Signaturen

Felicia ligger i sjukhussängen nerbäddad med en gul filt med ett tomt glas på bordet bredvid. Mitt i det lugna rummet sitter Felicias storasyster Julia med en modetidning och ett glas bubbelvatten. Hon hör när hennes lillasyster tar lugna djupa andetag sekund efter sekund. Mamma och pappa arbetar på sina jobb och Julia har bett de att inte komma upp ikväll. Julia reser på sig och går ut mot dörren.
- Vill du ha något från kiosken där nere, frågar Julia och öppnar dörren.
- Nej, tack, svarar Felicia med en väldigt svag röst. Julia går ut genom dörren ut i den
ljusa sjukhuskorridoren. Hon säger hej till en sjuksköterska som hälsar tillbaka. Hon går ut ur avdelningen och trycker upp hissen. Hon tittar mot en väggmålning som visar när en ledare ger sina medborgare någonting att äta. Hon går in i hissen och åker ner till sjukhusets cafeteria. Hon går fram till kassörskan och beställer in en varm choklad att ta med. När hon hörde vad chokladen kostade blev hon lite chockad eftersom hon tyckte att det var mycket för en varm choklad. Men när hon såg hur stor den var så var hon inte så chockad längre. Hon tog chokladen och gick upp med långsamma steg uppför den vita marmortrappan.

När hon kommer upp står en gumma utanför avdelningens ytterdörr
- Hej Julia, säger hon muntert. Julia stannar hastigt upp och blir chockerad på samma gång.
- Eh hej, sa Julia och såg ut som ett frågetecken. Hon frågade hur hon visste hennes namn. Damen sa massa saker som Julia knappt förstod och i Julias huvud blev det helt som ett mörkt och övergivet tomrum. Julia ville börja gråta och i samma sekund inte. Damen bad henne att följa med in och fort genom korridoren gick dem mot deras rum. När de kom fram till deras rum så öppnade damen dörren och släppte in Julia. De gick in och ställde sig på var sin sida om sängen som Felicia låg i.
- Den här flickan har syndat, sa damen och rörde vid hennes arm. Hon lyfte den och tog en titt mot blodkärlen. Hon strök sin hand över dem och la sakta ner armen igen.
- Jag kan bara säga att hon har syndat men hur måste det ta reda på , sa damen med ögonen rakt mot Julia. Nästa stund så går hon med ögonen riktade mot golvet och går fram och tillbaka. Hon ställer sig vid det nyputsade tvåglasfönstret och fällde ner persiennen.
- Är det någonting jag har missat, frågade Julia och flämtade. Kvinnan nickade och fortsatte att gå fram och tillbaka. Hon höjer en ganska dyster blick mot Julia och sänkte blicken igen. Hon strör handen om Felicias bleka panna.
- Åh, kära barn, sa damen tyst och strax efteråt tog hon bort sin hand från pannan och gick bort mot dörren.
- Jo, det var bara en sak till, sa damen och slog ihop sina händer
- Vadå, undrade Julia och tog en slurk ur det varma chokladen som hade svalnat. Hon backade med små steg till väggen och blev hysterisk inombords. Den svartklädda damen närmade sig Julia och stannade upp. Hon gick fram till Julia och skulle viska något
- Gud kommer att döma din lillasyster till döden, viskade hon i Julias öra. Julia kände att en obehaglig känsla vaknade till liv och hon vågade knappt säga något. Julia kände att hon skulle behöva sina föräldrar nu, men hon vet reglerna. Hon måste reda ut det här ensam som damen sa. Hon blundade och strax efteråt öppnade hon ögonen igen. I denna stund trodde hon att hon var i en mardröm som skulle försvinna när som helst, men så var det inte. Det var så sant som det såg ut. Hon darrade och darrade av skräck och rädsla. Just nu kände hon att hon var i en kropp som hon inte ville vara i.
- Om du inte gör någonting kommer guds beslut inte att ändras, sa hon och försvann genom dörren

Julia satte sig på det kalla golvet och lutade sig mot väggen. Hon hade choklad kvar som hon satt med och hon slurpade i sig den, en klunk i taget. Julia tar fram till telefon och sms:ar mamma god natt och stänger av telefonen efteråt. Hon tittar bort mot sin lillasyster när hon ligger och sover. Hon vänder på sig och för ett ljud och sen tystnar hon och somnar igen. Julia håller vid Felicia hand och känner något konstigt i handen. Den är som vibrationer kommer inifrån hennes kropp, nästan som signaler. Hon tittade upp mot klockan som hängde på väggen. Det började dra sig mot midnatt och Julia satt uppe och läste sin modetidning. Julia har intresserat sig av mode sen hon var i Felicias ålder.

Julia hörde något väsen från dörren som svävade in i rummet. Julia satte sig hastigt ner på golvet och drog sig mot väggen och tittade mot den mörka massan som svävade in mot sängen. Julia vågade knappt röra sig och tittade mot massan med förskräckta ögon. Strax intill sängkanten svävade massan och längs den sovande kroppen svävade den långsamt och ringlade om sig runt Felicia.
- Felicia, sa en ung kvinnlig röst från massan. Julia suckade och tittade mot Felicia. Plötsligt så öppnades ögonen men med en brandgul färg på ögonlocken. Hennes högra arm togs upp och handflatan öppnades upp och visade rakt mot Julia. Rätt som det var tog handen tag Julias arm i ett hårt grepp. Felicias mun öppnades med ett stort gap. Julia rörde med sin hand ovanför Felicias ögon i hopp på att hon ska reagera, men det gjorde hon inte. Hon försökte istället att skaka lätt på henne, men hon fick ändå ingen reaktion. Hon pillade bort Felicias fingrar och lyckades få bort hennes hand och höll den framför sig.
- Julia, sa rösten igen och Julia spetsade öronen noga. Jag vill hjälpa dig. Julia tvekade på vad hon sa.
- Hur kan jag lita på dig, frågade Julia och backade mot väggen. Den grönaktiga ångmassan svävade rakt mot Julia som låtsades att vara orädd. Hon följde massan med ögonen och efter några sekunder så tittade hon chockerat mot Felicia som låg i sängen med handflatorna uppåtvända. Julia vände åter blicken rakt mot den gröna ångan och när den närmade sig henne så blundade hon. Hon började känna att ångan skulle börja försöka använda hypnos på henne, men hon tänkte inte låta den komma undan med det.
- För jag är din vän, sa rösten med en lite glad betoning. Julia tog tunga andetag och stirrade mot den gröna massan som bara svävade runt och runt.
- Nej, nej, nej, sa Julia lite tårögd med synen riktad mot den gröna massan.
- Du kan aldrig säga nej mer, sa rösten och hånskrattade. Julia fortsätta säga nej högre och högre upprepade gånger. Den gröna massan snurrade snabbade och snabbare och Felicia började skrika högt, och Julia började känna att rummet började skaka lätt. Julia blundade för att hon började känna att hon inte var i verkligheten, men det visste hon att hon var. Felicia låg i sängen och bara gallskrek utan vidare och den gröna massan som snurrat runt och hade kommit upp i en hög fart.

När Felicia hade tystnat, hennes ögon stängs igen och när all dimma hade försvunnit så hördes ingenting. Allt hade tystnat och Julia tittade på klockan som hängde på väggen. Klockan hade stannat ochJulia tittade snabbt bort mot Felicia som inte förde nåt ljud ifrån sig. Julia gick mot fönstret och hon märkte att det var något som inte längre stämde. Utanför fönstret var det snö som vräkte ner och snöflingorna gick sönder när de landade på fönstret. Hon tittade ut genom fönstret. Det enda hon såg var ett snötäcke som låg på marken och där såg hon nåt som såg ut som en kolsvart dimbank. Hon gick i rasp takt mot dörren. Hon öppnade den och tittade ut. Hela korridoren var helsläkt och hon gick fram ett par steg. Plötsligt när hon tog det första steget låg det ett ihopvikt papper på golvet som hon läste det tyst för sig själv. Brevet var skriven med en ganska fet handstil och innehöll stavfel. Längs ner stod det signerat ”Lucia L”. När Julia steg in i rummet igen så stod Felicia upp och tittade ut genom fönstret. Hon vände sig om och vände blicken och höjde den mot Julia. Felicias utseende hade förändrats och Julia visste redan när hon såg på henne att hon inte var samma person som tidigare. Julia tittade på hennes händer. De hade blivit större, fingrarna längre och fingertopparna var mer spetsiga.
- Felicia, är det du, frågade Julia nervöst. Felicia vände sig om och Julia backade. Julia lyfte upp sina händer. Felicia härmade Julias steg och röt, ungefär som en blandning mellan varg och lejon. Julia backade längs sjukhussängen kortsida med blicken förstelnad. Felicias följde efter Julia vart än hon gick. Felicias ögon stirrade in i Julias och Julia började att rycka till. Hon backade långsamt ut mot dörren utan att våga titta bakåt. Efter en stund började hur rusa ut i korridoren och sprang in på receptionen och tog upp telefonen och slog hemnumret för att ringa hem. De enda hon hörde i luren var knaster och hon gick ut ur receptionen igen och sprang genom korridoren.
- Hallå, ropade Julia och blev hysterisk. När hon kom fram till rummet så var dörren stängd. Hon försökte öppna men det var något som höll emot. I rummet hördes ett obehagligt ljud och Julia kämpade emot för att komma in i rummet. Hon släppte dörren och lät den gå igen. Sen när hon försökte öppna så gick det att öppna dörren och hon tittade försiktigt in samtidigt som hon tog bort telefonen från örat och lade den på en hylla som satt på väggen.
- Felicia, ropade Julia lite tyst och smög in. Hon tittade in i rummet och där låg Felicia på sidan. Lätet som Felicia förde ifrån sig liknade som om det kom från ett rovdjur. Julia rusade tillbaka till den stängda dörren och höll i dörrhandtaget och tog djupa andetag. Julia såg med förlamad blick när Felicia närmade sig på alla fyra och såg med en elak blick mot henne. Hon kravlade sig fram på golvet som ett djur och stannade precis framför Julia. Julia tog ett grep om Felicia med hennes armar fastklämda så Julia kunde ha kontroll på dem.
- Felicia, lugn och var inte rädd, sa Julia och höll fast Felicias armar. Julia var tvungen att rusa tillbaka mot sjukhussängen och lägga Felicia på rygg och höll fast hennes armar i hopp om att hon skulle slappna av. Snälla, hjälp mig någon, tänkte Julia. Medan Julia kämpade så utförde Felicia hastiga rörelser som var så kraftiga så att Julia inte någon chans att hålla emot. Helt plötsligt fick Julia en idé. Hon såg en grind som man kunde dra upp för att den som låg i sängen inte skulle ramla ur. Så hon drog upp den och tog av sin tjocktröja och band fast Felicia arm mot räcket med tröjan.

Hon gick sprang ut i den mörka korridoren och när hon kom till väntrummen så hängde en tv på väggen som var på. Filmen som visades var svartvit och dåligt ljud var det på den. Julia tog fjärrkontrollen som låg på ett litet bord under tv:n. Den funkade inte. På tv:n pratade en berättarröst som berättade om en ung flicka som i stort sett blev hatad av alla. Hon var föräldralös och hade ingen nära sig. Det hon hade på sig var en vit sönderriven klänning och hon gick alltid barfota. Hon svalt ihjäl och hittades död i en mörk källare flera år efteråt.

Julia höll handen för, reste sig och gick där ifrån och när hon fortsatte längs korridoren så hörde hon musik som spelades. Längre fram så såg hon ett rum som var öppet. Inne i rummet lyste det och hon närmade sig med små steg. När hon kom fram så tittade hon in i det tända rummet. Inne i rummet så stod en gammaldags radio på. På radion spelades låten ”Dover - Calais”. Julia gick in i rummet och gick fram till radion. Hon höll sitt öra mot radion och funderade. Hon kastade sin blick mot den röda plafonden. Hon öppnade fönstret och tittade ut. Överallt var det tyst och inte ens en fågel hördes. I hela området var det knäpptyst, mörkt och kallt. Plötsligt när Julia såg sig omkring hördes en obehagligt ljud utifrån, vilket gjorde att hon tog in huvudet hastigt, stängde fönstret och satte sig på golvet. Hon andades tungt och la sin hand på bröstet, vände bort blicken och gick blygsamt ut. Längre bort i korridoren så såg hon nån springa i rusade tempo ut och försvann genom dörren.
- Hallå, skrek Julia men hon fick inget svar. Istället såg hon när dörren till avdelningen gick igen. Hon började springa efter längs korridoren ut ur avdelningen. Hon ställde något i vägen så dörren inte skulle kunna gå igen. Hon rusade nerför trapporna så fort hon kunde och rusade. Hon sprang ut mot entrédörrarna men de öppnades inte. Hon sprang bort längs korridoren och sprang tills det kändes i fötterna. När hon kom fram till en korridor som ledde in till en avdelning så blev det mörkare och mörkare ju längre korridoren var. Hon kastade sig ner på golvet och ålade sig längre in i mörkret. Hon kände något papper med handen. Hon tog det och och sprang ut igen för att få lite ljus.
- Julia, sa en röst som Julia kände igen. Julia såg sig om men hon kunde inte se någon. Hon kastade blicken ner i lappen och det stod ”Lucia L”, samma signatur som stod på lappen som hon hittade däruppe. Hon sprang uppför trappan med kvicka steg upp mot avdelningen igen. Hon sprang upp och öppnade dörren och sprang in. När hon närmar sig så hör hon Felicia skrika.
- Snälla, låt mig dö, skrek hon upprepade gånger och Julia sprang in och kramade om henne och tröstade henne så gott hon kunde.
- Felicia, jag är här. Ingen fara, sa Julia till Felicias och höll hakan mot hennes panna. Julia försökte lugna ner Felicia men när hon tog bort sin haka så såg hon något stå på Felicias panna. På pannan stod det ”Lucia L”


Författare:

Publicerat

Dela: