Publicerat
Kategori: Novell

Silver Tårar



”Jag behöver inte din jävla hjälp! Dra åt helvete med dig!” .. Hon skriker och kastar den bruna keramikvasen med pennor rätt i väggen.. Bitarna flyger och hamnar ändå bort i andra sidan rummet.
”Snälla Ebba, lugna ner dig!” Psykologen tittar på henne med rädda, oroliga ögon..
”Du ska fan inte säga ut mig vad jag ska göra! Din jävla… hora!”

Jag tar min väska och rycker i dörren. Den är låst.
Jag famlar med låset ett tag innan jag får upp det. Hon gör inget försök att hindra mig. Jag springer ner för trapporna och ut på den tomma, öde skolgården.
Går med raska steg mot cykelställen. Letar i jackfickan efter nyklarna.
Fan!
Dom ligger kvar på köksbordet.
Jag sparkar till den gamla rostiga cykeln, och hela det prydliga ledet faller ihop.

Ursinnigt och förbannat börjar jag gå. Det är kallt ute.
I mitten av December och det är typ 20 minus.
Jag sluter den stora vita dunjacka om mig, men det är ändå så kallt att snoret fryser till is…

”Cp liv, Cp liv, Cp liv..” säger jag, tyst för mig själv under tiden jag går.
Plötsligt kommer en moped som kör i säkert 180! Och missar mig med bara några centimeter.
”Jävla Idiot!” Skriker jag, tar upp en sten och kastar efter den, fast då har mopeden redan försvunnit långt bort…
”Jävla Jävla Jävla cp liv.. ” fortsätter jag att säga..
Plötsligt kommer idioten på mopeden tillbaka och saktar in precis framför mig.
”Tja bruden, Vill du ha skjuts?” … Han har blont, lite halvlångt, rufsigt hår, och gröna, helt underbara ögon! Jag tittar lite misstänksamt på han. Hur kommer det sig att jag inte sett han förut?
Han är kanske 17, gissar jag och går antagligen på Karlsängsskolan.
”Jag heter Jakob” , säger han, och ler med perfekta, vita tänder.
”Och jag Ebba” säger jag, ler, och sätter mig bakom honom.
Jag håller hårt om hans midja, fast nu kör han inte fullt så fort som innan. Men ändå tillräkligt fort, för att vi ska vara framme vid ”Den lilla kiosken” inom bara några minuter. Fråga mig inte varför den kallas så. Har faktiskt ingen aning. I alla fall är det i närheten av den kiosken jag bor. Man går bara igenom en liten ”skog” och kommer ut på Sockergatan.
Han stannar och jag kliver av mopeden. Kioskgänget syns inte till.
Det är ett gäng med några ungdomar. Ett gäng på typ 10 stycken, som inte har något bättre för sig än att stå och hänga utan för en svin dyr kiosk.. Ja, även jag hör till dom ungdomarna.
Jag kliver av mopeden och han ler mot mig.
”Sådär. Varsågod min vackra Prinsessa” , säger han och ler. Han drar i vägg lika fort som om polisen var efter han. Konstigt att jag aldrig undrade hur han kunde veta vart jag bodde…?

Nästa morgon vaknar jag vid 7 av den skrikande väckarklockan. Sömnigt reser jag mig upp i slomotion och går med tunga steg ut till vardagsrummet. Mamma ligger i soffan och sover. Stackars lilla mamma. Hon har det inte lätt. Dubbla jobb har hon, och ändå funderar hon på att skaffa ett till. Trots att vi bor i en 2:a bara, och våran hyra är minimal får vi det inte att gå ihop.
Visserligen skulle jag ju kunna köpa lite billigare kläder, och inte så ofta. Jag skulle ju kunna sluta sno pengar av mamma också. För det är väll en aning onödigt. Men hur ska en stackars tonåring annars klara sig? Fast mamma skulle ju också kunna sluta supa så förfärligt, onödigt mycke!
”God morgon mamma..” säger jag försiktigt och ruskar på henne. Det kommer något gurglande ljud ur mammas illaluktande mun.
”Mamma?” försöker jag igen, och ruskar lite hårdare..
Hon mumlar något och vänder huvudet mot soffryggen. Jag ger upp och går in i köket, öppnar det lilla kylskåpet, och kollar vad det finns till frukost.
Hm.. Filmjölk, som gick ut den 28 november, en gammal ost som har mörka, misstänksamma fläckar. Jag tar ut den, och släpper ner den i soppåsen. Hm, vad finns det mer?

Jag står och gräver i kylskåpet i några minuter och hittar tillslut en liten bit långfranska. Visserligen är utgångsdatumet lite gammalt, och en del brödskivor har lite mögel på sig, men det får duga. Jag tuggar på mackan samtidigt jag går in i mitt pyttelilla rum. Det är otroligt trångt. Allt som får plats, är en liten säng, ett skrivbord och, ja, inget mer…

Jag kommer ihåg när jag var liten, kanske 6 år gammal. När pappa fortfarande bodde hos oss. Nu mera bor han någon stans i Lappland tror jag. I Lappland med hans nya fru, och alla mina små halvsyskon. Men även min storebror. Bara 2 år äldre än mig. Dom gjorde så när dom skilde sig, mamma å pappa alltså. Delade på oss. Pappa fick Fredrik, och mamma fick mig.
I alla fall, det var när jag var 6. Pappa bodde hos oss. Alltid när jag skulle sova, och mamma kom in för att säga god natt, brukade hon alltid berätta en saga för mig. Hon är bra på att hitta på saker, min mamma. Ofta berättade hon om prinsessor, söta prinsessor, som hete Ebba. Dom bodde i fina stora slott som var gjorda av choklad, och hade fullt med ponnyer och betjänter. Jag älskade det! Efter sagorna brukade hon alltid pussa mig på pannan och säga,
”Jag älskar dig min lilla Ebba” ..
Hur länge sen var det egentligen sen mamma kalla mig Ebba? Hur länge sen var det hon pratade med mig över huvud taget?

Klockan är halv 9 och jag är mycket försenad till skolan som börjar 8. Men vad spelar det för roll om man kommer för sent? Vad spelar ett IG eller två för roll egentligen?
Det är bara siffror på ett papper. Ett papper som bestämmer vilka linjer man ska gå på när man blir stor. Jag skulle vilja gå hotell och restaurant, men de finns inte en chans att jag kommer in på det. Samhäll ska jag nog ändå satsa på. Om jag ens kommer in på den linjen.
Jag tar i alla fall på mig jackan, ropar ett hejdå till mamma som inte hör, och springer ner för trapporna.
Vägen till skolan är lång och tråkig.
Eftersom min cykel fortfarande är kvar vid skolan så måste jag gå, och det tar i alla fall en 40 minuter innan jag kommer fram, och då har jag redan missat franskan. Det är bara en halvtimme kvar av matten också, så jag bestämmer mig för att hoppa över den och går och sätter mig i datasalen.

”Tja Ebba!” säger en hes röst bakom mig.
Jag vänder mig om och ler. Mårten drar lite löst i mitt blonda, lite halv toviga hår. Han försöker pussa mig på pannan, men jag böjer undan huvudet.
”Vad har du för lektion nu?” frågar han och flinar.
”Matte..” säger jag och suckar.
”Jaså du.. hehe.. med Irene eller?” säger han och flinar ännu mer.
”Mmm..” säger jag, och suckar igen.
”Då förstår jag verkligen att du skolkar!” säger han och skrattar.
”Själv har jag biologi med Jonas. Det är så jävla segt!” Det blir tyst… Jag blänger lite på han. Undrar vad han tänker på. Vem han är egentligen? Visst, jag har känt Mårten i hela mitt liv nästan. Men vet jag egentligen vem han är?
En stackars vilsen pojke som, enligt hans föräldrar, hamnat i fel gäng.
Jag tittar på klockan. Kemin börjar om några minuter, och fast jag hatar kemi, bestämmer jag mig för att gå dit i alla fall. Hellre sitta på kemilektion och måla fula streckgubbar i boken, än att sitta och snacka med Mårten.
”Jag måste sticka nu..” säger jag och reser mig upp.
”Okej, vi ses snygging” säger han och blinkar.
Jag skyndar mig igenom koridåerna, mot NO-salarna.
Jag kommer dit innan lektionen ens har börjat. Johan, våran oerhört strikta och tråkiga kemilärare står och plockar med några papper. När jag kommer in tittar han upp från papperna lite snabbt och säger,
”God dag Ebba..”
”Hej hej.. ” mumlar jag, och sjunker ner på en stol längst bak.
”Ehum.. eftersom du inte var här förra veckan, så kan du få tillbaka ditt kemiprov nu… ifall du vill…” säger han och börjar leta i sin bruna portfölj.
”Mm visst..” mumlar jag, som inte alls är pigg på att få tillbaka ett kemiprov. Han går fram till min bänk och lägger ett papper uppochner, på det nerkluddade bordet.
Mina klasskompisar börjar droppa in. Eller ja, i alla fall pluggisarna som alltid är där minst 5 minuter innan lektionen börjar.
Själv, är jag alltid där minst efter 5 minuter från lektionen börjat. Tycker om att komma in mitt i allt, alla tittar på en, och man mumlar en liten urskäkt till läraren innan man sätter sig längst bak. Är nog beroende av uppmärksamhet.

Nästan hela kemilektionen går, utan att jag rör på pappret som ligger mellan mina utsträckta händer. Varför skulle jag föresten? Jag vet redan vad det står.
Läraren pratar på om molekyler och kol atomer. Jag lyssnar inte speciellt mycke. Johanna, som sitter bredvid mig, ritar något på ett papper. En liten flicka, som sitter på en gunga. Hon ritar otroligt snyggt faktiskt. Som om hon var född med pennan i handen. Om hon verkligen orkade bry sig skulle hon kunna bli något. Men precis som mig, är hon fast i denhär världen. Fast i den förlorade världen, som ingen kan fly ifrån.
Jag tar ett djupt andetag och vänder på pappret. Stora röda bokstäver river på mina ögon. Som om det var någon överraskning! Jag känner hur jag börjar tappa kontrollen över min kropp, och helt plötsligt står jag upp och skriker. Det är som om Ebba, förvandlats till någon annan. Eller är det Ebba som verkligen kommer fram nu? Jag tar tag i kemiboken, slänger den på läraren. Det är en ganska tjock bok så han håller för strax över ögat där det träffade. Någon av pluggis tjejerna skriker. Men jag hör inte. Jag springer ut ur klassrummet. Genom den fula koridåren där dom gula väggarna hotar att trilla ner över mig. Jag går igenom glasdörrarna och smäller igen dom efter mig. Jag hör hur glassplittret flyger över golvet.
Jag sliter å fumlar hänglåset till skåpet innan jag får upp det, rycker ut min jacka och springer därifrån.

Istället för att gå hem, så går jag ner mot stan. Det är ganska kallt ute, och det små snöar lite. När jag kommer upp på bron hänger jag mig över räcket. Spottar, och försöker träffa bilarna som åker fort och bråttom förbi. Jag tittar upp och ser ut över den tråkiga, gamla hamnen. Allt ser så grått och tråkigt ut. Alla kalla träd och den gråa himlen.

Det är ganska segt att gå ner på stan. Vet inte ens varför jag går dit. Efter en stund kommer jag i alla fall fram till bensinmacken, och bara några meter bort ligger själva torget. Det finns inte så mycke där egentligen. En Ica affär, Några frisörsalonger, en pizzeria och någon hobby affärer.
Jag går in på Ica och går omkring och tittar lite. Mest på personerna som handlar. Jag älskar att titta på människor! Bara gå omkring och fundera vad dendär som har massa kattmat, och små Findus förpackningar med färdiglagat mat har för liv..
Jag går förbi godiset, och plötsligt får jag ett enormt sug av en chokladbit. Jag känner efter i fickan, men har bara en enkrona. Snabbt, helt osynligt och smidigt stoppar jag ner en daim i fickan. Det går lätt som en plätt, och jag börjar gå mot kassan. Det är inte direkt första gången jag gör det, men ändå får man dendär pirrande känslan i magen. Kassörskan blänger på mig när jag går förbi. Bara några steg kvar, sen är jag vid utgången på affären.
Yes! Ut i friheten! Ännu en gång hade hon lyckats. Ebba den obesegrade! Lugnt går jag ut på torget och ler stort.

”Hallå, du där, vänta!” en av vakterna ropar. Jag känner paniken och börjar springa.
”Vänta!” fortsätter någon att ropa. Jag springer och springer, tittar över axeln. Jag har ett ganska stort försprång och efter bara några meter ger hon upp.
Utan att se mig för springer jag rätt in i någon.
”Se dig för jävla idiot!” skriker jag, innan jag ens hunnit tittat upp vem det är.
”Oj oj oj ta’t lugnt lilla fröken!” han skrattar och ler mot mig. Det är Jacob.
Jag känner hur den röda färgen sprider sig från halsen och upp över mina kinder. Fan också! Jag brukar aldrig rodna. Jag försöker tvinga den tillbaka, men det hjälps inte. Jag blir varm i hela ansiktet och tittar ner i marken.
”Hur gick det?” Frågar han och ler socker sött.
”Det är lugnt.” Svarar jag.
”Varför har du så bråttom?” frågar han, uppenbart road över färgen på mina kinder.
”Det ska du skita i!” Säger jag stöddigt och sliter mig loss från hans armar som så tryggt tog imot mig.
Han backar undan några steg och tittar på mig. Sekunderna går.
”Vad glor du på?” frågar jag, och blir lycklig för färgen försvunnit.
”Nej inget.” Säger han och ler. Det blir tyst.
”Du är bara så väldigt söt” säger han sedan. Jag kan inte hjälpa det, men jag börjar rodna igen.
”Kan jag få ditt mobilnummer?” frågar han, och innan jag hunnit säga något har han tagit fram en bläckpenna och ett gammalt kvitto från Kvantum som han räcker mig.
Jag kluddrar ner mitt nummer och ger honom lappen.
Känner mig tagfatt, vet inte vad jag ska säga.
Denna pinsamma tystnad, Ahh jag blir galen!
”Borde inte du vara i skolan?” säger jag, i brist på annat.
”Borde inte du det med?” frågar han och ler. Jag blänger.
”Du ska fan skit i vad jag gör, eller hur?”
”Varför jagade dom dig? Har du snattat?” Han tittar undrande på mig.
”Ge fan i mig, skaffa dig ett liv!” säger jag och börjar gå därifrån. Vad fan ska han lägga sig i för?
Jag hör inte när han mumlar ”Det är du som är mitt liv” , och ursinnigt går jag raskt på, utan att ens veta vart jag ska ta vägen. Hem vill jag helst inte gå, och ”kompisarna” är i skolan. Men det är kallt ute, och jag har inget mer val än att gå hem och hitta min fulla mamma liggandes i soffan och titta på någon dålig pratshow. Det är ganska långt hem från stan. Det tar drygt en timme att gå. Jag fryser något förfärligt! Har bara en kort, tunn tröja och ett par säckiga jeans på mig under jackan. Det är i alla fall 16,17 minus ute. När jag inte har långt kvar hem, bara igenom skogsdungen så möter jag Johanna. Hon har färgat håret svart, vad det nu är för mening med det.
”Ebba!!” Utbrister hon i något glädjetjut som om vi inte setts på 3 år, istället för 2 dagar.
”Johanna!” Svarar jag med ett liknande glädjetjut. Inombords gråter jag. Gråter silver tårar.
Jag får en puss på varje kind, och ger henne två pussar tillbaka.
”Läget?” säger hon och ler så man ser alla hennes missfärgade tänder.
”Man lever väll” säger jag.
”Har du gjort i helgen då?” frågar hon.
”Jag var ju på festen hemma hos dig!” säger jag förvånat. Fast det är inte konstigt att hon inte minns, hon slocknade bara efter någon timme.
”Jaha.. ehhum.. Joo jag var ju inte riktigt vid liv då” .. ett nervöst skratt. Rodnar hon?
”Ja det var i alla fall väldigt skoj” Säger jag och ler. Hon skrattar nervöst igen.
Det blir tyst. Något dunkar i mitt huvud.
”Fan vad kallt det är.” Klagar hon.
”Mm..” instämmer jag.
”Jag ska till Danne.” säger hon.
”Okej..” säger jag.
Tystnad…
”Men du får ha det så bra! Ring någon dag, du har väll mitt nummer?”
”Ja då.” Svarar jag, utan att veta vad jag svarar på. Hon får en kram och sen börjar jag gå genom skogen.

”Hallå?” ropar jag när jag kommer hem. Inget svar.
Jag går in i vardagsrummet. Det luktar unket och instängt. Mamma ligger på soffan och sover. Massa tomma ölburkar på glasbordet. Tv står på, men utan ljud.
”Mamma?” säger jag och böjer mig ner över hennes sovande ansikte. Ur hennes mun kommer en varm andedräkt som luktar öl. Jag ryggar tillbaka och går in på mitt rum.
Det ligger smutsiga kläder överallt. Kanske man borde tvätta?
Jag lägger mig på mage och kikar under sängen. Hittar en massa strumpor, tröjor mm. Med båda händerna fulla och utan hjälp av ögonen försöker jag hitta mig ner till källaren där tvättstugan finns. Trevar efter handtaget i mörkret.
Försiktigt kliver jag lugnt ner för trappstegen, men plötsligt halkar min ena fot bara iväg. Jag flyger framåt och landar med en duns på det hårda stengolvet. Jag slår i hakan och känner blodsmaken komma i munnen. Börjar inte ens skrika. Känner inte smärtan. Än så länge ligger man där chokad.

Efter kanske 10 minuter börjar jag resa på mig. Det är inte förrän då smärtan kommer. Slår till mig som en örfil i ansiktet. Jag skriker. Min röst skär sig, och den ylande rösten ekar i hela källaren. Efter 5 minuter tappar jag rösten och det kommer bara något hest ljud. Bara tomma kraxanden. Jag reser mig mödosamt upp och spottar ut blod på golvet.
”Fan fan fan! Jävla klantiga subba!” Väser jag åt mig själv.
Förbannat kastar jag i kläderna i tvättmaskinerna. 2 stycken blir fulla. En med mörk tvätt, och en med ljus.

Jag står bakom badrumsspegeln. Hakan är svullen och det svider i tandköttet. Vem är hon, tjejen som stirrar mot mig på andra sidan spegelglaset? Vem är hon, och vad vill hon?
Tårarna rinner. Svarta streck efter mascaran.
Vem är jag, vad vill jag?


Nästa morgon börjar som vilken som helst.
Vaknar, klär på mig, rotar igenom kylskåpet, sminkar mig och sedan försöker väcka mamma. Hon har sovit sen jag kom hem igår. Är det verkligen normalt att sova så mycket?
”Mamma, jag går till skolan nu.” Säger jag. Inget svar.
”Mamma?” mer irriterad röst. Inget svar.
”Mamma?!!” Skriker och ruskar på hennes livlösa kropp.
”Va? Vad fan är det?” En ilsken och trött mamma blänger på mig.
”Vad skriker du för? Ska inte du vara i skolan?” Jag suckar och smiter ut genom dörren. Låser, och springer ner för trapporna. Tvingar tårarna att stanna inom mig. Tvingar dom att frysa till is.
Kommer på att min cykel, fortfarande, är kvar i skolan.
”Fan jävla cp liv, vad allt går åt helvete!” Skriker jag över den öde gården.
Min mobiltelefon ringer. Signal från bumbibjörnarna.
”Hallå?” svarar jag. Hann inte kolla vem det var.
Någon andas tunga andetag i luren.
”Hallå?!” säger jag igen irriterad.
”Är det någon där eller?” Bara andetag. Argt lägger jag på och börjar gå mot skolan. Det snöar inte men det blåser ner snö från taket, så jag får ändå en massa i ansiktet. Efter halva vägen dyker Mårten upp.
”Tja Ebba! Läget?”
”Tja” svarar jag.
Han tittar på mig och drar handen genom sitt hår. Jag ler…

Skriven av: Ida

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren