göra till barn. Omogna barn som ingen gillade.
Ett sånt barn var jag, omogna, ogillade Antonia. Hade ju inte ens ett fint namn.
Alla visste ju att jag hette det, men de var sällan någon pratade med mig.
Lärarna gjorde ju det, men inte mycket. Och ”han” då. Otäcka äckliga han.
Så här skulle jag leva, tyst och olycklig. Nej, jag passar inte här.
Mamma berättade aldrig vad han hette. Och jag fick ta Mammas efternamn.
Jacobsson. Jacob är ett fint namn, de är det.




Ejira


Ejira låg och kollade i skolkatalogen, 8A. Det var hennes klass.
Hennes älskade klass. Hon älskade verkligen den. Det fanns speciella människor där. Astrid till exempel, hon vågar saker. Hon är dum mot nästan alla, men mot mig är hon inte dum. Bara man gör som hon vill är hon nöjd. Jag vill inte vara med henne, men jag måste. Annars finns det ingen att vara med. Sen är det en till som är speciell också. Antonia, hon pratar inte. Hon pratade oavbrutet hela låg och mellanstadiet.
Men nu, nu är de bara tyst. Hon måste må skit. Skulle bara vilja gå fram till henne och skaka ut henne allt. Så man får höra vad det är med henne egentligen.
Vi umgicks i dagis. Värsta ”bästisarna” var vi då. Hade jätte kul tillsammans.
Hon var absolut snällare än Astrid i alla fall. Och har blivit så himla häftig sen vi började sjuan. Sminkar sig snyggt och har coola kläder. Astrid tycker hon är ful.
Men jag tycker faktiskt att hon är riktigt snygg!






Det bullrade av prat i den stora skolan. Antonia ville prata, men de gick bara inte.
Hon ville också ha sin röst bland bullret. Fast de är klart, ingen skulle lyssna.
Astrid och Ejira kom förbi. Astrid stanna de vid bänken där Antonia satt.
Du säger inte mycket du, Antonia. Sa Astrid.
Antonia kollade ner i golvet och skakade på huvudet.


Astrid tog tag i hennes haka och lyfte upp huvudet mot hennes ögon.
Gör det då! Sa hon och släppte hakan
Eijra suckade. Det ringde in. Mattematik första timmen, Ejiras hat ämne.
Dom körde igång direkt när dom kom in. Ingen genomgång.
Antonia var hur dålig som helst på Mattematik. Fick ingen hjälp heller.
Hon suckade och skruvade pennan mellan tummen och pekfingret.
Eijra kollade på Antonia. Hon var faktiskt riktigt söt. I det där långa svarta håret.
Och henne ögon var som…
Eijra! Hallå? Lyssnar du på vad jag säger eller? Astrid skakade liv i Ejira.
Eh, va? Ejira blinkade med ögonen.
Kan du hjälpa mig med det här talet, frågade jag?
Ja, visst.


Rast. Äntligen fick Antonia gå ut till bullret igen. Till sin gamla vanliga plats.
Vid Caféet. Hon köpte en klubba en sån här Cola klubba.
Ejira kom och satte sig bredvid henne. Utan Astrid.
Hej. Sa Ejira.
Antonia log mot henne. Inte ofta någon sa hej.
Ejira skrapade i bänken.
Du.. du ska inte bry dig om Astrid. Hon är bara dum! Okej?
Antonia nickade. Hon pekade på klockan, dom skulle ha slöjd.
Dom sällskapade varandra till slöjden. Slöjd var också hatämnet.
Antonia sa att hon mådde dåligt och gick hem istället.
Han skulle inte komma hem förrän klockan sju. Så Antonia fick vara ensam ett tag.
Det var sällan. Men nu äntligen så fick hon det.
Hon fick aldrig post. Eftersom ”han” ville vara hemlig. Hemlig, det tyckte Antonia var ett onödigt ord. Varför vara hemlig? Tänkte hon. Hon skulle i alla fall inte vara hemlig när hon blev som ”han”. Nej, hon skulle ha två söta små barn och en jätte stor hund.
Hon riktigt längtade tills hon fick barn. Eller nej, kanske inte. Hon var väl för ung för det. Hon gick in i lägenheten. Det var öl burkar överallt. ”Han” drack så förbannat mycket också, det luktade fruktansvärt.
Fan vad äckligt! Sa hon för sig själv.
Hon hade i alla fall en vän, sig själv.


Slut.

P.S Detta är bara början





Författare:

Publicerat

Dela: